fredagen den 20:e april 2012

En helt vanlig kotte?



En helt vanlig kotte?

I närmare 11 000 år låg den lilla tallkotten väl skyddad, inbäddad i gyttja, samtidigt som världen förändrades bara någon meter ovanför. Vid en arkeologisk undersökning i Smedby, väster om Kalmar sensommaren 2010, tog kottens törnrosasömn slut och den kom återigen upp i dagsljuset.
                                                
För att förstå varför kotten är speciell måste vi vrida tillbaka klockan 14 000 år. Vid denna tid försvann inlandsisen från Kalmarsundsområdet. Trycket från den kilometertjocka isen hade pressat ner berggrunden. I samband med isavsmältningen bildades en stor smältvattensjö i Östersjöbäckenet, Baltiska issjön. Den tidens strandlinje återfanns i trakten av dagens Nybro, ca 50 meter över dagens vattenyta.

För ca 11 600 år sedan fick den baltiska issjön kontakt med västerhavet vilket innebar en snabb sänkning av vattenytan, 600 år senare var vattennivån nere på dagens nivåer. Vid denna tid var tallen ett av de dominerande trädslagen. Kotten som du ser framför dig har suttit på en tall som stått nära vattnet. Efter att ha strött ut sina frön föll den ner i vattnet och sjönk så småningom till botten. Strax därefter skedde återigen en höjning i vattennivån vilket innebar att landområden som tidigare varit torrlagda blev översvämmade. Kotten kom efterhand att täckas med flera lager av sand, lera och gyttja.

Tillsammans med tallkotten fanns också lämningar efter tallgrenar och bark. En del av grenarna var delvis förkolnade. Om det är lämningar efter en skogsbrand eller rester efter en lägereld går inte att säga. Från samma tid, täckta av samma lager som kotten, framkom en eldstad och en bit brandskadad flinta några meter från den äldre strandlinjen.




Den lilla tallkotten är utställd på Kalmar läns museum som månadens föremål. I samma monter, bredvid tallkotten, ligger två breda lancettmikroliter. De två pilspetsarna kommer från Binga strax söder om Kalmar och är de äldsta funna redskapen i Kalmar län och samtida med kotten . Fynd från denna tid är få men visar att det funnits människor i området för 11 000 år sedan. Antalet människor i området var litet och de levde uteslutande på jakt, fiske samt insamling av nötter och bär. Man rörde sig över stora områden och slog upp sina tillfälliga lägerplatser nära vattnet. De första invandrarna levde i en värld som var under ständig förändring. Under loppet av ett par generationer kunde man se hur vattnet drog sig tillbaka eller återerövrade redan torrlagd mark.





tisdagen den 3:e april 2012

Sjösediment som källa för arkeologisk forskning - att datera en gruvas äldsta historia

I arkeologiska sammanhang använder vi oss mer och mer av tvärvetenskaplig metodik där olika slags analyser kompletterar det arkeologiska materialet. Det kan vara traditionella analyser i daterande syfte, som 14C- eller dendrokronologiska analyser, eller för att utröna var en människa har levt eller vad han eller hon har ätit genom exempelvis dna-studier. Något som vi sällan får möjlighet att göra vid vanliga exploateringsundersökningar men som är en väl beprövad metod är pollenanalys. Genom att studera pollensekvenser från exempelvis en mosse kan man få en god bild av närområdets vegetationshistoria och hur människans etablering av bosättningar och verksamheter påverkat naturen och format ett kulturlandskap på en viss plats. Analyserna är ofta tidskrävande och därmed kostsamma, men kan både ge ny kunskap och komplettera ett undersökt arkeologiskt material.

År 2009-2010 genomförde Kalmar läns museum i samarbete med Dalarnas Museum och Västerviks Museum stora arkeologiska undersökningar av Gladhammars gruv- och hyttområde i Västerviks kommun. Det arkeologiska projektets kateringar och undersökningar berörde ett mer än 20 hektar stort område, där ca 6 500 m2 kom att undersökas i sin helhet. Hundratals anläggningar från olika skeden och processer i gruvverksamheten dokumenterades och undersöktes.

De arkeologiska undersökningarnas huvudmål var att belysa de äldsta faserna av gruvverksamheten. Vi skulle datera och följa gruvdriftens etablering och utveckling på platsen. I de skriftliga källor som finns framgår inte när gruvbrytningen i Gladhammar startade. Säkra belägg finns först från 1520-talet, men med hjälp av förundersökningens dateringar kunde verksamhet beläggas från åtminstone 1300-talet och framåt. Gruvorna var alltså minst 200 år äldre än vad som tidigare var känt! Frågan var dock om de fysiska lämningarna på gruvfältet verkligen var representativa för de allra äldsta skedena. Kunde verksamheten vara ännu äldre?

