Arkeologi i Kalmar län

Inte alla arkeologer går i ide under vintern

2012-01-27T10:48:00.008+01:00

Nu kan man ju tro att vi arkeologer bara sitter inne och kurar under de kalla månaderna och det gör vi ju nästan. Men ibland blir det inte riktigt som planerat utan vi får ge oss ut på jobb även i den kalla vintern.

För två veckor sedan fick jag ge mig ut på ett oplanerat uppdrag i Gamla stan här i Kalmar. Det var ett hus som skulle dräneras mitt inne i den gamla medeltida staden, mitt emellan platsen för stadens torg och Söderport. Söderport var den port som, vilket också hörs på namnet, ledde in/ut i staden genom försvarsmuren i söder. I kvarteret som idag kallas Akacian har vi tidigare hittat spår efter både bebyggelse och den gamla medeltida Söderportsgatan. Dateringen på lämningarna har gått så långt tillbaka som till 1200-talet, det århundradet då staden troligen grundades.

Schaktet skulle bara grävas så brett att killarna som utförde dräneringsarbetet kom ner med rör och isoleringsmaterial, ca 1,5 meter, och då kan man ju tycka att så mycket kan vi ju inte hitta i ett så smalt schakt. Många gånger är det också så, att även om vi hittar något så är det svårt att förstå då vi ser så liten yta. Men den här gången hade vi tur. Knappt en halvmeter under dagens markyta stötte vi på en murad stenkonstruktion som, när jag fick rensa lite, visade sig vara en gavel till ett hus med stengrund.

Husgrunden sedd från öster

Stengrunden var uppförd av rejäla gråstenar, drygt 0,5 meter i diameter. De var hopfogade med kalkbruk, ett hållbart sådant fick vi erfara. Dagens hus på fastigheten, som byggdes i början av 1900-talet, vilade i stort sätt på den äldre grunden.

Huset från 1920-talet vilar på den medeltida grunden

Ytterligare en spännande detalj var att på utsidan av huset så fanns en kullerstens-lagd yta. Var det en gårdsläggning, golv eller var det en del av en gata? På Dagmar Sellings kartrekonstruktion från 1982 går nämligen Smedjegatan, en tvärgatan till Söderportsgatan, rakt igenom fastigheten och precis på samma plats för den nu påträffade grunden. Det är detta som gör arbetet så spännande. Selling har gjort ett fantastiskt jobb med sin kartrekonstruktion, Kalmar på 1400-talet, utifrån skrivna källor och arkeologiskt material. Men det som gör det så roligt är när vi genom nya fynd kan förfina hennes bild och få en mer ”rätt” bild över hur staden verkligen var uppbyggd. Vi kan nu genom det nya fyndet korrigera hennes kartbild lite, lite grann. Smedjegatan måste få en annan dragning och faktiskt också riktning eftersom jag kunde se vilken vinkel huset har haft.

Sellings kartrekonstruktion, platsen för husgrunden utmärkt med rött

Hur gammalt var huset då? Och hur har det sett ut? Det kan jag inte svara på just nu. För att kunna svara bättre på de frågorna skulle vi behöva göra en undersökning av hela huset. Sannolikt är dock att det är det första huset på just den platsen och vi har fynd av andra lämningar precis norr om som har gått att datera ända ner till 1200-talet. Fynden som vi hittade var dock ”bara” 1600-tals fynd men om man tänker sig att man bott i samma hus i flera hundra år så har ju de äldre sakerna städats bort och varje generation som bott i huset har ju haft för sin tid ”moderna” saker. Som hemma hos oss. Inte är det mycket i vårt hem som är särskilt gammalt? Det äldsta som vi har är nog en servis efter min mormor från 1930-talet.

Fynden vi hittade intill grunden var bland annat en bit grönglaserat golvtegel och ett så kallat profiltegel(tegel som formades och som användes som dekoration tex i portaler). Fynd som vi ”normalt” säger kommer från rikare hem, så som borgarhem. Och ett sådant hem borde ha legat lite närmare torget där de ”finare” människorna bodde. Vi hittade ju också likadant grönglaserat golvtegel under maj månad 2011 när vi gjorde en undersökning nära det medeltida torget intill gamla konstmuseet. Efter att ha pratat med en kollega igår så kom vi fram till att Kalmar medeltida stad inte riktigt var uppbyggd som ändra medeltida städer eller var det så att fler människor här i Kalmar hade råd med glaserade golv och profiltegel i sina portar.

Tyvärr blev det så att när jag väl dokumenterat grunden så var vi tvungna att gräva sönder den för att fastighetsägaren skulle kunna få dränera färdigt sitt hus. Det blev en kamp mellan grävskopan och den rejält sammanfogade (med kalkbruk) muren. Grävskopan vann till slut. Även om det känns tråkigt att ta sönder muren så är också det en del av vårt jobb. Och som tur var så hade jag ju redan fått mycket värdefull och ny rolig kunskap med mig, även i det smala schaktet.

Cecilia Ring, KLM

Tredje Blankaholmsboken på G!

2012-01-23T13:56:00.003+01:00

Om ganska precis en månad, närmare bestämt 25–26 februari, går det femte Blankaholmsseminariet av stapeln. Liksom tidigare år samlas såväl hembygdsintresserade som arkeologer och andra specialintresserade i idyllen Blankaholm för att i dagarna två lyssna till spännande föredrag med det gemensamma temat Forntid längs ostkusten. Begreppet forntid är dock i detta sammanhang väldigt tillåtande, och såväl medeltid som senare tid har hittills fått rymmas inom seminariets ramar. Mer information om seminariet och om hur man anmäler sig finner du på seminariepappan Michael Dahlins blog.

Det är också med stor stolthet som jag kan meddela att den tredje Blankaholmsboken nu skickats till tryckeriet, och därmed kommer att se dagens ljus lagom till årets upplaga av seminariet. Boken innehåller artiklar som bygger på föredrag från förra årets seminarium, och spänner från mesolitikum i södra Norrland till 1700-talets tjärframställning i Målilla. Precis som tidigare trycks boken på Gotland hos tryckeriet Books on Demand, och precis som tidigare kommer den att kunna köpas fortlöpande från tryckeriets webshop. Vill man lägga vantarna på ett ex lagom till seminariet, och dessutom till ett kraftigt reducerat pris, bör man gå in på Dahlins blog och förbeställa ett ex snarast.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

SVT sänder sport...

2011-12-06T19:06:00.002+01:00

...istället för filmen om den svenska järnåldern som jag tipsade om i förra inlägget. Någon förklaring har jag inte hittat, men uppenbarligen tyckte man att alpint var mer spännande och bestämde sig för att förpassa förhistorien direkt till repriserna. Nytt försök på fredag således, denna gång i kunskapskanalen:

__

fre 9 dec
22:00 Den svenska järnåldern
Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.
* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12
__

Kan för övrigt passa på att tipsa om att filmprojektet har en egen hemsida, kolla in den så länge vetja.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Dagens tips!

2011-12-03T07:45:00.005+01:00

Det här blir bara ett kort inlägg för att tipsa om att slå på SVT2 på tisdag kl 18. Då visas den film om järnåldern av Daniel af Wåhlberg som det pratats en del om i lokalpressen de senaste åren. Filmen fokuserar på Öland och berättar om tiden som föregick vikingatiden, den tid som ibland brukar kallas Ölands guldålder. Så här står det i TV-tablån:

--

Tis 6/12 2011
SVT2 kl 18.00
Den svenska järnåldern
Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.
Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12
Textat sid. 299
Sänds i HD

--

Missa inte!

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Foto från inspelningarna. Bild lånad från Östran.

Avslutat fältarbete i Risinge

2011-10-17T19:51:00.007+02:00

Fyra veckors grävande i Risinge hög är avslutat, och det var med visst vemod som vi i fredags lade igen vårt schakt och packade ihop utrustningen. Nu vidtar inomhusarbete med fyndhantering, rapportskrivning och analyser.

Igenläggningen av schaktet gjordes med hjälp av grävmaskin. Vår framgrävda yta täcktes med fiberduk, som i sin tur täcktes med grus innan jordmassorna lades tillbaks. På så sätt kan man vid eventuella framtida utgrävningar se vart vi varit, även sedan duken förmultnat. Restaureringen av högen, som ju var ett av syftena med undersökningen, kommer troligen att ske under nästa år.

Vi kan börja med att konstatera att vi vädermässigt knappast kunde ha valt fyra bättre veckor. Helt underbart höstväder har det varit, det känns som att vi under denna tid har fått följa övergången från sommar med 22 grader till senhöst/vinter med frostnätter och bitande kyla. Sol har det varit mest hela tiden, och flyttfåglarnas orkester har förgyllt vår tillvaro på sydvästra Öland.

Spänningen har varit hög rakt igenom hela undersökningen. Redan första veckan trodde vi att vi hittat en grav, och när denna visade sig vara tom sattes hoppet till de många stenpackningar som framträdde i storhögens inre. Även dessa visade sig vara mer eller mindre tomma, och antalet antiklimax ökade stadigt. Mot mitten av sista veckan hittade Lina en mycket distinkt ansamling stenar innanför ett av blocken i kantkedjan, som verkligen utmärkte sig gentemot hur det såg ut innanför resten av blocken. Det här måste verkligen vara något, tänkte vi, och spänningen steg återigen. Fast denna gång var vi nog alla säkra på att vi inte skulle bli besvikna. Typiskt att detta skulle dyka upp mot slutet av sista veckan. Gissa hur det gick...? Tomt, igen. Inte ens en mörkfärgning. Vad stenarna gör där återstår att förklara.

Innanför ett av blocken i kantkedjan framkom mot slutet av grävningen en stenansamling, som vi hyste stort hopp till in i det sista.

Översikt av schaktet mot slutet av grävningen. Stenpackningarna har plockats bort, och på några ställen framträder mörkfärningar som noggrannt undersöks.

Resultaten då? Tja, fynden är överlag relativt få och egentligen har vi inte hittat ett enda fynd som helt säkert kan kopplas till gravmonumentet Risinge hög. Men de intressanta iakttagelserna är desto fler, som tidigare blogginlägg skvallrat om. Under grävningens gång har det mer och mer gått upp för oss vilket monumentalt byggnadsverk Risinge hög är, med sin närmast megalitiska kantkedja och sitt komplexa inre. Även om vi inte ännu helt säkert vet, så är magkänslan att monumentet nog är från äldre bronsåldern trots allt, d.v.s. omkring tre och ett halvt tusen år gammalt. Förhoppningsvis kommer analyssvaren under vintern att visa om detta stämmer eller ej. De fynd som vi har hittat kan till största delen antas härröra från det kulturlager från yngre stenålder som finns i området under och omkring Risinge hög. Vilken relation dessa aktiviteter egentligen har till det som senare kom att bli Risinge hög är också något som vi hoppas kunna belysa längre fram i inomhusarbetet.

