måndag 30 mars 2009

Det ultimata vårtecknet...

..., åtminstone om man är arkeolog, är att fältsäsongen börjar dra igång. I början på mars gjorde länsmuseet en arkeologisk utredning i Prästhagen strax söder om Köpingsvik på Öland, och den här veckan kommer samma område att genomgå en arkeologisk förundersökning i syfte att närmare avgränsa och bedöma de fornlämningar som påträffades vid utredningen.

Köpingsvik är i arkeologiska kretsar känt som en plats extremt rik på fornlämningar från olika tider. Ett stort antal arkeologiska undersökningar har genomförts genom åren, oftast i liten skala men inte sällan med uppseendeväckande fynd som följd. Många fornlämningar är således kända inom själva Köpingsviks samhälle, men strax utanför samhället är kunskapsbilden en annan. Eftersom exploateringstrycket inte är lika stort här har mycket färre undersökningar genomförts, och vi vet därför mindre om vilka fornlämningar som finns under marken och var.


Ett av schakten från utredningen i början av mars, med några av de påträffade anläggningarna synliga som svarta fläckar. I ytan på flera av groparna kunde noteras fynd av obrända djurben.

Prästhagen kallas ett område som ligger ca 500 m söder om Köpings kyrka och direkt väster om prästgården, i Köping socken på mellersta Öland. Inom ett närmare 40 000 m2 stort område planeras för bebyggelse, och vid den arkeologiska utredning som länsmuseet utförde i början av mars påträffades fornlämningar i form av gropar, härdar och liknande över ungefär halva området. För att närmare bedöma avgränsningen, omfattningen och karaktären hos dessa lämningar ska vi nu göra en förundersökning, vilket innebär att vi kommer att gräva ett större antal sökschakt med grävmaskin och provundersöka några av de härdar och gropar och liknande som vi hittar. Med ledning av de fynd och andra iakttagelser som vi gör, dels i fält och dels inomhus under rapportarbetet, ska vi sedan bedöma om fornlämningarna inom området är av sådan omfattning och betydelse att en ordentlig utgrävning, en så kallad särskild arkeologisk undersökning, är nödvändig innan området kan tas i anspråk för bebyggelse. Med våran förundersökningsrapport som utgångspunkt är det sedan Länsstyrelsen som fattar beslut om huruvida ytterligare arkeologiska insatser krävs eller ej.

Förhoppningsvis fortsätter det vackra vädret. Förundersökningen genomförs under fyra dagar, tisdag-fredag den här veckan.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

måndag 23 mars 2009

Analysprover från skelettet på utlandsresa!

Arbetet med naturvetenskapliga analyser av skelettet från Kalmar slott fortsätter. I veckan som gick skickades små provrör till USA för analys, där man ska mäta kvoter för stabila kol- och kväveisotoper för att ta reda på mer om den döde.


Fil dr Anna Linderholm under arbete i DNA-laboratoriet.

Tidigare har vi berättat om vad analyser av gammalt DNA kan bidra med när det gäller detektivarbetet kring skelettet på Kalmar slott. Parallellt med DNA-analyserna görs flera andra kemiska analyser av skelettet, i syfte att ta reda på mer om den döde. På Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet har fil dr Anna Linderholm under föregående vecka tagit små borrprover från ben och tänder på skelettet, och på kemisk väg har hon extraherat proteinet kollagen från benvävnaden. Resultatet som syns i botten på de små provrören kan liknas vid uppvispad äggvita, och på denna porösa massa mäter man sedan kvoter för ett antal olika isotoper av bland annat kol, kväve och svavel. De två förstnämnda berättar om individens diet, medan den sistnämnda kan ge ledtrådar om den eller de geologiska bakgrundsmiljöer som personen i fråga vistats i under sin livstid.


Två av provrören med kollagen från skelettet vid Kalmar slott.


