torsdagen den 28:e maj 2009

Björntänder och skålgropar


I går slutfördes utgrävningarna av en avskrädeshög/kokgrop i Karlevi vilken visade sig vara en grav. Även ett par oregistrerade skålgropsförekomster i Lilla Vicklebylunds naturreservat blev uppmätta inför registrering.


I ett par dagar hade arkeolog Magnus Petersson undersökt ett område i Karlevi på Öland där hus skulle uppföras. Vad som syntes vara en avskrädeshög undersöktes närmre och fynd av kol, skörbränd sten, brända ben och keramik gjordes. Bland de mest spektakulära av fynden var en genomborrad björntand som antagligen suttit i någon form av halssmycke.

Igår skulle bara det sista av gropen grävas klart, men till vår förvåning visade sig gropen vara mycket djupare än vi trott. Det verkade som om gropen använts i två omgångar. Då den djupare delen av gropen innehöll mycket svart jord och en del skörbränd sten antog vi det vara en kokgrop. I denna har man då eldat med ved för att värma upp stenar som i sin tur använts till att tillaga mat av den i stenarna lagrade värmen. Efter att kokgropen har slutat att användas verkar man sedan ha använt den som avskrädeshög. Av keramiken och ett funnet flintavslag att döma har gropen använts under yngre delen av stenåldern. I dag undersökte en osteolog de brända benen och några av dem visade sig tillhöra en människa. Det var alltså en grav vi stött på. Vissa likheter fanns med en tidigneolitisk grav funnen på Fågelbacken i Västmanland. Exaktare datering av graven kan göras vid en närmre undersökning av keramiken och när svaret från C14-analys gjord på kol från gropen kommer tillbaka.

När vi ändå var i närheten bestämde vi oss för att ta en närmre titt på en oregistrerad skålgropssten som jag hittat för någon månad sedan. Matta av hunger släpade vi oss ner för Nunnedalens skarpa brant och tog oss förbi de vajande fälten ut till en grönskande liten skogsdunge en bit från dalen. Efter att ha lyckats återfinna stenen som låg på ett klassiskt läge bara en liten bit från en våtmark mätte vi in skålgroparna och koordinaterna för platsen. Vi fortsatte sedan söka igenom platsen och fann ytterligare en sten med skålgropar och en stensträng som löpte jäms med våtmarken.

Frågor dyker genast upp i huvudet om våtmarken varit helig för dåtidens människor och vad som döljer sig nere i dess djup. Det kan också vara så att platsen haft en mer profan användning eller kanske fått ändrad betydelse genom tidens gång. Stensträngen skulle eventuellt ha kunnat skydda våtmarken från djuren och sparat växtligheten där till vintertäkt. Vid en ännu närmre undersökning är det inte omöjligt att fler skålgropsstenar skulle kunna dyka upp eller kanske till och med husgrunder. Fram till dess så återstår nu att lägga in uppgifterna om skålgropstenarna i fornminnesregistret.

Karl-Oskar Erlandsson, KLM

måndagen den 18:e maj 2009

Populärvetenskaplig föreläsning

Vår ny professor Joakim Goldhahn håller en populärvetenskaplig föreläsning.

Krigens minnen och att minnas krig

Högskolan i Kalmar, Nisbethska, hörsalen E212, 2 juni 2009, kl 15.00

Professor Joakim Goldhahn undervisar och forskar i arkeologi vid Humanvetenskapliga institutionen. Hans forskning berör sydskandinavisk bronsålder generellt och speciellt dess religion och ritual, döden som ett meningsskapande fenomen samt hällbilder som kommunikativa medium.

Människans historia var länge synonymt med krigens historia. Krig och våld kantar människan på hennes vandring. Bronsåldern i norra Europa är inget undantag. Det var under denna epok som vi för första gången bevittnar framväxten av en teknologi som var anpassad för krig och våld, främst i form vapen, yxor, svärd, spjut och lansar, men också sköldar och, inte minst, hjälmar med horn! Andra källor till krigets historia från bronsåldern utgörs av hällbilder där både skepp, krigare och vapen är flitigt avbildade. Till dessa källor kommer även benens vittnesbörd där osteologiska analyser ofta har kunnat påvisa trauma, ibland med dödlig utgång.