Intresset för undersökningen har varit stort rakt igenom. Spontanbesökarna har varit många, skolbesöken lyckade och de öppna visningarna välbesökta. Tack alla som tittade förbi!

Även om grävningen är slut så fortsätter alltså arbetet med att förstå mer av Risinge hög. I takt med att saker och ting (förhoppningsvis) klarnar kommer vi skvallra om det här på bloggen. Så, ni som är nyfikna, håll utkik!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

Byggnadsverket Risinge hög

2011-10-07T19:55:00.006+02:00

Den tredje veckan av fyra är till ända i Risinge, och efter många heta spår och förhoppningar om gravfynd har fokus skiftat något. I takt med att nya pusselbitar faller på plats växer bilden av Risinge hög som ett mäktigt och omfattande arkitektoniskt byggnadsverk fram.

Intresset för undersökningen i Risinge har varit stort från dag ett. Den utan konkurrens vanligaste frågan som vi får är "har ni hittat nåt spännande?" Svaret är i våra ögon tveklöst ja, men kanske inte i den bemärkelse som besökarna tänker sig. Fynden har hittills varit få, bortsett från flintavslag som härrör från det underliggande kulturlagret har vi knappt hittat några förhistoriska föremål alls. Hur gammalt kulturlagret är och vad det representerar får vi troligen god anledning att återkomma till, men när det gäller fynd som kan kopplas till gravmonumentet står vi alltså ganska barskrapade. De olika stenpackningarna som vi hittat och noggrant undersökt, inte minst med förhoppningar om att hitta gravar, har visat sig vara så gott som fyndtomma. Men de ligger där icke desto mindre, och de kan inte uppfattas på annat sätt än som delar av gravmonumentets uppbyggnad. Vilken funktion de fyllt och varför de ligger där de ligger är i nuläget svårt att svara på, men vi börjar inse att vi måste fundera i termer av arkitektur och aktiviteter i samband med monumentbyggande och gravritualer, snarare än att leta efter fynd.

Högens kantkedja utgörs av enorma stenblock som åtminstone längs högens östra sida ligger på varandra i två skift. Med fantasins hjälp framträder en imponerande fasad...

En av de kanske mest spännande detaljerna i monumentets uppbyggnad är kantkedjan, den ring av enorma stenblock som omger stora delar av högen. Längs en sträcka på högens östra sida verkar blocken ligga i två skikt, medan kantkedjan i högens norra del där vi dragit vårt schakt verkade ligga i två rader med någon meter emellan. När vi nu undersökt området kring blocken i norr ser vi att den yttre raden inte står på sin ursprunglig plats, blocken har vält och ligger och flyter i matjorden. Var de urpsrungligen stått är en sak som vi fortfarande försöker avgöra. Den inre raden däremot står klockrent på plats, de enorma blocken står resta på högkant i sin längsriktning och är uppallade på mindre stenar. Mellan två av blocken hittade vi en ansamling av stenar som vi först trodde skulle dölja en liten sekundärbegravning, men som efter undersökning visade sig vara ett kraftigt stenskott stolphål. Vi kan alltså något överraskande konstatera att trä ingått som en del i kantkedjans konstruktion!

...som förutom stenblocken även haft inslag av trä! Stenarna mellan blocken har utgjort stenskoning till en ca 25 cm i diameter stor stolpe.

Stolphålet mellan blocken sett ovanifrån.

Detaljerna i kantkedjans utformning har gett oss nya frågor, som vi åtminstone delvis hoppas få svar på under grävningens sista vecka då vi kommer undersöka ett nytt schakt som vi tagit upp i direkt anslutning till och väster om vårt huvudsakliga schakt. Här syns i markytan ett mellanrum mellan blocken som skulle kunna dölja ytterligare en stolpe. Vi hoppas även få svar på hur den yttre raden av block varit placerad. Vad är det man brukar säga? Den som gräver får se...

Kantkedjan i norr, med vårt nyöppnade schakt i förgrunden.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Halvvägs i Risinge

2011-10-02T09:04:00.007+02:00

Två veckor har gått av totalt fyra som står oss till buds för årets undersökning av Risinge hög. Andra veckan har ägnats åt framrensning och undersökning av en del inre konstruktionsdetaljer, som dock än så länge håller sina hemligheter väl dolda för oss. Intresset för undersökningen är fortsatt stort, och utöver de annonserade visningarna på torsdagar klockan 14 får vi många besök varje dag av diverse nyfikna och intresserade. Väldigt roligt!

Under en stor del av veckan har vi fokuserat på att rensa fram, mäta in, rita och dokumentera några ansamlingar av sten ungefär i mitten av vårt schakt. I östra schaktkanten syntes i början på veckan några knytnävsstora stenar som låg tätt ihop. Vi öppnade upp något för att se om det fortsatte, och det gjorde det. Givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor... Två dagar senare var dumpen flyttad och schaktet utökat så pass att vi någorlunda väl kunde avgränsa en rundat rektangulär stenpackning, ca 2 x 4 m och med ett tydligt försjunket mittparti. Vad detta är vet vi inte än, undersökning pågår. Strax intill den stora stenpackningen hittade vi en knytnävsstor sten med tre inknackade skålgropar, en typ av hällristning som vanligen förknippas med bronsålder och som antas haft någon form av kultisk betydelse. Spänningen växer...

En stenpackning tittar fram under schaktkanten, och fortsätter givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor. Bara att greppa spaden...

Så här såg stenpackningen ut efter ytterligare två dagars jordflyttande och rensande. Vad är det...? Den som gräver får se.

Skålgropsstenen som hittades strax norr om den stora stenpackningen. Förutom gropen som syns på bilden har stenen ytterligare två små gropar inknackade på sina smalsidor.

I övrigt lyser fynden fortfarande med sin frånvaro, bortsett från en del flinta som härrör från det underliggande neolitiska kulturlagret. Två mindre stenpackningar bestående av små kalkstensflisor håller också på att undersökas. Under den ena har vi kunnat konstatera flera tydliga mörkfärgningar, men ännu har inga fynd hittats bortsett från en bit obränt djurben. Kommande vecka kan alltså mycket väl bjuda på spännande överraskningar, det återstår att se. Besöken fortsätter också, denna vecka gästas vi bland annat av ett flertal skolklasser. Roligt!

Stenpackningarna som framträdde i mitten av vårt schakt, under framrensning.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Hög i hög i Risinge

2011-09-25T08:19:00.004+02:00

Första veckan av seminariegrävningen i Risinge är avklarad, tre veckor kvar. Redan nu har vi goda resultat att ta med oss hem, även om fynden hittills varit få. Här följer en kortfattad rapport från första veckan.

Måndagen ägnade vi åt att komma i ordning, gå med detektor, beskriva högen samt testa totalstationen lite. Detektorfynden utgjordes uteslutande av sentida föremål. Under tisdagen hade vi grävmaskin, och vi koncentrerade oss på att få upp vårt schakt så mycket som möjligt. Det 4 m breda schaktet löper från den äldre skadans inre kant och ut mot kantkedjan. Det visade sig ganska snart att vi varit nästan osannolikt tursamma i placeringen av schaktet. I shaktväggen syntes tydligt konturerna av en mindre hög, uppskattningsvis 8 m i diameter och ca 1,5 m hög, som alltså funnits på platsen innan den stora högen restes. Precis i det som varit mitten på den lilla högen syntes mot den sandiga botten en manslång rektangulär mörkfärgning… Undersökningen av den förmodade graven gav dock inga fynd, men särskilt i södra änden fanns mörkfärgningar som skulle kunna vara rester efter ett förmultnat skelett. Även om vi inte säkert kan belägga det ännu håller vid det för troligt att det är en skelettgrav vi hittat i den lilla, undre högen. Hur gammal den är kan vi inte säga i nuläget, annat än att den är äldre än Risinge hög så som vi känner den.

Profilväggen mot söder i vårt schakt, med den lilla högen tydligt synlig som en halvmånformad brun lins under den stora högens övre torvfyllning. Bilden togs innan väggen rasade.

Ganska snart efter att vi tagit upp schaktet fick vi problem med att schaktväggen rasade. För att undvika skador såväl på oss själva som på den redan svårt sargade högen, bestämde vi oss för att redan denna vecka lägga igen den delen av schaktet som ligger närmast profilväggen. Vi ägnade därför allt krut på att bli klara i den delen, och i eftermiddags hade vi hjälp av en grävmaskin att täcka igen där. Nu återstår mycket arbete i resten av schaktet, där flera stensamlingar tyst tilldrar sig vårt intresse. Kanske får vi också anledning och möjlighet att öppna upp ytterligare något mindre schakt någonstans i högen.

På onsdag morgon möttes vi av en mindre trevlig överraskning: schaktväggen hade rasat. På bilden syns den rektangulära mörkfärgningen i mitten av den "lilla" högen, som visade sig vara tom men som vi tror kan vara en skelettgrav.

Att rensa stenpackningar är inte världens roligaste, men fint blir det.

Det var allt för denna gång. Fynden få alltså, men resultaten redan mycket goda! För övrigt kan jag tipsa om att studenterna har skapat grävningens alldeles egna Facebook-sida. Gilla oss!!!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

Rapport från ett sommarprojekt

2011-09-22T14:13:00.000+02:00

Strax före semestern genomförde jag och en kollega ett av årets mest annorlunda och roliga projekt: att agera fälthandledare för en grupp glada amatörarkeologer när den första glashyttan i Målerås från 1890-talet skulle grävas fram.

Målerås första hytta byggdes upp 1889 av brukstjänstemannen Johan Gustaf Holmqvist från Kosta. Han hade köpt den nedlagda hyttan vid Johanstorp som revs och flyttades till Målerås. Anledningen till att hyttan flyttades till Målerås sägs ha varit för att den så viktiga järnvägen hade börjat byggas här en kort tid före flytten. Järnvägen, som invigdes 1890, var av stor betydelse för att bruket skulle lyckas eftersom man var beroende av den för att kunna frakta glassand och andra råvaror till platsen liksom för att kunna frakta det färdiga glaset. När järnvägen kom växte samhället markant och glasbruket blomstrade under några år.

Rallare vid anläggandet av Målerås Södra 1899. Foto: Privat.

Det första bruket tillverkade fönsterglas men efter ett par konkurser ändrades driften till buteljglas och hushållsglas vilket pågick fram till 1904. Därefter lades driften ner och återupptogs inte förrän 1917, då i helt nya lokaler. Den första hyttan övergavs och föll mer eller mindre i glömska. Fram till nu.