I slutet av förra veckan skickades de små provrören med kollagen till ett laboratorium i USA, närmare bestämt till UC Davis Stable Isotope Facility Department of Plant Sciences i Kalifornien, där man kommer att mäta kvoten mellan de stabila isotoperna 13C/12C respektive 15N/14N. De resulterande värdena kallas deltavärden för 13C (kol tretton) respektive 15N (kväve femton), och tillsammans ger de information om delar av individens kost, närmare bestämt dess proteinintag. Deltavärdet för isotopen 13C varierar beroende på om proteinet i maten kommer från landlevande eller havslevande organismer, och deltavärdet för 15N varierar beroende på var i näringskedjan individen i fråga befinner sig. Genom att ta prover på tänder som bildats vid olika perioder i individens liv, kan man få en uppfattning om dieten har förändrats under livstiden.

Analyssvaren kommer att dröja ca 1 1/2 månad, men när de väl kommer får vi förhoppningsvis veta mer om individens matvanor, och därmed ytterligare en viktig pusselbit i vår strävan att förstå mer om vem han var.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

torsdag 19 mars 2009

Runbleckens svåra språk

Museet har denna vecka besök av Sonya Steblin-Kamenskaya från S:t Petersburg. Hon är gästdoktorand vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och är här för att studera de runbleck som vi förvarar. De har hittats i Köpingsvik och i Övra Vannborga på Öland.

Runbleck är ca 5 cm långa bleck, oftast i brons, med inristade runor. De kan ha hål i ena kortsidan och man tror att de burits hängande runt halsen eller insydda i kläderna. Det finns ca 30 stycken från vikingatiden från områden där vikingarna vistades. Då inräknas så klart Ryssland där man vid utgrävningar i Novgorod hittat flera bleck och även annat med runskrift.


Runbleck hittat 1990 vid utgrävningar i Köpingsvik. Foto Rolf Lind

Sonyas kommande avhandling ska behandla själva språket, betydelsen av vissa ord och tecken som finns på vikingatida och tidigmedeltida amuletter. Runor har ristats t ex för att visa att man ägt ett visst föremål, eller som på runstenar, för att visa släktskap och ägorätt. Men det finns annat som inte kan förklaras så här: runbleck, runmärkta pinnar, stenar och liknande och dessa har tolkats som amuletter. De har burits som skydd mot onda makter eller t ex för att ”driva ut” en sjukdom från en person. De här amuletterna har använts både inom hednisk och kristen tro.

Eftersom det fordras mikroskop för arbetet med att rita av runorna är det vår konservator Max Jahrehorn som har upplåtit en plats i laboratoriet. Alla som seriöst arbetar med runor måste nämligen göra en egen tolkning och då är det nödvändigt att rita av dem. Då måste man bestämma sig – hur är min tolkning av detta lilla tunna streck, slutar det här eller möjligen där?

Hella Schulze, KLM

måndag 16 mars 2009

Dateringar från Runsbäck

Arbetet med rapporten från våra undersökningar i Runsbäck fortsätter. Idag kom ett spännande brev från 14C-laboratoriet i Uppsala, med resultaten från sex av de tio dateringar som skickats iväg för analys.

Undersökningen av stenåldersboplatser i Runsbäck på Öland, som jag berättat om tidigare här och här, utfördes under sommaren och hösten 2008. Redan i fält kunde vi se att här fanns lämningar från flera olika tider. Utifrån fynden hade vi slutit oss till att platsen dels besökts tillfälligt någon gång under jägarstenålder, och dels att mer omfattande lämningar fanns från olika delar av den yngre stenåldern, bondestenålder. Nu har resultaten av 6 st 14C-dateringar kommit, och vi kan konstatera att våra aningar var åtminstone någorlunda riktiga. Proverna som nu analyserats består av förkolnade växtdelar såsom hasselnötsskal och ett sädeskorn, och resultaten har en vid spridning i tid. Två dateringar av hasselnötsskal faller inom tidig jägarstenålder, och visar tillsammans med fynd av tidstypiska flintredskap att platsen haft besök redan omkring 8200-7200 f Kr, d.v.s. för närmare 10 000 år sedan! Vid denna tid var Öland på grund av landhöjningen mindre än idag, och lämningarna som vi funnit har avsatts alldeles vid den dåtida strandkanten. Dessa två 14C-dateringar är de hittills äldsta från Öland, och den äldsta är uppemot 1000 år äldre än graven från Övra Vannborga.