Översikt över Gladhammars gruv- och hyttområde.

För att få ett kompletterande material till de fysiska lämningarna vid hyttan och på gruvberget gjordes därför en omfattande pollen- och geokemisk analys av bottensedimenten i Tjursbosjön och Hyttgöl i samband med slutundersökningen 2010. Gruvdrift påverkar nämligen landskapet, dels genom själva brytningen, men även genom de binäringar som kan kopplas till verksamheten. Detta kan exempelvis återspeglas i skogsröjning, kolning, ved- och timmerbehov, men även i agrara verksamheter som nyetablering av beten och åkermark som en följd av befolkningsökningar eller nytt resursutnyttjande av området. Gruvdriften sätter också spår i den omgivande naturen i form av ökad markerosion och spridning av miljöföroreningar som sot, kolpartiklar och tungmetaller. Genom att mäta i vilken omfattning den äldre gruvdriften belastat miljön i närliggande sjöar och hur denna belastning ser ut i jämförelse med den moderna, kan man ur ett historiskt perspektiv få mycket intressanta resultat.



Från Holländarefältet är utsikten milsvid. Nedanför gruvberget ligger den förorenade Tjursbosjön. Foto: V Palm, 2009.


Metaller sprids som föroreningar i luft och vatten och deponeras i sjösediment och i myrmarkernas torvlager. Med hjälp av geokemiska analyser, som metallanalyser och analyser av fördelningen av olika blyisotoper, kan man avgöra i vilken utsträckning de föroreningar som deponerats är lokala, regionala eller om de avsatts efter atmosfäriskt nedfall kommet längre bort ifrån. Det går t.ex. att spåra föroreningar från stora källområden, som exempelvis Romarriket 2 000 år tillbaka i tiden lika väl som från Tyskland för 1 000 år sedan eller från den medeltida och historiska verksamheten vid Falu koppargruva. Bly från Mellansverige skiljer sig från bly från kontinenten eller Brittiska öarna. Det är fördelningen av de olika blyisotoperna som skiljer sig åt, dvs. antalet neutroner i atomen som därmed förändrar blyatomens masstal. Genom att studera hur stort avrinningsområde en viss sjö har kan man också få en lokal bild av påverkan på dess sediment. Alla påvisbara höjningar i Gladhammar är alltså ett resultat av det lokala bergsbruket i trakten. Genom åldersbestämning av de sedimentlager där förändringar av skogen sker samtidigt som blydepositionen, kan man med stor säkerhet datera gruvverksamheten.


Den lilla sjön Hyttgöl ligger vid Torsfallsåns utlopp, ca 2 km öster om gruvområdet. Bottensedimenten i denna lilla sjö avspeglar verksamheten uppströms Torsfallsån där hyttorna en gång funnits. Utifrån arkivmaterialet och den arkeologiska förundersökningen vet vi att det har bedrivits hyttverksamhet här åtminstone sedan 1600-talets början. Proverna från Hyttgöl borde därför ge information om denna verksamhet, alltså själva metallproduktionen samt bearbetningen i hyttorna. Hyttgöl har dessutom ett litet avrinningsområde och avspeglar främst närområdet kring sjön och ån och utgör därför ett viktigt komplement till analyserna från Tjursbosjön nedanför gruvberget. Sedimenten i Tjursbosjön är istället en direkt recipient av själva gruvverksamheten. På samma grunder speglar de två sjöarnas sedimentarkiv den agrara och skogshistoriska utvecklingen på något olika sätt, eftersom den större Tjursbosjön ger en mera regional bild av hur skogarna och deras exploatering sett ut. Sedimentarkiven i Tjursbosjön skulle också bli otillgängliga när avfallsdeponin i sjön väl anlagts, vilket därmed satte en tidsgräns för möjligheten att utnyttja sedimenten som källa.



Vy över Holländarefältet sett från Tjursbosjöns vinteris. Foto: V Palm, mars 2010.


I mitten av mars 2010, när isen låg stadig på Tjursbosjön och Hyttgöl, var det dags att ta själva proverna. Denna typ av analyser kräver sin kompetens och därför hade vi anlitat experter i form av forskare från Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. Utrustade med isborr, packetteringsmaterial och en så kallad rysk torvborr gav vi oss iväg över isen. Det är viktigt att man tar proverna på en lämplig plats och ganska nära gruvområdet finns en djuphåla i Tjursbosjön, en liten bassäng med en så kallad ackumulationsbotten, där sediment lagrats ända sedan sjön avknoppades från det forna havet för mer än 7 000 år sedan.