Ett tjugotal entusiaster deltog i arbetet. Foto: KLM.

Utgrävningen är en del i det större projekt som initierades för ett par år sedan genom föreningen Glasbyn Målerås. Ett av projektets mål är att lyfta fram fram Målerås äldre glasbrukshistoria och knyta den till dagens glasbruk för att på så sätt skapa ett nytt besöksmål för turister samtidigt som man vill stärka hembygdens känsla för sin historia. Den äldsta hyttan låg på en plats som idag är ett igenvuxet grönområde, precis intill den gamla järnvägen och smalspåret. Här vill man skapa nya cykel- och gångvägar som ska leda in till dagens glasbruk. Grönområdet med de framkomna lämningarna efter den första hyttan skulle bli en del av ett enklare friluftsmuseum med informationstavlor och en rastplats där Målerås äldsta glashistoria kan berättas. Ett tjugotal entusiastiska Måleråsbor och en och annan glasbruks- och arkeologiintresserad allmänhet deltog i arbetet med utgrävningen som pågick under en vecka i juli.

En av tre ugnar som framkom vid grävningen. Foto: KLM.

Resultaten av grävningen blev över allas förväntan. Fem strukturer varav åtminstone tre ugnsbottnar återfanns tillsammans med en enorm mängd fynd: flaskor i brunt, vitt, grönt och blått glas, packat fönsterglas, munstycket till en blåspipa, proppar till medicinflaskor, deglar och glassmältor, högar med glassand som nästan ser ut som man övergav igår mm. Grävningen hjälpte till att lyfta fram en del av Målerås historia som inte ligger så långt ifrån oss i tid, men som fallit i slummer lite grann. Nu ser vi fram emot fortsättningen och invigningen av besöksmålet nästa sommar!

Ulrika Söderström

2011-09-20T13:58:00.002+02:00

Den gamla Korngatan ser åter dagens ljus.

Idag fick vi möjlighet att åter bese en av Kalmars äldsta och mest trafikerade gator, Korngatan i gamla stan. Efter ca 350 år fick jag äran att återigen gå på dess stenläggning.

I Kalmar stadspark håller man som bäst på med att skapa en ny lekplats där den gamla en gång stod. I och med detta var man tvungen att gå på djupet för att de nya lekställningarna skall stå stadigt. Jag åkte dit och i den ena änden av det stora område som skall omfattas av den nya lekplatsen syntes en liten del av en stenläggning. Genom äldre kartmaterial har vi känt till att det på medeltiden och en bit in på 1600-talet låg en väg här som kallades Korngatan. Korngatan gick från den stora sjöporten i hamnen (nuvarande trappen vid söder om Byttan). Vägen leder från hamnen upp till torget och var en av de mest trafikerade gatorna i staden då alla varor som kom till hamnen måste transporteras på denna väg.

En del av den gamla vägen så som den ser ut idag. Nederst i bild syns mittdelen av vägen och borterst i bild den ena vägkanten. De större stenarna kan utgöra rester efter bebyggelse som legat längs vägen.

Det som syns av vägen idag är det som syns genom ett halvmeter stort schakt som ligger som ett kors över den påträffade stenläggningen. I den sydöstra delen av schaktet hittades spåren av vägens ena kant och rester av något som kan vara bebyggelse som legat längs vägens kant. På motsatta sida återfanns spåren av vägens mitt vilken är gjord som ett dike för att kunna transportera bort vatten. Hela vägens bredd var troligen 6-7m.

I och med att vi nu fått se var gatan låg kan vi rektifiera de kartor vi har för att få en bättre bild av hur väggar och bebyggelse legat i det gamla Kalmar. Ett litet schakt i jorden men ett stort steg för vetenskapen.

Nicholas Nilsson

Grävstart i Risinge

2011-09-20T06:57:00.008+02:00

Igår startade Linnéuniversitetets seminarieundersökning av Risinge hög. Första dagen karaktäriserades av mycket fika, stora fynd och TV-besök.

Som framgick av det senaste inlägget så kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att under fyra veckor framöver känna på vad det innebär att genomföra en utgrävning. Offret för vår upptäckarlust är denna gång den monumentala gravhögen Risinge hög på sydvästra Öland. Graven är sedan många år svårt skadad av jordtäkt, och skadan har kontinuerligt förvärrats av jordtramp. Vår undersökning kommer främst att beröra den skadade/urschaktade delen av högen, och huvudsyftet är att försöka avgöra hur pass illa skadad högen är. VI vill också om möjligt försöka säga något om högens konstruktion och dess datering. I slutändan är tanken att högen ska lappas och lagas, så att skadan inte förvärras ytterligare i framtiden.

Även om första dagen var lite "slow start" på flera sätt, så var det även full fart på andra sätt. Medan vi monterade skottkärror, satte ut punkter för att etablera totalstationen mot, samt började med en inledande metalldetektering, kom såväl SVT som journalisthögskolan på besök för att göra repotage. VI får väl se om uppmärksamheten håller i sig. Håll utkik här på bloggen för nya rapporter!

Innan vi tar upp vårt schakt karterar vi högen och söker av det skadade området med metalldetektor.

Grävningens första, och kanske största, fynd: en högaffel, inte så jättegammal. Enligt uppgift har urschaktningen skett under 1800-talet, högaffeln har hamnat här efter att urschaktningen skedde och är alltså från 1800-talet eller senare.

Vi som gräver! Från vänster: Angelica, Gustav, Frauke, Lina, Danni, Veronica och Ludvig.

Ludvig Papmehl-.Dufay, LNU/KLM

Linné gräver i Risinge!

2011-09-15T11:42:00.004+02:00

På måndag startar ett fyra veckors fältäventyr i Risinge på sydvästra Öland, då arkeologistudenter från Linnéuniversitetet ska få prova på det fältarkeologiska hantverket. Idag har följande pressmeddelande gått ut:

Under fyra veckor i september och oktober kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att genomföra en utgrävning av en av Ölands största forntida gravhögar, Risinge hög på sydvästra Öland. Utgrävningen är en del av studenternas utbildning, och leds av arkeologen Dr Ludvig Papmehl-Dufay som tidigare genomfört flera utgrävningar på ön. Undersökningen syftar dels till att ta reda på mer om gravhögens ålder och innehåll, och dels att efter utgrävningen restaurera den idag svårt skadade fornlämningen.

Öland är ett landskap med ovanligt många synliga forntida gravar, de flesta från järnåldern (ca 500 f Kr – 1050 e Kr.). Många gravar har grävts ut av arkeologer, och vår kunskap är stor särskilt när det gäller Ölands storhetstid under mellersta delen av järnåldern, ca 1–400 e Kr. Äldre och yngre perioder vet vi betydligt mindre om, och det är här som arkeologerna hoppas att utgrävningen av Risinge hög ska kunna ge en viktig pusselbit.

– Stora gravhögar av den här typen, ”storhögar” som de kallas, brukar datera sig antingen till den äldre delen av bronsåldern eller till den yngre delen av järnåldern, säger Ludvig Papmehl-Dufay. På Öland har ingen storhög tidigare undersökts, och åldern på Risinge hög är ännu oviss även om ledtrådar finns som talar för en äldre datering. De flesta gravarna i närområdet verkar vara från den äldsta delen av järnåldern, det skulle kunna tala för att Risinge hög tillhör bronsåldern snarare än yngre järnåldern, säger Ludvig.

Undersökningen av Risinge hög startar den 19 september och pågår till och med den 14 oktober. Öppna visningar av utgrävningsplatsen kommer att hållas varje torsdag eftermiddag kl 14, samt kl 18 tisdagen den 11 oktober. Ingen föranmälan krävs, och visningarna är kostnadsfria.

Kom förbi och kika om ni har möjlighet!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Kol och Tjära i Målilla

2011-07-27T10:51:00.003+02:00

Förra året genomförde Kalmar läns museum arkeologiska undersökningar inför anläggandet av en ny förbifart vid Målilla samhälle i Hultsfreds kommun.
Vi har tidigare skrivit om det här på bloggen:

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/04/arkeologi-i-alla-vader-i-malilla.html

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/04/tjarframstallning-i-malilla.html

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/09/tjara-malilla.html

Undersökningen var fantastiskt rolig och det är extra kul att vi fick tillfälle att undersöka tjärframställningsanläggingar från historisk tid, vilket inte hör till vanligheten. Som ni kan se i de tidigare blogginläggen förändrades våra tolkningar efterhand vi grävde. Först trodde vi att det rörde sig om kolbottnar, men varefter undersökningen fortskred kunde vi konstatera att det faktiskt var stora välbevarade tjärdalar! Och det är det som är roligt med arkeologi - saker är inte alltid vad de ser ut att vara vid första anblicken och man möter nya utmaningar. Som arkeolog lär man sig nya saker hela tiden.

I rapporten som finns att hämta på länsmuseets hemsida kan ni läsa mer om detta äventyr.
http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/173/1/?group=art_art_grp-s1/147

Nicholas Nilsson med grävningens bästa fynd! En liten minispade som låg inkilad i den ena tjäranläggningens avtappningsrör. Foto: V Palm, KLM.

Hälsningar

Veronica Palm, KLM.

Bland dykare och vrakspillror

2011-07-14T10:54:00.020+02:00

Igår fick jag möjlighet att närvara vid de arkeologiska undersökningarna på regalskeppet Kronan. Skeppet sjönk den 1 juni 1676 efter en drabbning mellan svenska flottan och den förenade dansk-holländska flottan upptäcktes 1980 av Andres Franzén, som också upptäckte Vasa på 1950-talet. Kronan ligger på ca 27 meters djup i Östersjön några km öster om Öland. Varje år, under mer än trettio års tid, dyker och gräver Länsmuseet på platsen. Mer än 30 000 föremål har bärgats och tillsammans med uppmätningar och beskrivningar ger detta oss en klarare bild av 1600-talet. Här möter man lämningar som berättar om såväl hög som låg, om officerare och skeppsmatroser liv och vardag på ett krigsskepp under den andra halvan av 1600-talet , fryst i en ögonblicksskildring som plockas upp från Östersjöns bottensediment.

På Kalmar läns museums hemsida, blogg och i utställningen om regalskeppet Kronan finns mycket mer information om såväl Kronan, grävningarna, fynden och tolkningar rörande dem. Det finns också rapporter för nedladdning för den som är mer specialintresserad.

Projektledare för undersökningarna är Lars Einarsson (se bild ovan), Kalmar läns museum, som plockar upp mig vid Hulterstads kyrka på Öland för vidare färd mot ett hamnläge och en mindre båt som tar oss ut projektets bas, forskningsskeppet Kalmar Maritime Academy.