Två fragment av hasselnötsskal som påträffades i anslutning till stenåldershuset daterades till omkring 3500-3300 f Kr. Detta stämmer bra med utformningen av den keramik som vi hittade i stora mängder kring huset, och i nuläget får det anses troligt att även själva huset faktiskt är från denna tid. I fackspråk innebär det att huset, som är av typen tvåskeppigt långhus, bör kopplas samman med tidigneolitisk trattbägarkultur och perioden tidigneolitikum II. Huskonstruktionen stämmer bra med denna teori, och liknande hus från tidigneolitisk trattbägarkultur har undersökts bland annat i Skåne.

Det enda lilla sädeskorn som vi hittade daterades inte till stenålder såsom vi hoppades, utan till yngre bronsålder omkring 900-800 f Kr. Detta är hittills den enda dateringen från Runsbäck som inte faller inom stenåldern, och vi har inga indikationer bland fynden som antyder att platsen utnyttjats under senare delar av förhistorisk tid. Vilken typ av aktivitet som bronsålderssädeskornet representerar vet vi alltså inte i nuläget.

Rapportarbetet fortsätter, och vi väntar fortfarande på ytterligare fyra 14C-dateringar som kanske kan få bilden att klarna än mer.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

fredag 13 mars 2009

Analysarbetet fortsätter!

Arbetet fortsätter med analyserna av skelettet från Kalmar slott. Under veckan som gått har benen skickats till Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, där ett tidsödande arbete tar vid för att med hjälp av olika naturvetenskapliga analysmetoder få fram så mycket information som möjligt kring den unge mannen.

Ibland liknas arkeologi vid detektivarbete, och det kan verkligen kännas som att det ligger en del i det när det gäller laborativ arkeologi. Här använder man sig av naturvetenskapliga metoder för att dyka djupare ner i det arkeologiska materialet, och ta fram information som finns dold och inte syns med blotta ögat. Ett relativt nytt forskningsfält inom denna del av arkeologin är analyser av gammalt DNA. Tekniken har gjort enorma framsteg under de senaste årtiondena, och nu är det möjligt att ta fram flera tusen år gammalt mänskligt DNA från skelett och på genetisk väg få information om saker som kön, släktskap mer mera.

När det gäller den unge mannen på Kalmar slott är vi intresserade av att få veta så mycket som möjligt om vem han var, hur han såg ut, hur han mådde och varför han dog. Anna Linderholm, doktor i laborativ arkeologi och den som ska utföra DNA-analyser på skelettet, berättar vad hennes arbete kan bidra med. -Om det visar sig att mannens DNA finns bevarat kan vi bland annat få fram information om hårfärg, ögonfärg och eventuella bakteriesjukdomar. Vi kommer också att kunna kontrollera att den könsbestämning som gjorts på osteologisk väg är riktig, d.v.s. se om det finns y-kromosomer eller inte. Könsbestämning på osteologisk väg är oftast pålitligt men ibland är skillnaderna inte så stora, och bedömningarna kan bli osäkra. Där kan DNA-analys vara till hjälp, säger hon.

Resultaten från DNA-analyserna kommer att dröja ganska länge, arbetet är omfattande och det är svårt att på förhand säga hur mycket som krävs innan ett användbart resultat uppnås. Under tiden kommer en rad andra analyser att genomföras, mer om det berättar vi snart här på bloggen!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

torsdag 12 mars 2009

Forskning på halvtid

I vanliga fall arbetar jag heltid som arkeolog på länsmuseet. Under mars månad har jag dock gått ner på halvtid, och resterande del av min tid ägnar jag åt ett forskningsprojekt i miniformat, finansierat av Lennart J Hägglunds stiftelse.