Denna föreläsning kommer att ge en bred bild av bronsålderns våld och krigsföring. Särskild vikt kommer läggas vid de minnestekniker som användes för att tradera, memorera och mytologisera vålds- och krigshandlingar. Den tar sin avstamp i Hvidegården från Sjælland där Joakim Goldhahn genomfört nya analyser.

fredagen den 15:e maj 2009

Runstensmuseet i Köpings kyrka

Nu är runstensmuseet i Köpings kyrka invigt och välsignat. Det skedde vid högmässan i söndags och efter denna berättade jag lite om stenarna. Köpingsvik har alltså fått ännu ett museum utöver hembygdsföreningens gamla fina skolbyggnad. Ett urval av de ca 75 runstensfragmenten som hittats i kyrkan eller i dess närhet kan nu lättare beses av besökare och bofasta.

Det är 24 fragment och en hel sten som visas i kyrkans vapenhus. Dessa har tidigare förvarats i tornrummet där resterande stenar står kvar, utöver de fem som Statens historiska museum har. Bemålade kopior i gips av dem finns i tornrummet. Runstenarna är en deposition från Statens historiska museum.

Genom att Växjö stift tillfört medel har utställningen kunnat göras. Thorgunn Snaedal, runexpert på Riksantikvarieämbetet, har gjort urval och texter, utformningen av rummet och de vackra skåpen har Westerlunds Arkitektkontor i Borgholm stått för, med hjälp av öländska hantverkare, och jag har bidragit med text om det tidiga Köpings historia och bilder av kyrkan.

En av montrarna på södra väggen i vapenhuset.

Runstensfragmenten från Köpings kyrka är märkliga för att de är så många och för att så många är välbevarade, med färgspår i rött, vitt och svart kvar – stenarna har alltså snart efter uppsättandet på 1000-talet e Kr slagits sönder och murats in i väggarna och därigenom skyddats. Flera har kors eller texter som anknyter till ett kristet budskap. Fragmenten har hittats under lång tid. De första observerades redan på 1600-talet och de senaste, två stycken, kom fram vid den arkeologiska undersökningen inför byggandet av lillkyrkan. De allra flesta hittades dock när den kyrka som var byggd 1805 revs vintern 1953-54. Stenarna hade då återanvänts som byggnadsmaterial och ett 50-tal kunde Ragnhild Boström, Sveriges kyrkor, och hennes mannar plocka fram ur rasmassorna.

Utställningen kan ses när kyrkan är öppen. Den som vill veta mer om runstenar kan förslagsvis gå in på Riksantikvarieämbetets hemsida, www.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/runstenar.html. Under Litteratur finns länkar till bl a Samnordisk runtextdatabas. För den som vill läsa om Köpings kyrkas runstenar och fragment finns J Owes bok från 2002, ”Runfynden vid Köpings kyrka”.

Hella Schulze, KLM

tisdagen den 12:e maj 2009

Stenålder i Blankaholm

Under gårdagen åkte två arkeologer från Kalmar läns museum samt undertecknad ut till Blankaholm några mil söder om Västervik för att göra en provundersökning av en stenåldersboplats. I både varm försommarsol, åska, hagel och hällande ösregn gjordes fynd av både keramik och avslag av flinta och kvarts.