Morgonen lovar gott, solen lyser, havet är stilla och humöret är på topp. Från ankringsplatsen är det en bit att åka – under tiden hålls ett möte då man diskuterar dagens dykningar och mål.

För närvarande arbetar man på att ta fram en skeppskista. Då kistan är en aning instabil är det viktigt att alla drar åt samma håll och att man gräver med försiktighet så kistan håller ihop och kan tas upp som ett slutet fynd. Under genomgången visas videobilder av träkistan, som är ca 120 cm lång och 60 cm bred. Kistan ligger upp och ned och är delvis dold av en planka. Planen är frilägga området kring kistan så att man kan stabilisera den innan man tar upp den. Samtidigt är det viktigt att vara försiktig så att man inte gräver för hårt så att kistan ruckas ur sitt läge eller faller samman.

Dykarna dyker i par och man är nere på vraket i ca 25 minuter, innan man går upp kommer nästa par ned så att man kan visa på vad som gjorts och vad som ska göras. Allt sköts med militärisk precision. Det är viktigt att man dyker vid rätt tillfälle för att maximera tiden på vraket och så att man hinner med informationsöverlämningar mellan dyklagen.

Fynd sugs dels upp via en slamsug och tas dels upp i fyndpåsar, allt mäts in och registreras. Materialet som sugs upp i slamsugen sållas och sorteras, ofta kommer det upp stora mängder fynd, men idag är det endast mindre mängder som kommer upp. Att det är så små mängder beror på friläggningsarbetet av kistan. Arbetet går dels relativt långsamt och dels arbetar man på en begränsad yta. I sållet hittas mindre bitar av keramik, bearbetat trä, hampa, tobak, benfragment och bearbetat trä. Dykarna tar också med sig fynd upp till ytan, såsom större delar av bearbetat trä, knappar av trä och metall, en muskötstock, skelettmaterial och ett fint svarvat träkärl m.m.

Igår plockade man bland annat upp den här muskötstocken, liksom andra man plockat upp tidigare är den märkt med ett bomärke, ibland är de märkta med bokstäver, vilket visar på att de sannolikt var personliga tillhörigheter. Tyvärr är det svårt att se på bilden men bomärket, i form av ett inskuret kors som korsas av två tvärställda stavar inuti en oval cirkel, kan möjligen anas på den övre delen av stocken, sprickan går tvärs igenom märket.

Intill eller möjligen under träkistan, de närmaste dagarnas dykningar kommer sannolikt ge svar på detta, hittades ben från en besättningsman. Dykarna tog upp det ena lårbenet (femur), ena halvan av höftbenet (coxae) och korsbenet (sacrum) av vad som förefaller vara en ung man.

Ytterligare ett intressant fynd är denna klädesdetalj, det skulle kunna vara ramen för knapphål i en skjorta eller någon typ av uniformsdetalj, även om man vid denna tid inte hade enhetliga uniformer.

Det sista som plockades upp för dagen var en svarvad träurna, med okänt innehåll. Förhoppningsvis kan analyser inne på museet ge närmare information om vad den innehållit. Urnan är vackert snidad och har ursprungligen haft ett lock, sannolikt i trä, det är ornerat med linjer och kring halsen finns rester av ett snöre.

Det är alltid intressant att delta i undersökningar som utförs på andra sätt än det man är van vid. På många sätt är detta som vilken annan grävning som helst och på andra inte. Det som kanske i första hand skiljer sig är kommunikationen och förberedelserna, här kan man inte ta saker som de kommer och lösa dem efter hand utan man måste bestämma sig i förhand. Man måste hela tiden dela information och säkerställa att alla får den, detta gör man dels på botten, dels mellan dykarna inför dyken och i samband med regelbundna möten i samband med utfärd, lunch och hemfärd. Då många av dykarna inte är professionella arkeologer är det viktigt att förmedla varför man gör saker på ett visst sätt och hur det ska göras. Det finns också annat som man måste arbeta med såsom särkerheten, i vatten finns andra faror än på land. Vid arkeologiska undersökningar på land rör det sig ofta om maskiner och trafik medans man i vattnet måste man vara mer aktsamma på varandra. På det stora hela handlar det dock om samma sak, att dokumentera, att besktiva och att tolka det man undersöker för att kunna föra vidare kunskap till såväl forskare som allmänhet.

Ett stort tack till alla för en trevlig och givande dag!

Magnus Reuterdahl, Kalmar läns museum

Hällkista i Kastlösa

2011-07-11T12:51:00.010+02:00

Vi har hittills haft en ganska lugn säsong här på Kalmar läns museums kontor. Förutom en hel del kontorsarbete har jag bl a under vår och sommar varit ute tillsammans med min kollega Magnus på tre arkeologiska utredningar, dels i Västervik och dels på Öland, utan att vi hittade lämningar av antikvariskt intresse. Så kom det sig att vi den 5 juli skulle ut igen för att utföra ytterligare en utredning tillsammans. Denna gång bar det av till Kastlösa på den Västra Landborgen på Öland.

Vi skulle undersöka ett område med planterad tallskog och som är belägen på Landborgen som är krönt av järnåldersgravar. Vi skulle undersöka en fastighet i Kastlösa med anledning av att fastigheten kommer avstyckas och tomtberedas i samband med husbyggnation. Syftet med utredningen var att faställa om fornlämningar skulle komma att beröras av den planerade arbetsföretaget.När vi anlände var tallskogen avverkad och till vissa delar bortfraktad. Kvar återstod ris och sly så det var något svårt att få överblick över ytan. Fastigheten avgränsades i öst, väst och söder av vällagda kalkstensmurar. I den sydöstra delen fanns en stor grop efter en sand- eller gurstag. Trots det måste man ändå säga att från den här fastigheten är utsikten över åkrarna nere på slätten i väster, med Kalmarsund skymtande i horisonten, inget annat än fantastisk. Så på det stora hela var området mycket trevlig att arbeta i.

Så inledde vi så smått vårt arbete. Vi började bana av med maskin långa schakt parallellt med att området fotograferades och beskrevs. Efter att vi hade dragit vårt andra 20 meter långa schakt tänkte jag i min stilla sinne hur roligt det vore om vi för omväxlingens skull, på vår fjärde utredning tillsammans, skulle hitta något förhistoriskt. Och då när vi kom till mitten av det tredje schaktet tittade den fram. Där låg den, utan synlig markering, direkt under ploglager, nedgrävd i svallgruset. En intakt HÄLLKISTA.

Hällkistan är1,5 x 0,6 m stor och ligger i N-S riktning. Av storlek och karaktär att döma finns det anledning att misstänka det rör sig om en barngrav från järnålder. I detta sammanhang är det väldigt intressant eftersom det är påfallande många av de kända och undersökta hällskistorna i trakten som utgörs av barnbegravningar. Till exempel strax norr om undersökningsområdet undersöktes under 1900-talets första hälft fyra hällkistor varav tre innehöll barnbegravningar. Drygt 1 km sydöst om undersökningsområdet fanns det stora barngravfältet vid Bjärby beläget. Gravfältet undersöktes på 70-talet i samband med anläggandet av en grustäkt och har daterats till äldre järnålder, närmare bestämt romersk järnålder. Där har man kunnat konstatera närmare ett 80-tal barnbegravningar i hällkistor, men endast ett 20-tal begravningar av vuxna. Generellt är det ovanligt att så många barnbegravningar förekommer samlade till ett område och självfallet väcker det många frågor kring varför så många barn begravdes i den här trakten under järnåldern. Har det möjligen varit en epidemi som har skördat många barns liv eller har man av tradition och speciella skäl valt området för att begrava barn? Vid framtida undersökningar är det därför vår förhoppning att med hjälp av nyare och mera raffinerade analysmetoder att få svar på frågor som dessa.

En tvinnare i brons?

2011-07-07T13:34:00.014+02:00

Det är inte alltid vi är ute och gräver, de senaste veckorna har jag ägnat ett par dagar till att gå igenom fyndmaterial från ett par grävningar som ännu inte magasinerats. Syftet var dels att rensa ut recent material dels att göra en snabb översiktlig osteologisk genomgång av benmaterialet, främst för att konstatera om det fanns något mänskligt material, samt att skapa en digital databas över fynden. Att vi misstänkte att det kunde finns mänskliga kvarlevor i materialet beror på att en av grävningarna gjordes strax utanför Hossmo kyrkas kyrkogård.

Bakgrund

2003 utförde Kalmar läns museum en arkeologisk undersökning strax utanför Hossmo kyrkogård inom fornlämningen Hossmo 157:1, en boplats. Egentligen är det flera lämningar inom en yta med spår av aktiviteter från flera olika tidsperioder såsom stenålder, yngre järnålder, medeltid och nyare tider. Undersökningen leddes inledningsvis av Mats Blomé men slutfördes av Hella Schulze. Vid undersökningen hittades bland annat en härd och resterna av en blästerugn samt vad som tolkades som en vallgrav. En rapport rörande undersökningen gjordes först några år senare och därefter blev fynden liggande i väntan på fyndfördelning. När vi så skulle magasinera fynden upptäcktes att den digitala fyndlistan från 2008 förkommit – alltså var det att sätta sig ned och göra en ny. Vidare har rutinerna för fyndhantering förändrats något över åren, så det behövdes göra nya fyndetiketter och uppdelningar av fynd etc.

Resultat

Som jag skrev ovan utfördes en översiktlig osteologisk genomgång av det insamlade benmaterialet, inga människliga kvarlevor identifierades. Benmaterial består till största delen utav tamboskap: ko, häst, svin samt får och eller get. Bland övriga fynd finns en del järnföremål; stigbyglar, beslag, nitar, spikar, hästskosömmar mm. Det finns också enstaka föremål av brons såsom klädesdetaljer, beslag och en tvinnare, jag återkommer till den sistnämnda strax. Förutom föremål finns det relativt gott om bevis på järnhantering i form bottenskållor, rester av blästerugnars väggar och slagg. En bottenskålla är en slaggprodukt från järnsmide, järnet bearbetas i en grop som grävts för ässjan, slaggprodukterna hamnar i botten av gropen och antar en rundad bottenform, varför det kallas bottenskålla (fig.1).