Det hela började egentligen under senhösten 2007, då jag och kollegan Nicholas vid en arkeologisk utredning i Kolstad på Öland hittade vad som troligen var en brunnsanläggning innehållandes stora mängder välbevarat trä, bland annat plankor och ett träkärl. Prover från träföremålen daterades med 14C-metoden till stenålderns slutskede, omkring 2000 f Kr. Ytterst få platser på Öland med lämningar från denna tid har undersökts arkeologiskt, och fyndet fick oss att börja fundera på hur senneolitikum, som perioden kallas på fackspråk, tett sig på Öland. Jag tog chansen och sökte stipendium för att kunna ägna lite tid åt att fördjupa mig i ämnet, och blev glädjande nog beviljad ett bidrag som jag alltså nu utnyttjar. Tanken är att arbetet ska resultera i en vetenskaplig artikel där Ölands senneolitikum står i fokus. En trevlig omständighet är att jag, sedan fyndet i Kolstad uppdagades och jag blev beviljad stipendiet, har haft turen att dyka på ytterligare ett spännande fynd från Ölands sennneolitikum. Under sensommaren 2008 hittade jag vid en förundersökning en grav i Björnhovda som av allt att döma är så gott som samtida med brunnen från Kolstad. Graven är av en typ som kallas flatmarksgrav, och är den första i sitt slag från Öland. Andra gravar från senneolitikum har hittats på Öland tidigare, men de flesta utgörs av så kallade hällkistor där flera personer har gravlagts i en kammare uppbyggd av kalkstenshällar.

Bilden visar flintföremål från senneolitikum som hittats i Vickleby socken på Öland.

När jag nu sätter mig ner och börjar inomhusgräva i Ölands senneolitikum blir jag snabbt påmind om att detta är en väldigt spännande period, inte bara på Öland utan över huvudtaget. Flinthantverket når sin teknologiska och estetiska kulmen, och mot slutet av perioden börjar inhemskt bronshantverk att praktiseras. I den efterföljande bronsåldern kan man tydligt se spåren av ett socialt stratifierat bondesamhälle, men grunderna till denna utveckling går tveklöst att följa tillbaks i senneolitikum och kanske ännu tidigare. Analyser av Öländska stenåldersskelett visar också att det åtminstone här är under senneolitikum som jordbruksekonomin på allvar etablerar sig.

Fynden av föremål från senneolitikum på Öland är ganska många, och genom digital teknik kan man idag på ett ganska enkelt sätt ta fram information om på vilka platser man hittat föremål från denna tid. Även om många felkällor måste beaktas så är Fornsök något som bör tilltala alla hembygds- och fontidsintresserade. Vilka fornlämnignar finns där du bor? Genom att söka i Fornsök efter platser med olika typer av fynd från senneolitikum har jag på bara några dagar kunnat ta fram kartor över Öland där ca 5-6 tydliga koncentrationer kan urskiljas, områden där fynd från senneolitikum påträffats i stora mängder och mellan vilka fynden är betydligt färre. För tio år sedan skulle detta arbete ha tagit månader. Nu kan jag lätt använda detta som underlag och språngbräda för mina vidare analyser och funderingar. Är det 4000-åriga sociala enheter eller kärnbygder som avspeglar sig i koncentrationerna, eller finns det andra förklaringar? De kommande veckornas arbete kanske kommer att ge nya frågor och förhoppningsvis också några svar. På tisdag åker jag till Stockholm för att titta på Historiska museets samling av lösfynd från Ölands senneolitikum, och kanske får jag anledning att återkomma med mera tankar och idéer här på bloggen.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Nu är vi på Högskolan med också!

I framtiden kommer även vi arkeologer på Högskolan i Kalmar att berätta lite på det här trevliga blogget om vad som händer hos oss. Vi håller naturligtvisst på med undervisning i arkeologi och utvecklar just nu många nya kurser och även ett nytt program kring kulturmiljön. Men naturligtvisst bedriver vi också en del arkeologisk forskning som berör förutom Kalmar län även andra regioner i Sverige och Europa.

Det viktigaste som sker under hela året hos oss är att Högskolan håller på att tillsammans med Växjö universitetet formar ett helt nytt lärosäte som kommer att heta Linnéuniversitetet. Eftersom det finns ingen arkeologi utbildning i Växjö kommer arkeologi ämnet utan större förändring att ha sin bas i Kalmar, dock med många nya möjligheter inom det nya universitet som blir mycket större än Högskolan är nu.