Utrustningen drogs till provtagningsplatsen på slädar över Tjursbosjöns is . Foto: V Palm, mars 2010.





Ovan: Proven togs med s.k. rysk torvborr, som förlängdes med långa aluminiumrör för att nå ned till sjöns botten på ca 18 meters djup.


Nedan: Sedimentlagren i Tjursbosjön var ca 3 m tjocka. Längst ned syns den gråa lera som avsatts före sjöns egentliga tillblivelse för mer än 7 000 år sedan. Foto: V Palm, mars 2010.




Under 2011 har proverna analyserats uppe i Umeå. Centimeter för centimeter bearbetades sedimentpropparna och vissa delar valdes ut för olika detaljstudier och analyser; man undersökte innehållet av grundämnen, stabila blyisotoper, pollensammansättning och mängden träkol. Proverna preparerades på olika vis, men det mest tidskrävande arbetet var att räkna pollen och kolpartiklar manuellt genom mikroskopiering. Minst 500 pollen skulle räknas i varje prov och de kolpartiklar som skulle registreras var som minst bara 50 mikrometer stora! Där man kunde se viktiga förändringar plockades också material ut för åldersbestämning med 14C-analys. På så vis fick man en lång tidsskala med händelser direkt relaterade till områdets agrara och industriella utveckling.






Försiktigt skars små små prover ut med skalpell ur de varviga sedimentpropparna för analys och räkning av pollen och kolpartiklar under stark förstoring i mikroskop. Foto: SLU.


Pollenanalyserna visade att sädesodling bedrevs runt Hyttgöl under de första århundradena e.Kr. Efter 500-talet minskade odlingen, men upphörde inte helt. Vid Tjursbosjön kan odling spåras från ca 800-talet. De första tecknen på gruvbrytning kan ligga så tidigt som under vendeltid, ca 750 e.Kr., då sedimentanalyserna visar på en första ackumulation av bly. Med större säkerhet kan sägas att verksamheten är igång vid Gladhammars gruvor under tidig medeltid, omkring år 1100, då halten metaller, kolpartiklar och erosionen ökar markant i Tjursbosjön. Samtidigt ökar odlingen och skogsbetet och skogen blir öppnare och glesare. Mycket intressant och närmast sensationellt är att analyserna i Hyttgöl visar på samma utveckling! Det är svårt att tolka det på annat sätt än att en hytta etablerats vid ån under medeltidens början.

Under de kommande århundradena visar sedimentgeokemin i kombination med ökad erosion och större andel kolpartiklar en intensivare aktivitet runt båda sjöarna. Omkring år 1400 sker återigen en markant ökning i Tjursbosjön, vilken avslöjar en intensifierad gruvbrytning. Denna utveckling fortsätter sedan under kommande århundraden och även odling och bete intensifieras. Sannolikt beror en del av det krympande skogsbeståndet på gruvans och hyttans behov av byggnadsmaterial och bränsle.

I analysresultaten har vi alltså funnit spår av verksamheter som är äldre än vad skriftligt källmaterial och de undersökta arkeologiska spåren ovan mark återger. De äldsta anläggningarna som undersöktes dateras framför allt till 1300-1600-tal, medan sedimenten påvisar någon form av verksamhet redan under slutet av 700-talet, med en markant ökning under 1100-talet. Vad dessa verksamheter bestått av kan naturligtvis inte påvisas i sedimenten. Vi vet inte om man bearbetade järn eller koppar och de spår som en gång avsatts vid hyttan och gruvan har raderats ut av senare tiders verksamheter. Resultaten kan ändå ligga till grund för fortsatt forskning och rent principiellt visar de att kombinationen av arkeologi och tvärvetenskapliga analyser av detta slag ger ett mycket gott resultat, som nu kan fungera som referens inför liknande undersökningar inom landet och i övriga Norden.

För den som vill läsa mer rekommenderas undersökningsrapporten som du kan hitta här:
http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/182/1/?group=art_art_grp-s1/191

Under 2012 kommer också resultaten att publiceras i en artikel i bokserien Västerviks Historia samt i en andra artikel i den internationella skriftserien Journal of Archaeological Science i samarbete med Jon Karlsson och Anna Berg vid SLU. Håll utkik!

Vid pennan

Veronica Palm
Kalmar läns museum/Västerviks Museum