Fig.1. Bottenskålla. Fynd från underökningen vid Hossmo kyrka 2003. F101:1. Foto: Magnus Reuterdahl

Att bearbeta fyndmaterial är nyttigt, det är lite som en crash course i fyndkunskap eller det som förr kallades komparativ fornkunskap, dvs. föremålstolkning och beskrivning. Vissa saker är lätta att identifiera, såsom en spik eller nit, andra kan vara svårare och ibland stöter man på saker man vet att man sett men där man inte riktigt hittar svaret i sin egen hjärna. Ett sådant föremål framkom här. Ett föremål i brons, möjligen en tvinnare (fig. 2). Man börjar med att kolla med sina kollegor, därefter kollar man referenslitteratur och samlingar och till sist hittar man något (förhoppningsvis). Jag hittade flera fynd av denna typ i museets samlingar, dessa var insamlade eller hittade i slutet på 1800-talet eller i början av 1900-talet och beskrevs som doppskor. En doppsko är en typ av beslag, ofta av metall, som monteras i änden på ett avlångt föremål för att skydda det mot skada och slitage, exempelvis på spetsen av en käpp eller till en kniv- eller svärdsskida. Nu kändes detta inte rätt, dels var öppning för liten dels finns det två piggar i botten (en är avbruten).

Fig.2. Tvinnare(?) av brons. Fynd från underökningen vid Hossmo kyrka 2003. F91:3. Foto Magnus Reuterdahl.

Efter lite sökande i litteraturen hittade jag något liknande i boken Eketorp III – den medeltida befästning på Öland; Artefakterna. Där finns fyndet Q 26:4 (fig. 3) avritat, det beskrivs som en möjlig tvinnare.

Fig.3. Tvinnare (?) av brons, funnen vid Eketorp, Öland (Borg 1998:157)

Bakgrunden till tolkningen är likheten med så kallade tvinningsben eller tinbl bein, ett redskap gjort av ben för tillverkning av grövre garn och snoddar (fig. 4), som man också hittade i samband med undersökningarna vid Eketorp.

Fig.4. Tvinningsben, funnen vid Eketorp, Öland (Borg 1998:156)

Vet du något mer om detta redskap, är det kanske något annat med en helt annan funktion – skriv gärna en kommentar och berätta.

Uppdatering: 2011-07-19

Har hittat lite fler benämningar på likande föremål såsom påtgaffel, slynggaffel och lucet. För övrigt hittades en i Övra Vannborga i samband med undersökningar 1989-1991 i en kontext daterad till ca 600-800 e kr.

UV skrev förra året lite om så kallade tinbl bein, som skulle kunna vara förlagan för dessa i brons (klick här för att läsa inlägget).

Mvh

Magnus Reuterdahl

Referenser:

Borg, Kaj (red.) 1998. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna.

Magnus Petersson, Jan-Henrik Fallgren, Maria Rydberg 2008. Övra Vannborg. Arkeologisk undersökning. Övra Vannborga 1:1, Köpings socken, Öland. Kalmar läns museum, Rapport 2009:4

Wennerström, Ulrika, Veronica Palm & Martin Hansson 2008. Vallgrav vid Hossmo kyrka. Arkeologisk undersökning 2003 samt en fördjupad diskussion om Hossmo som plats under yngre järnålder – tidig medeltid. Hossmo socken, Kalmar län, Småland. Kalmar läns museum Arkeologisk rapport 2008.

Som om de precis hade lämnat det

2011-06-08T12:37:00.012+02:00

Under perioden 16-27 maj har jag och några kollegor varit med om en fantastiskt rolig undersökning i det som kallas Gamla stan i Kalmar.
Källargrunder, kalkstensgolv och gamla vägar. Allt stod där som de lämnade det då staden flyttade in till Kvarnholmen under andra hälften av 1600-talet.

Under två veckor har vi varit tre arkeologer som undersökt fyra olika ytor i Gamla stan i Kalmar. I kvarteret Valnötsträdet 8 i anslutning till gamla Söderportskolan, Gamla kyrkogården och gamla konstmuseet har vi hållit till. Det har varit ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet – UV och Kalmar läns museum. Projektledare var Hanna Menander från UV-Öst sedan var det Stefan Larsson arkeolog från UV-Syd och så undertecknad.
Vi började med att schakta av lite större ytor med maskin för att sedan gå vidare och undersöka för hand. Båda schakten som togs upp på ytan mellan gamal lasarettet och Gamla kyrkogården lades i anslutning till tidigare undersökta ytor. Här hade Sven Rosman varit och grävt på 20-talet och så gjordes en undersökning i samband med att man skrev de tre banden om Kalmar stads historia 1975. Så lite förförståelse för ytorna hade vi redan när vi började schakta.

Första ytan som vi började schakta (schakt A). Här fanns strax under grästorven en kullerstensläggning som utgjorde delar av en norrgående väg. Vi daterade senare vägen till 17–1800-tal. Denna väg var bara en av 5 olika gatu/torgnivåer i det schakt som kom att handgrävas nästan 2 meter djupt.

På fotot ovan syns de olika stenlagda gatunivåerna

Redan efter bara ett par skoptag i schakt B (det närmast den gamla sjukhusbyggnaden från 1906) så dök toppen en mur upp. Vi schaktade vidare och tömde en halv källare med stående väggar upp till 1,5 meter höga. Källaren var fylld med rasmassor sedan då man övergav den gamla stadens placering för den nya. Främst av krigstekniska skäl. Källaren visade sig vara uppför med rejäla gråstenar i grunden och i övrigt byggd av kalkstenar lagda i bruk. Eftersom man medvetet hade flyttat och rivit huset så fanns det mycket få fynd kvar förutom byggmaterial så som takpannor och en del tegelstenar. Endast några få kakelugnsfragment och ett mynt från Gustav den II Adolf återfanns.

Källarmuren med de rejält stora grundstenarna

På andra sidan gamla konstmuseet/sjukhuset gjordes ytterligare två schakt, schakt C och D. schakt C övergavs snart då Stefan konstaterade att det sannolikt var ett söndersprängt hus med källare som låg där och att det skulle bli för svårt att undersöka det med schaktets ringa storlek.
Schakt D däremot visade sig gömma på fantastiska lämningar. Strax under torven, ca 25 cm kom delar till en mur i dagen. Det visade sig senare att det var delar av en husmur som gick tvärs över schaktet. Efter det att Stefan grävt rasmassor i drygt en meter på insidan av muren träffade han på ett fantastiskt vällagt kalkstensgolv där stenarna verkade om inte slipade så till viss del blanknötta. Nu bar det ju emot att ta sönder det fina golvet men vi var ju tvungna att få reda på hur tjocka kulturlager som fanns under kalkstensgolvet. Så Stefan plockade upp ett antal kalkstenshällar i ena delen av schaktet. Under det visade det sig att det hade funnits ett golv av tegelstenar och när vi lyfte även på det ett tredje golvgjort av kullersten lagda i kalkbruk.

Det fina kullerstensgolvet på insidan av grundmuren.

I alla tre schakten som vi undersökte fick vi fantastiskt fina resultat där vi kunde se hur välbevarade lämningarna låg direkt under dagens markyta.

Fältsäsongen är i full gång

2011-05-25T21:04:00.009+02:00

Just nu befinner sig jag och en kollega oss strax utanför Västervik och ”njuter” av försommarvädret, ömsom sol, ömsom regn och en hel del hårda vindar. Ena timman är det sommarvarmt och nästa står man huttrar i snålblåsten eller står blöt i regnet. Oavsett vilket är det skönt att komma ut och arbeta i vår natur och våra kulturlandskap. Själv är jag ny på museet men inte inom gebitet, jag har jobbat som arkeolog och osteolog några år - från Haparanda i norr till Ölands sydspets i söder. Detta är ett av mina första uppdrag under årets fältsäsong och på Kalmar läns museum – vilket gör att det mesta känns nytt och spännande trots att det är en del av vår arkeologiska vardag. Detta är också händelsevis mitt första inlägg på denna blogg.

Med fältsäsongen menas den period på året när museet är ute och gör arkeologiska utredningar, förundersökningar och särskilda undersökningar. Vad som menas med dessa begrepp återkommer jag strax till. Fältsäsongen kan i regel påbörjas ganska snart efter det att snön smält bort, dock bör marken ha torkat upp innan man kan köra ut maskiner och börja gräva.

De ovanstående begreppen är namn på det som är basen för museets arkeologiska undersökande verksamhet. Dessa utförs på beställning av länsstyrelsen som ett led i samhällsplaneringen – ofta i förberedande syfte inför byggen av olika slag. Steg 1 är en arkeologisk utredning, denna syftar till att fastställa om det finns några fornlämningar eller andra kulturhistoriska lämningar inom ett specifikt område. Utredningens verktyg är databasar såsom Lantmäteriets historiska kartor, Riksantikvarieämbetets databas för fornlämningar Fornsök, tidigare rapporter och forskning som berör området samt lokalhistorisk litteratur mm. Utöver detta görs en fältinventering, dvs man går över området och söker efter synliga lämningar till exempel gravhögar, husgrunder, röjningsrösen mm. eller markörer i landskapet som visar på äldre tiders bruk, såsom åkerhak, stenröjda ytor, terrasseringar. Ibland kompletteras detta med sökschaktning. Resultatet leder till en rapport som utgör ett underlag dels för länsstyrelsen för framtida beslut dels för den som vill bygga som underlag för hur hans eller hennes projekt kommer att påverkas av de kulturhistoriska värdena.

Just nu är jag och en kollega ute på ett av våra första uppdrag för Kalmar läns museum och gör just en arkeologisk utredning strax utanför Västervik. I just denna utredning ingår sökschaktning som en metod för att säkerställa huruvida några fornlämningar under mark berörs. Fornlämningar under mark kan vara olika typer av boplatslämningar såsom stolphål efter olika byggnader eller avgränsningar, härdar, kokgropar eller gravar som inte har någon synlig markering ovan mark mm.

På bilden ovan sökschaktar min kollega (i gul dress) tillsammans med en grävmaskinist.

Än så länge har vi inte hittat några tydliga spår efter förhistorisk aktivitet inom vårt arbetsområde men vi har fortfarande ett stort område kvar att leta på. Vi har dock hittat en bebyggelselämning av nyare slag.

På bilden ovan kan man se väggarna som ser ut som jordvallar uppbyggda av jord och sten samt två nu omkullfallna stenposter som fungerat som ingång. Själva rummet är delvis nedgrävt och på golvet ligger ett antal huggna stenar som sannolikt ingått takets konstruktion. Byggnaden har sannolikt sett ut som en jordkällare eller ängslada och torde vara från 1700-, 1800- eller 1900-talet.

Det är inte alltid man finner fantastiska lämningar eller spår som skriver om vår historia och i just detta fall verkar det inte bli så :/

För att återkomma till dom andra två arkeologiska begreppen; arkeologisk förundersökning och särskild arkeologisk undersökning så är de steg 2 respektive 3 i den uppdragsarkeologiska processen. Förundersökningen tar vid när man vet om att en fornlämningen finns inom arbetsområdet och syftar till att dels begränsa den, dvs avgöra dess storlek, dels att beskriva den och ibland också att daterad den. Förundersökningen ska fungera som ett beslutsunderlag för Länsstyrelsen men också som grund för att beräkna vad en särskild undersökning ska kosta – några av de saker man behöver veta för detta är vilken typ av lämning det är, vilken utbredningen den har och vilken vetenskaplig potential den har.