Hela historien började när tomtägare i Blankaholm hade klagat över att vatten runnit ner i deras trädgårdar från Majkaseberget i samhället. Kommunen hade då ingripit för att undsätta dess innevånare och grävde med maskin upp ett långt schakt på ”berget” för att förhindra att vattnet läckte ner. Vattnet gick inte att stoppa, men ingripandet förde åtminstone något gott med sig. Den i trakten bosatte arkeologen Michael Dahlin gick förbi och skådade ner i schaktet. Han fann då både stenålderskeramik och flint- och kvartsavslag, samt resterna av vad som såg ut att ha varit en härd. Under den period av stenåldern som keramiken härstammade ifrån hade Majkaseberget varit en uppstickande ö i ett vackert skärgårdslandskap. Fynden från berget var kanske resterna av en fångststation som legat på den lilla ön. Bland annat denna teori vill Dahlin testa och detta kommer att ske i en utgrävning i sommar.

Innan en sådan utgrävning kan komma till skott måste den planeras och det var här vi kom in i bilden. Tillsammans med Kenneth Alexandersson och Ludvig Papmehl-Dufay, två erfarna stenåldersarkeologer åkte vi upp till Blankaholm för att tillsammans med Dahlin provgräva den förmodade boplatsen. Efter att ha mätt in platsens koordinater med totalstation började vi gräva provrutor med jämna mellanrum. Detta för att dels se vilka fynd som kunde förväntas dyka upp och säkerställa vilken tid boplatsen kom ifrån, men främst för att avgränsa boplatsen och för att få ett bra underlag för att kunna planera var schakten som ska tas upp i sommar ska ligga. I ett växlande väder med sol, hagel, ösregn och ett majestätiskt åskväder gjordes även en del fynd i provrutorna. Avslag av flinta och kvarts och keramik hittades. Keramiken var så kallad gropkeramik och kommer slutet av tidigneolotikum eller mellanneolitikums första hälft (ca 3500-2800 f.Kr.). Trötta och blöta, men väldigt nöjda var vi tillbaka i Kalmar vid halv nio.

Karl-Oskar Erlandsson, KLM

Ps. Utgrävningen är för övrigt öppen för allmänheten och för en kostnad av 500 kr + boende får man delta under grävningen den andra veckan i juni. Mer information finns på Michael Dahlins blogg.

söndagen den 10:e maj 2009

Ny bok: Arkeologi och samhälle

Bodil Petersson, Kristina Jennbert & Cornelius Holtorf (red.) 2009. Arkeologi och samhälle. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º, no. 58.

Arkeologi fascinerar många människor. Artiklarna i den här boken utforskar arkeologins roll i samhället idag och ger en mångfacetterad bild av arkeologisk utgrävning, utbildning, forskning och kommunikation i ett samhällsperspektiv. Utgångspunkten är människors behov av humaniora i allmänhet och arkeologi i synnerhet för att förstå människans villkor och få perspektiv på det att vara människa. Boken rymmer åtta bidrag, där författarna identifierar en rad olika användningar av arkeologi i samhället idag, från nyttig yrkesutbildning till medialt äventyr, från kunskap och upplysning till terapi och frälsning, från politik till kommersialism. Bredden i bruket av arkeologin är ett tydligt tecken på den betydelse ett humanistiskt fält – arkeologin – har för människors uppfattning av sig själva och av det förflutna. Bortom ett förhärskande krasst ekonomiskt tänkande motiveras en humanistisk disciplin och dess betydelse för människor idag.

Arkeologi och samhälle vänder sig till alla som är intresserade av vad det är som gör arkeologiämnet så lockande.

Illustrerad i färg, 139 s.ISBN 978-91-8957-826-5ISSN 0065-0994. Pris inkl moms: 60,00 sek. Beställas här.

Om någon vill recensera boken på det här blogget och få en gratiskopia sänd en epost till Cornelius. Först till kvarn.

fredagen den 8:e maj 2009

CT-Scanning på länssjukhuset

I går var vi på länssjukhuset i Kalmar med skelettet från slottet för att göra en så kallad CT-scanning (Computed Tomography) av först och främst kraniet på skelettet. Syftet är att ta fram en digital tredimensionell modell över skallen som kan ligga till grund för en ansiktsrekonstruktion.
Överläkaren på röntgen, Roland Ilg och röntgensjuksköterskan Annika Linåker var mycket entusiastiska och tyckte det var spännande med en så gammal ”patient”. Vi fick vara med om hela processen från scanningen till dess att man kunde se resultaten på datorn. Det var häftigt att se hur kraniet växte fram på datorskärmen efter scanningen, och hur skelettet med teknikens hjälp återigen blev ”levande”.