Det blir fler av oss som kommer att skriva här och vi ska alla använda etikettet "Arkeologi vid Linnéuniversitetet" så att det blir lätt att se varifrån inläggen kommer.

onsdag 11 mars 2009

Mitt liv som Indiana Jones

Många gånger får man ju frågan: Vad jobbar du med? – Arkeolog, svarar jag. Allt som oftast möts man av folk som energiskt och med en svettig Harrison Ford för ögonen ropar: - Guuud vad spännande! Det ville jag också bli när jag var liten. Är du som Indiana Jones då?

I kväll ska jag till Vimmerby och prata om mitt liv som arkeolog. Vimmerby hembygdsförening håller årsmöte och jag tänkte berätta varför jag blev arkeolog och att det inte alltid är så glamoröst som det är på film. Men även om vi ger oss ut i fält utan läderbyxor, piskor och pistoler så kan det vara spännande ändå, som skelettfyndet på Kalmar slott eller den där lilla, lilla krukskärvan som dyker upp efter flera dagars grävande utan så mycket som en benbit. Jag kommer också att berätta om varför vi har en lag som säger att vi ska undersöka fornlämningar och vem som bestämmer vad.

Dessutom kommer jag självklart att prata om fornlämningarna i och runt Vimmerby. Vimmerby var ju en stad redan i mitten av 1300-talet som framförallt bedrev handel. Ett antal undersökningar har gjorts i staden men mycket lite medeltida arkeologiskt material hittas. Vad beror det på? Och hur kan vi få mer kunskap om det historiska Vimmerby.

Välkomna till Vimmerby Sveasalen, kl. 19.00 Fri entré!

Det var en man!

Nu har resultaten av den osteologiska genomgången av skelettmaterialet från slottet kommit. Det visar att den döde vid slottet var en ung man.

Osteologen Anna Kloo Andersson på länsmuseet i Jönköping har nu gjort sitt jobb och gått igenom alla benen från skelettet vid slottet. Alla benen har nogsamt studerats, mätts och vägts. Utifrån den samlade bilden av skelettets olika delar har hon nu fastslagit att det var en man. Han var en spensligt byggd, ungefär 1,70-1,75 m lång man i sina bästa år, 20-25 år. Nåväl, han var kanske närmare 25 än 20! I övrigt hade han bra tandstatus och bara aningen tandsten och möjligen något litet angrepp av karies. Tändernas goda status tyder på att det var en person som hade det gott ställt. Trots detta kunde osteologen konstatera en förtunning i ögonhålorna som skulle kunna ha bildats på grund av att han under en kortare tid i sitt liv lidit av någon form av näringsbrist.

Förutom näringsbrist tycks han dessutom haft problem med höften. Blankslitna ytor på den ena höftens ledkula, som sällan finns hos så unga personer, tyder på att höger höft har skapat smärta hos honom.

fredag 6 mars 2009

Arkeologi längs ostkusten, på frammarsch!

I helgen som var ägde andra upplagan av seminariet "Arkeologi längs ostkusten" (även kallat Blankaholms-seminariet) rum. Arrangören Michael Dahlin hade dragit ihop en imponerande skara åhörare och föredragshållare, och under två dagar hölls 12 föredrag av 11 föredragshållare.


Kronologiskt spände ämnena från äldre stenålder upp i 1900-talet, men alla hade det gemensamt att de behandlade arkeologi eller kulturhistoria längs Sveriges ostkust. Vi bjöds bland annat på samlade godbitar från hällristningslegenderna Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, som tillsammans är upphittare av ca 1/5 (!) av Sveriges samlade kända hällristningar från bronsåldern. Som en bonus passade de även på att berätta om ett fyndräddningsprojekt kring den enormt fyndrika och intressanta gropkeramiska grav- och boplatsen vid Korsnäs på Södertörn. Ett annat spännande inslag var historikern Jan Sellings föredrag om skärgårdsfiske och kollektivt minne. Veronica Palm berättade också om det fantastiska fyndet av en vikingatida silverskatt i Hellerö, något som blev mycket uppskattat.