Utifrån detta kan länsstyrelsen besluta om man får göra ett ingrepp i fornlämningen eller inte. Om man beslutar att ett sådant för göras så ska fornlämningen dokumenteras, undersökas och tas bort. Detta är det sista steget i den arkeologiska uppdragsprocessen, arkeologisk särskild undersökning eller om man så vill en utgrävning. Tanken är dock att detta inte ska vara det sista steget eftersom slutundersökningen ska leda till möjlighet för forskare och allmänhet att använda den insamlade kunskapen.

Jag återkommer dock till dessa andra steg framöver när jag är ute på uppdrag som handlar om detta.

Magnus Reuterdahl, Kalmar läns museum.

Bokrecension: Medeltida borgar!

2011-05-12T14:54:00.000+02:00

Strax före jul prövade vi ett nytt grepp här på bloggen, att presentera recensioner av intressanta och läsvärda böcker som på något sätt knyter an till vårt tema, arkeologi i Kalmar län. Första recensionen mottogs väl, och här kommer därför ytterligare en. Boken denna gång heter "Medeltida borgar. Maktens hus i Norden" och är skriven av docent Martin Hansson, verksam arkeolog vid Smålands museum/Kulturparken Småland i Växjö. Boken är utgiven på förlaget Historiska Media.

Är en borg en befästning? Ett traditionellt svar vore givetvis ett ja på frågan. Martin Hansson vill dock ge en mer nyanserad bild av de medeltida borgarna. Borgarna har också varit arbetsplatser och bostäder åt tjänare, knektar, pigor, drängar, murare och snickare. Främst har dock borgarna varit residens åt sina borgherrar och som sådana har de haft höga krav på sig gällande bekvämlighet och som statusmarkörer, både gentemot sina underlydande och mot sina gelikar. I flera fall har detta gått så långt att man har omskapat det om givande landskapet och grävt dammar, anlagt vallgravar och slängt upp jordkullar. Läget har också varit viktigt, det finns flera exempel på att man övergivit en tidigare borg och uppfört en ny liggandes mer avskilt och kanske på ett näs eller en holme vid en sjö. Dåtidens sinnebild för hur en aristokratisk herreman skulle leva har varit eftersträvansvärd för det övre samhällsskiktet i det medeltida Europa. Och sinnebilden var just en ädel, nobel och gudfruktig riddersman boendes i en borg. Martin Hansson visar i sin bok på att befästningsfunktionen ofta inte varit den viktigaste funktionen för en borg och ibland de tycks de fortifikatoriska inslagen snarast vara av symbolisk karaktär. Sen är det givetvis stor skillnad från borg till borg, det småländska frälsets små borgar kan knappast mäta sig mot kungamaktens mäktiga anläggningar som Kalmar och Borgholms slott. Vi får i boken veta att Kalmar slott under 400 år belägrades 22 gånger som vi känner till. Slottet var en så pass formidabel fästning att den aldrig föll i strid utan endast när besättningen kapitulerade eller bytte sida.

Martin Hansson arbetar till vardags vid Smålands museum och är docent inom historisk arkeologi vid Lunds universitet. Han har en gedigen kunskap inom sitt ämne och det märks. Det är med van hand som han presenterar inte bara borgen och dess mångfacetterade funktioner utan man får också en god och lättillgänglig historik över det medeltida samhälle som borgarna fungerade i. En strid ström av borgar tas upp i boken, men det är inte som guidebok bokens styrka ligger. Är man ute efter detta är istället Det medeltida Småland utgiven av samme författare år 2008 att rekommendera. För en mer vetenskaplig översikt och studie av de medeltida borgarna i Sverige är Christian Lovéns Borgar och befästningar i det medeltida Sverige från 1996 mer passande litteratur. Men vill du förstå hur borgarna har använts, varför de ligger där de ligger och vilken roll de haft inom dåtidens samhälle, då är Medeltidens borgar boken för dig. På de 230 sidorna förklaras allt ifrån borgens funktion i strid till hur det var att leva på en borg och hur borgarna utvecklades och varför de försvann. Boken är skriven så att du inte behöver vara historiker för att förstå och uppskatta innehållet, detta utan att ge avkall på fakta eller förenkla innehållet.

Skillnaden är stor mellan kungamaktens Kalmar slott...

...och frälsemannens Krönsborg i trä.

Min egen upplevelse av boken är att dess styrka inte enbart ligger i att Martin Hansson har valt att använda ett vitt borgbegrepp och inte endast fastnar vid en aspekt av borgarnas funktion utan behandlar alla borgens egenskaper. Boken visar också på den heterogenitet som medeltidens borgar uppvisar. Bara här i länet kan vi uppvisa stor skillnad, från kungamaktens magnifika borgar i form av Kalmar slott och Borgholms slottsruin, till försvarskyrkor som kyrkan i Kläckeberga och Källa ödekyrka och frälsets egna borganläggningar som Krönsborg och Sverkers udde i Vimmerbytrakten. Jag kan rekommendera boken till alla som är intresserade av både borgar och det medeltida samhället. Läs boken och åk sedan ut och upplev de borgar som finns i din trakt med en annan förståelse.

Karl-Oskar Erlandsson

Arkeologer på stan

2011-04-25T18:55:00.005+02:00

Om du är i Kalmar under kommande vecka och springer på en arkeolog, bli inte förvånad. Från tisdag 26/4 till och med fredag 29/4 pågår den internationella arkeologikonferensen Nordic TAG i Kalmar. För världskapet svarar arkeologiämnet vid Institutionen för Kulturvetenskaper på Linnéuniversitetet.

Förkortningen TAG står för "Theoretic Archaeology Group" och anspelar på den teoretiska inriktningen som konferensen ursprungligen hade. Årets tema är "Mångvetenskapernas arkeologi", och tanken är att vi under veckans gång ska diskutera olika aspekter på hur arkeologin fungerar som tvär- och mångvetenskapligt forskningsfält. Arkeologi i Linnés anda, skulle man kunna säga. Programmet hittar ni här. Deltagarna kommer framförallt från de Nordiska länderna, men en och annan engelsman har säkerligen också hittat hit. Så, om du mest av allt drömmer om att få träffa en livs levande arkeolog, håll utkik på stadens pubar under veckan som kommer. Som författaren Agatha Christie lär ha sagt: "Alla borde vara gifta med en arkeolog. Ju mer antik man blir, desto mer tycker han om en."

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

En sten är en sten är en...

2011-03-06T17:31:00.008+01:00

Vad ska man göra om man hittar ett fornfynd? Det är en ganska vanlig fråga, samtidigt som de flesta nog tar det för ytterligt osannolikt att de någonsin ska få uppleva det. Men faktum är att fornfynd är vanligare än vad många kanske tror, inte minst i vår del av landet. Det svåra är närmast att förstå vad man hittat.

I morse tog jag en liten promenad med lillkillen runt gården där vi bor. Strålande sol, krympande snöfläckar och växande barmarkspartier som yrvaket vänjer sig vid ljuset. Det här är nog min favorittid på året. Vi gick bort till en liten skogsdunge i en hästhage en bit bort, och fantiserade om hur mycket insekter som finns där om några månader. På vägen hem gick vi längs med en åkerkant, och plötsligt fastnade min blick vid en regelbundet formad sten som låg där i åkerytan. Insnöad som jag är såg jag direkt att det var en trindyxa, en typ av stenyxa som var vanlig under stora delar av jägarstenåldern (fram till ca 4000 f Kr) och som kännetecknas av den jämnt bultade lite knaggliga ytan, den ofta slipade eggen och det runda tvärsnittet. Just trindyxor har hittats i stort antal i Kalmarområdet, särskilt i socknarna norr om Kalmar där antalet yxor på vissa boplatser är ofattbart stort. Många stenåldersboplatser har gett sig till känna just genom fynd i åkrarna av stenyxor och andra föremål, och det är ganska sällan som boplatserna blir föremål för utgrävningar.

En sten är en sten är en... yxa!

Entusiastiskt visade jag yxan för min fru och för några bekanta "icke-arkeologer". Deras samlade reaktion var ungefär "eh, det där ser ganska mycket ut som en sten, typ". Och nog krävs det ett, som man säger, "tränat öga" för att överhuvud taget reagera för ett dylikt fornfynd. Det kan vara värt att tänka på när man betänker lagen som säger att byggnadsarbeten och liknande omedelbart ska avbrytas om ett fornfynd påträffas. Risken är nog stor att fornfynd i de allra flesta fall rätt så obemärkt slinker förbi både ett och flera ögonpar.

Yxan i rengjort skick, något skada i egg och nacke men med tydligt prickhuggen yta.

Namnet trindyxa syftar på det tydligt runda tvärsnittet.

Så vad gör man då om man, som jag gjorde i morse, hittar ett fornfynd? Svaret beror på flera saker. Om fyndet gjorts på en plats där fornlämningsförekomsten redan är känd, och alltså registrerad i fornminnesregistret, får man överhuvud taget inte röra fyndet och länsstyrelsen eller länsmuseet ska kontaktas. Om platsen inte sedan tidigare var känd ska fyndet anmälas till länsstyrelsen eller länsmuseet. Man har i ett sådant här fall rätt att ta hem föremålet och förvara det hemma, med några undantag. Om fyndet består helt eller delvis av guld, silver eller koppar, eller om det rör sig om ett så kallat depåfynd av två eller flera föremål som kan antas ha lagts ner tillsammans, är man skyldig att erbjuda staten att lösa in fyndet mot en hittelön som i vissa fall kan vara en rätt så aktningsvärd summa. Det är alltså inte på något sätt förbjudet att ha en stenyxa eller något annat icke-metallfynd hemma, och det är inte heller någon större "risk" att arkeologer kastar sig över platsen och startar en stor utgrävning om man anmäler fyndet. Genom att anmäla fyndet så att platsen förs in i fornminnesregistret kommer fyndet forskningen till godo, även om själva yxan finns i privat ägo. Så, alla ni som har fornfynd liggandes därhemma, lyft luren och ring till länsmuseet så att fyndplatsen blir känd! Kommer ni in med fyndet till länsmuseet för en liten titt får ni dessutom reda på lite mer om vad det är ni har hittat.

Ludvig Papmehl-Dufay, Kalmar läns museum / Linnéuniversitetet

Fjärde Blankaholmsseminariet avklarat!