Cecilia Ring, Kalmar läns museum


onsdagen den 6:e maj 2009

Bergtagna bronsåldersbarn i Tjust?

Projektet "Bilder av ostkustens bronsålder", som leds av Joakim Goldhahn vid Högskolan i Kalmar, syftar bland annat till att dokumentera och inventera bronsålderns (1700-500 f Kr) hällbilder i Tjust, ett arbete som nu är igång. När jag för två veckor sedan begav jag mig ut i fält tillsammans med Joakim för titta på den skeppssättning som högskolan kommer att gräva till hösten fick vi samtidigt möjlighet att se en helt nyupptäckt, mycket speciell hällbildsplats som Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam hittat dold under mossan i Almvik, Törnfalls socken, strax söder om Gamleby.

Det rör sig om ett hundratal skålgropar och ett 25-tal figurativa bilder som huggits in i nära relation till ett bronsåldersröse. Flera av bilderna ansluter till graven och några av dem fortsätter in under röset som beräknas vara omkring 3000 år gammal.

Bronsåldersrösen och hällbilder i dialog.

Störst upphetsning rönte upptäckten av fyra parställda fotmotiv som huggits in strax utanför röset. De är omkring 10-13 centimeter stora. Förutom att det är unikt för Skandinavien att åtta fotmotiv arrangerats på detta sätt, så väcker ju storleken av fotsulorna en rad frågor. I vanliga fall är dessa fotmotiv gjorda i ”naturlig storlek”, det vill säga de verkar avbilda fötter som faller inom en normalpopulations variation. Om detta är fallet med dessa motiv får vi ju aldrig veta, men det är frestande att tolka de inhuggna motiven som barnfötter (ja större fötter finns inhuggna i Tjust, bland annat på en häll inom synavstånd från den upptäckta graven och hällbilderna på figurerna).

Bergtagna bronsåldersbarn? Två av fyra parställda fötter i rad.

Varför dessa bergtagna barns fötter avbildades invid ett röse som av stratigrafin att döma redan var på plats när en del motiv höggs in återstår att reda ut. En dokumentation av hällen är inplanerad i juni. Goldhahn meddelar att det även kan bli aktuellt med en utgrävning av delar av röset för att se om och i så fall hur långt in under röset som dessa hällbilder fortsätter. Vi ser med spänning fram emot kommande resultat!

Ulrika Söderström, KLM & Joakim Goldhahn, Högskolan i Kalmar

Ljungbyholm - här har det hänt saker!

Inte nog med att Ljungbyholm är ett alldeles förtjusande litet samhälle med affär, pizzeria, flera fotbollsplaner och en å, orten har också en mycket intressant historia.

Ljungby kyrka som byggdes i början av 1100-talet är en av Möres äldsta och var under medeltiden även den största. Om stenkyrkan föregåtts av en äldre i trä vet vi inte men runstenen med ett kors som finns inmurad i tornet vittnar om att Ljungby, tillsammans med Hossmo, var de orter som tidigast kristnades i Möre. Runstenens text lyder: ”Fet och Ragna, de läto rista stenar efter Vinterlide.” Nämnda Vinterlide var i trakten en betydelsefull person genom att han innehade stora jordegendomar och sannolikt också kontrollerade delar av handeln som bedrevs via Ljungbyån.


Runstenen i tornväggen. Foto: Christer Morat.

Så småningom hamnar Vinterlides egendomar i kunglig ägo. Vid den här tiden börjar bildningen av det rike som sakteliga kommer att bli Sverige. Kung Sverker d ä, kommer i sin tur att senare donera egendomarna till Alvastra kloster 1143.