Som jag sagt tidigare, seminariet i Blankaholm är en mycket intressant och välbehövlig begivenhet, som om allt går väl kommer att vara en årligen återkommande händelse. För den intresserade kan härmed också meddelas att de två första upplagorna av seminariet planeras ges ut i bokform! Denna mycket läsvärda och intressanta volym planeras ges ut under Västerviks museums förlag under vintern 2009/2010, och ska förhoppningsvis således stå klart till nästa års upplaga av seminariet.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

tisdag 3 mars 2009

På jakt i arkivet

Långa rader av hyllor i metall fullspäckade med bruna kartonger. Vridandet på ett av de stora vevhjulen och luftcirkulationens svaga, hypnotiserande susande är allt som hörs. Famnen och skrivbordet fullt av arkivmaterial, kartor, grävrapporter, ansökningar, svartvita fotografier från en annan tid på hus och på sedan länge försvunna människor, gulnande papper, berättelser från förr, byggnadsminnesförklaringar och återigen bilder och hopvikta ritningar passerar för mina ögon.



Detta har varit min verklighet de senaste veckorna. Jag gör nämligen en sammanställning av de utgrävningar som har gjorts på Kvarnholmen och försöker få ihop dess historia. Rapporterna från de moderna utgrävningarna har jag redan gått igenom och nu har jag mitt inne i genomgången av arkivmaterialet. Det är ett tidsödande arbete då handlingarna inte är sorterade på vilken typ av handling det är utan på fastighet. Alla möjliga dokument och papper som någon gång ansetts viktiga att spara för eftervärlden har hamnat i arkivet, men det är ett både intressant och nödvändigt arbete. Många av de gamla utgrävningarna ligger glömda och ibland finns det inte mer än några bilder eller fåtal nedskrivna rader kvar.

Kvarnholmens äldsta historia känns som ett stort pussel där endast ett fåtal av bitarna återstår. En och en säger bitarna inte mycket, men tillsammans kan de återge hur Kvarnholmen en gång sett ut. Genom gamla källor vet vi att Kvarnholmen en gång kallades Systraholmen och användes som betesmark av det nunnekloster som låg ungefär där Tullbroskolan ligger i dag. I och med reformationen hade nunnorna blivit tvungna att flytta för länge sedan när Rådet av säkerhetsskäl beslöt att flytta Kalmar stad till Kvarnholmen på andra halvan av 1600-talet. De fiskare och annat mindre bemedlat folk som då bodde där blev också tvingade att flytta. Detta för att bereda plats åt befästningsverken och åt Kalmars borgare som inte ville bo grannar med några simpla fiskare.

Hur har då Kvarnholmen sett ut innan staden flyttades? När blev den först befolkad? Ledtrådar till den första frågan går att få dels på gamla 1600-talskartor och dels från utgrävningarna som gjorts. På kartorna kan man se kvarnar centralt på ön och även någon brygga kan skymtas, vilket kan ge en vink till vart folk bott. Under utgrävningarna har man på ett ställe hittat vad som kunnat vara en kvarngrund, på en plats en stenkista som antagligen har utgjort fundamentet till en brygga, på en tredje plats har man funnit en stenrad under befästningsverken. Ett annat spännande fynd som gjorts är en bit av en eldslagningssten från 300-500-tal som har hittats på ”Kalmar torg”. Det tråkiga är att man under 1600-talet och framåt har använt fyllnadsmassor från andra platser för att skapa den halvö som då till vissa delar låg under vatten. Vi kan tyvärr inte vara säkra på att fyndet kommer från Kvarnholmen och inte har kommit med de jordmassor som transporterats dit.

Fortfarande återstår mycket arkivmaterial att gå igenom. Material som ibland ger fler frågor än de besvarar. På en ombyggnad av hotell Witt 1977 dök nederdelen av ett skelett upp. Vad gör den där utanför kyrkogården? Benen låg prydligt bredvid varandra och verkar inte ha blivit nedslängda av misstag eller på annat sätt omedvetet placerats där. Varför ligger de inte på kyrkogården? Är det måhända en stupad dansk från Kalmarkriget? Ett mord? En pestsmittad? En självmördare? Eller är skelettet så gammalt att det är nedgrävd innan kyrkan i gamla stan byggdes? Allt som finns kvar är några gamla foton, men kanske kommer svaren plötsligt att dyka upp där bland de gulnande dokumenten.

Karl-Oskar Erlandsson, KLM