2011-03-02T12:04:00.004+01:00

"Grassroots archaeology conference" kallades det härom dagen på en stor internationell arkeologiblogg. Michael Dahlins årligen återkommande tvådagarsseminarium i den lilla orten Blankaholm i norra delen av länet samlar onekligen en ganska ovanlig skara, från nyfikna ortsbor via kunniga amatörarkeologer och allmänt arkeologiintresserade till studenter, yrkesverksamma arkeologer, forskare och professorer.

I år bjöds deltagarna på elva föredrag, med innehåll som spände från äldsta jägarstenålder i Kalmarområdet via ett byupptäckt bronsålderscentrum i Mem till historisk tjärframställning i Målilla. Ett mycket fylligt program som utan problem levde upp till de tidigare upplagornas lyckade genomförande. Ett stort tack riktas härmed till arrangören Michael Dahlin och alla hans medhjälpare!

I samband med årets seminarium hade vi även glädjen att presentera den rykande färska publikationen av förra årets upplaga, "Forntid längs ostkusten 2" som precis som förra årets bok kan beställas från tryckeriets hemsida. Vi är mycket stolta över de två hittills utkomna Blankaholmsböckerna, och tänker se till att de får sällskap av fler!

Ludvig Papmehl-Dufay, Kalmar läns museum/LNU

Arkeologi i ett annat universum

2011-02-04T08:20:00.001+01:00

Just nu pågår en arkeologisk undersökning, inomhus, på Kalmar läns museum. Det är inte en vanlig undersökning, nej jag skulle vilja beskriva den som en undersökning i ett annat universum.

Som arkeolog är man van vid att undersökningar utförs utomhus och att det gäller att frilägga lager efter lager för att komma ned på djupet och förhoppningsvis förstå de aktiviteter som alstrat stratigrafin. Just nu håller jag på med en annan typ av arkeologi, en typ som jag nog måste påstå att jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Det låter spännande eller hur? Undersökningen innehåller många aspekter på mänsklig närvaro och aktivitet. Här finns kontakter med andra grupper, avsatta aktiviteter vilka kan spåras bakåt i tiden men även spår av materiell kultur. Spännande men det rör sig om en undersökning som kan liknas vid ett annat universum. Nu tänker den ivrige läsaren, sluta pladdra och skall han aldrig komma till saken?
Undersökningen som bedrivs innanför murarna på museet omfattar alla enheter på museet och är något så spännande som museets ekonomi och projekt system. Så, nu var det sagt. Besviken? Faktum är att det är lite spännande. Arkeologer får mer om mer ansvar vid undersökningar att hålla ordning och följa upplagda riktlinjer samt, givetvis, hålla budgeten. För att klara av detta och hålla flera projekt i luften samtidigt krävs ett bra ekonomi och projektsystem. Det är det jag och några till på museet håller på med just nu. Vi försöker tränga in i det system som finns och som kan användas till enormt mycket. Potentialen är stor, det gäller bara att hitta vägen till användandet.

En arkeologisk undersökning av det lite udda slaget alltså men faktum är att den innehåller de delar som vi vanligtvis jobbar med, men på ett helt annat plan. När jag utbildade mig till arkeolog kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig jobba med det jag nu håller på med. Så är livet, man vet aldrig vad framtiden har i förberedelse och vad som väntar bakom hörnet.

Vid ”pennan” arkeolog, administratör, kamrer

Nicholas Nilsson

Blankaholmsseminariet igen och i tryck, igen!

2011-01-22T11:53:00.006+01:00

Trogna läsare minns ett inlägg för ett år sedan, då vi skvallrade om att innehållet från de två första Blankaholmsseminarierna skulle ges ut i bokform. Nu närmar sig seminariets fjärde upplaga, och i samband med det kan vi stolt skvallra om att förra årets upplaga just skickats till tryckeriet!

Om en dryg månad, 26–27 februari, går det fjärde Blankaholmsseminariet av stapeln. Seminariet arrangeras som vanligt av Michael Dahlin, och kommer även denna gång att bjuda på ett rikt innehåll av föredrag med anknytning till ostkustens forntid och kulturhistoria. Bland föredragshållarna finns flera av länsmuseets arkeologer, men även ett flertal mer långväga gäster som tillsammans kommer att ge föredragens innehåll en fantastisk bredd. Temat är som alltid Forntid längs ostkusten, vilket också är namnet på förra årets publikation och även den som precis skickats till tryck. Årets bok beräknas vara rykande färsk lagom till seminariet i slutet av februari. Båda böckerna trycks hos Books on Demand på Gotland och kan beställas från deras webshop. Publikationerna har möjliggjorts genom generösa tryckbidrag från Berit Wallenbergs stiftelse och Kungliga Patriotiska Sällskapet, vilka härmed tackas å det varmaste.

En försmak av omslaget till den andra upplagan av "Forntid längs ostkusten". Foto Johan Wildenius.

Anmälan till seminariet görs direkt till Michael Dahlin genom länken ovan. Hoppas vi ses!

Ludvig Papmehl-Dufay, Kalmar läns museum/Linnéuniversitetet

Årets julklapp!

2010-12-08T13:34:00.006+01:00

Förhoppningsvis har ni inte köpt färdigt alla julklappar än. Här kommer nämligen ett hett tips för alla som på något sätt tycker att arkeologi är spännande, samtidigt som vi testar en förhoppningsvis återkommande sak här på bloggen. Varsågoda, en liten bokrecension.

Boken ”Arkeologiska upptäckter i Sverige” av Anna Lihammer har ett ur vårt sydostsvenska perspektiv lovvärt omslag, där Eketorps borg på södra Öland (tillsammans med den stackars hängde Kymbo-gubben från Västergötland) får stå som sinnebilden för detta spännande ämne. Boken ges ut av förlaget Historiska Media, som under senare år gjort sig synliga i den populärt hållna arkeologiska litteraturen bland annat genom den fortlöpande utgivningen av arkeologiska guideböcker om medeltiden presenterade landskapsvis. Liksom tidigare utgivningar är formatet på denna bok trevligt och lätthanterligt, den är snyggt formgiven och rikligt illustrerad med såväl välbekanta bilder som mer annorlunda och udda arkivfynd på de olika arkeologiska kändisar och doldisar som presenteras. Texten är välskriven och lättbegriplig, och torde tilltala många utanför den kanske snäva kretsen av arkeologiskt redan frälsta.

Innehållet visar sig leva upp mer än väl till titeln. Det är verkligen en imponerande samling upptäckter som presenteras, många välbekanta för den invigde men säkerligen även en och annan nyhet till och med för den inbitne fantasten. Innanför pärmarna möts vi nämligen av en sällsam bredd såväl kronologiskt som tematiskt och rumsligt. Samlat under sju olika teman (”De döda”, ”Skatter”, ”Ritual och religion”, Ristade minnesmärken”, ”Boplatser och städer”, Gruvor och industri” samt ”Befästningar, borgar och krig”) presenteras en mängd spännande och intressanta arkeologiska upptäckter under egna kapitel, från äldre stenålder till 1900-tal och från sydligaste Skåne till nordligaste Norrland. I förekommande fall anges var fyndet i fråga finns utställt, något som förvisso riskerar att snabbt förlora sin aktualitet men som åtminstone den här julen ger en extra krydda åt framställningen. Eketorps borg har som omslaget lovade en given plats, men genom bokens alla utsvävningar möter vi även flera andra lokala kändisar som t.ex. Regalskeppet Kronan, Köpingsvik, Ismantorps och Triberga borgar, med mycket mera. Sist i boken, efter alla upptäckterna, presenteras dessutom arkeologin som ämne och forskningsfält. Efter en föredömligt översiktlig men ändå relativt heltäckande presentation följer slutligen en bibliografi, där en mängd intressanta litteraturtips ges för var och en av de arkeologiska upptäckter som med ett eget kapitel figurerar i boken.

Just upptäckten, arkeologin som ett äventyr, löper som en röd tråd genom boken och gör läsningen till en spännande resa. Genom personligt hållna berättelser får läsaren möjlighet att leva sig in i själva de arkeologiska upptäckterna, det som för många är själva anledningen till varför arkeologi är spännande. ”Vad är det finaste du har hittat?” är nog en av de vanligaste frågorna man får som arkeolog. För mig personligen är det givna svaret på denna fråga från och med nu "se sidan 144" :-) På ett pedagogiskt väldigt skickligt sätt vävs sedan de enskilda upptäckterna och fynden in i ett större sammanhang, och vi får inte bara spridda nedslag i de olika fyndplatserna utan faktiskt en hyfsat heltäckande men samtidigt lättfattlig och spännande ingång till hela Sveriges historia, från äldsta förhistoria till nyaste samtidsarkeologi. Jag har själv ganska stor erfarenhet av att på olika sätt försöka sprida arkeologisk kunskap till människor utanför den akademiska världen, och jag måste säga att jag är imponerad av författarens förmåga i detta avseende. Just att hon lyckas kombinera ett lättfattligt språk och ett spännande berättande med stora mängder välinformerade vetenskapliga detaljer gör att boken håller en väldigt hög klass i mina ögon. Den här boken bör ni definitivt köpa som julklapp till alla bland släkt och vänner som tycker arkeologi och historia är intressant! Men glöm inte att skaffa ett ex till er själva också.

Ludvig Papmehl-Dufay, Linnéuniversitetet/Kalmar läns museum

Rapport från en badort i oktober

2010-10-26T10:22:00.016+02:00

Jag tror inte att alla skulle tycka att det var självklart att åka till stranden så här i slutet på oktober. Men jag och min kollaga Nicholas Nilsson packade glatt väskorna och drog till Köpingsvik för att under tre dagar förundersöka en av Ölands mest fornlämningsrika platser.

Köpingsvik är en av de platser på Öland där flest arkeologiska undersökningar har ägt rum om man ser till yta, antal grävningar och tid. Platsen bär spår av boplatser från sten- och bronsålder med gravar och monument men även gravar från äldre järnålder och vendeltid har påträffats. Stora undersökningar har tidigare gett oss en god bild av den vikingatida/medeltida hantverksplatsen och hamnen som legat här. Men trots att de tidigare undersökningarna gett mycket intressanta resultat så är de av fragmentarisk art. Det gör att varje ny undersökning bidrar med ny kunskap som kan hjälpa oss förstå platsens kontinuitet och komplexitet.

Med det här i huvudet och med lite extra förväntan och spänning i kroppen åkte jag och Nicholas ut till platsen för undersökningen. Som man kunde förvänta sig så bjöd oktober på blandad väderlek med allt från hällregn till frost och is men vi fick också en av de mest underbara dagarna med sol där vi stod i den finkorniga sanden. Efter första dagens schaktning kunde vi konstatera att platsen, som undersöktes med anledning av att fastighetsägaren vill utveckla campingen, bär spår av många års exploatering. Omblandade lager som emellanåt såg ut som en bättre tigerkaka varvades med mer fyndrika lager där visst inslag av järn kunde identifieras av vår metallexpert.