Om vi då gör ett tidsmässigt hopp från tidig medeltid fram till 1991 så kanske vi kan börja nästla i frågan om varför Ljungby kyrka ligger där den ligger. I samband med att Ljungby kyrkogård skulle utvidgas, från söder om kyrkan ned mot ån, gjorde Kalmar läns museum en arkeologisk undersökning av platsen hösten 1991. Utöver att en av länets äldsta boplatser upptäcktes, från ca 7000 år före Kristus, så hittades också en grav. Denna grav bestod av en knappt 1 meter stor grop som innehöll nästan 1 kilo brända människoben. Det fanns inga gravfynd med i graven vilket försvårar en datering men med jämförelser med liknande gravar från trakten så är det långt ifrån omöjligt att tänka sig att graven kan ha blivit anlagd under perioden strax före att Ljungbyborna överger asatron till förmån för kristendomen. Skulle så vara fallet är alltså platsen för Ljungby kyrka naturlig då den även före byggandet tjänat som begravningsplats. Kyrkan ligger idag centralt i Ljungbyholm men vi får inte glömma att byn Ljungby, som gett socknen sitt namn ligger nästan 1 kilometer söderut. Med tanke på att graven inte var påkostad med någon gravvård och inte innehöll några gåvor så ska vi nog inte tro att det är Vinterlides grav som hittades vid utgrävningen. Men det kanske var någon som känt honom, en äldre släkting eller någon som varit honom underställd.


Undersökningen. I bakgrunden skymtar kyrkan. Foto: Kalmar läns museum.

För att komma närmare frågeställningarna ovan ska vi skicka benen från graven för en 14C- analys i Uppsala. Genom detta kommer vi att få veta när den begravde levde. Och när analysen är färdig om ca 3 månader, då lovar vi att återkomma till Ljungbyholm och den spännande tiden före kyrkans byggnation.

Magnus Petersson, KLM

måndagen den 4:e maj 2009

Forsøgscenter Lejre har bytt namn till Sagnlandet

I Februari berättade Ludvig om en kurs han deltog i som handlade om konsten att berätta inom arkeologin... Det tänkte jag på när jag nu hörde att det väl kända Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter i Lejre i Danmark har bytt namn och heter numera Sagnlandet Lejre. Historisk-Arkæologisk Forsknings- og formidlingscenter (Land of Legends. Center for Historical Archaeological research and communication).

Man kan se det som en byta av deras kärnberättelse. Här är min analys:
The official reason given is that the terms antiquity, prehistory, and history are widely associated with something that is dusty, boring and passive, whereas focus groups confirmed that the term “Land of Legends” is associated with a place that is far away, fantastic and full of activities. According to director Lars Holten, the archaeological open-air museum offers a world with precisely these characteristics – thanks to it being inhabited with people from different historical periods who tell visitors about life in the past. This is actually a fairly radical step: the overarching character of the historical and archaeological theme park is not merely adjusted from being rather academic and educational to being more interactive and experiential but the theme itself has been redefined. Whereas previously the Centre told stories about the past in an exciting way, now it is telling exciting stories in a way that evokes the past. The Lejre Experimental Centre investigating and presenting prehistoric lifeways has become a mainstream visitor attraction where appealing stories are being told about a distant, fantastic world associated with the past, a land of legends. That these stories are to a considerable extent based on academic research and popularise scholarly knowledge is seen as an additional strength of the entertaining stories being offered to visitors, endowing it with “a wonderful authenticity”, as the official statement puts it. At this point it is not intended that the overall purpose and range of activities carried out at Land of Legends are going to change as a consequence of its rebranding, although some of them might be reinterpreted by visitors.

Kommer detta att locka fler besökare till Lejre? Ska Länsmuseet byta namn till Museum of Legends och Högskolan erbjuda kurser i Legend Studies?