En av de mest spännande resultaten av undersökningen var att vi förmodligen påträffat rester av den strandmur som löpt längs med Köpingsviken under vikingatid/medeltid. Strandmuren har påträffats vid tidigare undersökningar, men då längre mot nordost. Mellan stenarna framkom en del djurben som nu skickats för datering. Kanske har vi i och med denna undersökning fått den avgränsning av muren mot sydväst som man tidigare saknat.

Strandmuren. Foto Nicholas Nilsson, KLM.

Köpingsvik har inte bara en imponerande forntidshistoria att uppvisa. Platsen har också varit en välbesökt badort under lång tid. Redan under det glada 1920-talet uppförde Wiktor A. Algurén det första pensionatet, Strandbaden, i Köpingsvik och i mitten av 1930-talet uppförde Sveabolaget Badrestaurangen Sinus med badhytter, brygga och hopptorn. De första åren avskärmades stranden med stängsel och man var tvungen att ha klippkort för att komma in! På 50-talet utvecklades bilturismen snabbt, campingplatserna byggdes ut och fylldes med allt större tält.

Kanske var det då man åkte på badortssemester till Köpingsvik och drack sin välkylda pommac i solen?

Emaljskylt hittad i ett av schakten, 1950-tal? Foto Nicholas Nilsson, KLM.

Vi badade aldrig, Nicholas och jag. Vissa skulle säkert kalla oss badkrukor. Men Köpingsvikens vatten är helt klart mer lockande under sommarsäsongen. Tills dess väntar vi med spänning på resultaten av dateringarna!

Gladhammarundersöknngen lever vidare!

2010-10-08T09:54:00.012+02:00

Nu när fältsäsongen börjar lida mot sitt slut går Gladhammarsundersökningen in i ett nytt skede. Avrapporteringen. Nu börjar arbetet med att sammanställa sommarens slit i fält.

I förra veckan inleddes rapporteringen med ett kombinerat rapportmöte och konferens i Falun. Konferensen anordnades av Jernkontoret och var Bergshistoriska utskottets höstmöte 2010. Efter en lång tågresa var jag och Veronica Palm framme i Falun där vi möttes av Fredrik Sandberg från Dalarnas museum. På kvällen gick vi igenom de analyser som ska skickas iväg och lade uppstrategin för hur vi ska jobba framöver. Det blev ett intensivt möte som sedan avslutades med en god middag på hotellet.

Många dokument och listor vid rapportmötet.
Dag 2 började konferensen men dessförinnan han vi med en tur genom staden. Falun är en vacker stad med en hel del äldre byggnader. Nästan allt hänger dock samman med gruvbrytningen som format staden. Hela staden är uppbyggd på uppemot 4m tjocka slagglager!

Den vackra Christine kyrkan vid torget i Falun.

Ett äldre hus vars grund är gjord av slagg och hela huset står på slaggvarp.

Rester av kallrostar som användes så sent som i början av 1900-talet.

Vackra färger i en stenöken. Det var inte längesedan det inte fanns någon vegetation alls runt Falun

En titt på slaggen vid gruvrondellen nära gruvan.

Ett besök nere i gruvan ingick i konferensen. Det var fuktigt och kallt. Här står vi beredda att åka hissen ner i underjorden.

Så här såg inte hissen ut idag men väl förr. På denna tunna som fraktade upp varp kunde även upp till 4-5 man stå för att ta sig upp och ned i gruvan, med utrustning! De fick även hoppa av i farten.

Spår av den äldre belysningen.

Viss utrustning finns kvar från den äldre gruvbrytningen. En skottkärra att köra malm med. Den del av gruvan vi fick se bröts under 1600-1800-talet. I sort sett allt är gjort för hand.

Imponerande träkistor byggda nere i gruvan. Mäkta imponerande. I vissa av dessa träkistor har man tagit dendro-prover för datering. Det visade sig att det äldsta timret låg högst upp och att stockarna i princip låg i kronologisk ordning!!

Som sagt, rapporteringen är på gång och prover för analys skickas inom kort. Förhoppningsvis kan vi få C14- och dendro-analys svaren innan Julen står för dörren.

Nicholas Nilsson, Veronica Palm

2010-10-08T08:00:00.000+02:00

Under nästa vecka gästas Linneuniversitetet Kalmar av forskare från University of Manchester.
Under den 12-13 oktober hålls följande öppna föreläsningar:

Olchon Count Cairn, Herefordshire;The Re-invention of Architectural Tradition
Prof Julian Thomas, University of Manchester
Tid: 12 oktober kl 14.00-16.00
Plats: Sal E 206, Nisbethska, Kalmar

Reconstructing the Past: Early Neolithic Timber Structures in Britain
Dr Jolene Debert, University of Manchester
Tid: 13 oktober kl 13.00-15.00
Plats: Sal E 206, Nisbethska, Kalmar

The Stonehenge landscape before Stonehenge
Prof Julian Thomas, University of Manchester
Tid: 13 oktober kl 16.00-18.00
Plats: Sal E 212, Nisbethska, Kalmar

Alla hälsas välkomna!

Ny kurs om Stonehenge vid Linneuniversitetet (gratis resa ingår!)

2010-10-05T21:08:00.002+02:00

Landskap och monument: Södra Englands stenålder och bronsålder 10 hp

Kursen ger kunskap om ett av Europas mest intressanta fornlämningsområden; södra England med Stonehenge som det mest kända monumentet. I kursen ingår två moment; läskurs och exkursion. I läskursen fokuserar vi på att ge en bakgrund till utvecklingen av landskapet och monumentbyggandet under sten- och bronsåldern i södra England. Kursen innehåller även en genomgång av olika tolkningar och förklaringsmodeller av förhistoriska monument. I samband med exkursionen kommer vi att se och uppleva ett flertal av de mer intressanta platserna som Stonehenge och Avebury. Resa och boende ingår i kursen.

Mer information: http://lnu.se/utbildning/kurser/1ae250
Anmälan senast 15 oktober via studera.nu

Tjära Målilla

2010-09-13T20:39:00.004+02:00

Nu är vi här igen!

Slutundersökning i Målilla.

Idag påbörjades slutundersökningen av ett par ytor längs den planerade förbifarten i Målilla.

I våras genomförde vi en förundersökning på samma plats som vi då bloggade om.

Under denna vecka kommer vi att undersöka kolningsgropar och tjärframställningsgropar. Idag har vi börjat att åter gräva fram tre anläggningar som använts vid tjärframställning. Vi vet ännu inte hur gamla anläggningarna är eftersom vi inte fått dateringsresultaten från förundersökningen.

Vi återkommer med mer information inom kort!

Här syns en trätunna vari tjäran uppsamlades under själva tjärbränningen. Ovanpå kärlet fanns en mängd stora stenar varigenom tjäran "filtrerats". Denna typ av anläggning brukar kallas för tjärtratt och består av en trattformad grop med ett uppsamlingskärl i botten. Foto: V Palm, Kalmar läns museum/Västerviks museum

Översikt av tjärtrattens botten. Gropen är ca 2 m djup. Foto: V Palm, Kalmar läns museum/Västerviks museum

Nicholas rensar fram en rektangulär grop kantad med lera och träplankor. Möjligen utgör den ytterligare en form av tjärframställningsgrop. Funktionen är än så länge oklar. Vi har inte hittat paralleller till denna någon annanstans. Foto: V Palm, Kalmar läns museum/Västerviks museum

-----------------------------------------------------------

VISNING AV UNDERSÖKNINGEN

onsdagen den 15 september kl. 17.00

samling vid MMSkis klubblokal i Dala, Målilla.

Välkomna!

-----------------------------------------------------------

Hälsningar

Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks museum

Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum

Johan Åstrand, Smålands museum

Uppseendeväckande arkeologiskt fynd på Öland.

2010-09-13T12:00:00.008+02:00

Pressmeddelande från Länsstyrelsen i Kalmar län

I samband med en arkeologisk efterundersökning av Sandby borg på östra Öland gjordes under sommaren ett uppseendeväckande arkeologiskt fynd. Sex vackert utsirade och mycket exklusiva dräktspännen i förgyllt silver och brons vittnar om Ölands politiska och kommersiella betydelse under 500-talet e Kr.

I början av sommaren upptäcktes att Sandby borg troligen varit utsatt för plundringsförsök av skattsökare med metalldetektor. Länsstyrelsen i Kalmar län beslöt därför att omgående göra en arkeologisk efterundersökning av borgen, i syfte att rädda de fynd som ännu kunde finnas kvar. Resultaten av undersökningen var häpnadsväckande, och visar lyckligtvis att plundrarna av allt att döma blivit avbrutna i sin jakt. På flera platser runt om i borgen, troligen ursprungligen under golven i numera sönderplöjda hus från järnåldern, har praktfulla och exklusiva dräktspännen av förgyllt silver respektive brons lagts ner tillsammans med flera andra praktföremål av brons, silver och guld.

Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum

Dräktspännena är av en typ som kallas för reliefspännen, och representerar ett ypperligt metallhantverk från tiden omkring 500 e Kr, den så kallade folkvandringstiden. Deras yta täcks av vackert utsirad reliefdekor, och ändknopparna är utformade som fantasifulla djurhuvuden. De hela spännena mäter mellan 12 och 16,5 cm, och de har varit avsedda för personer ur samhällets toppskikt. Verkstäder för tillverkning av liknande spännen har funnits såväl på Öland som på Gotland och i Mälardalen, och de sex spännena från Sandby borg representerar troligen både öländska och icke-öländska arbeten. Liknande spännen är ytterligt sällsynta, och med de sex nyfunna spännena från Sandby borg ökar det sammanlagda kända antalet spännen av den här typen i hela landet med 10 %, från 60 till 66 stycken.

Länsstyrelsen i Kalmar län påbörjar under hösten ett projekt med syfte att förebygga den olagliga plundringen av vårt kulturarv. Till projektet är knutet ett nätverk med representanter från Polisen, Åklagarmyndigheten, de båda Ölandskommunerna, Lantbrukarnas riksförbund, Hembygdsförbundet och Kalmar läns museum. Erfarenheter från Gotland visar att professionella ligor kontinuerligt och systematiskt tömmer våra fornlämningsplatser på värdefulla föremål, som sedan säljs på svarta marknaden. Genom att under kontrollerade former ta tillvara de fantastiska arkeologiska fynden och göra dem tillgängliga för allmänheten genom utställningar och publikationer kan vi istället låta detta oersättliga kulturarv komma oss alla till godo.

Länk till högupplöst bild: klicka här

Öppet hus under sista veckan i Målserum!

2010-08-24T19:55:00.008+02:00

Nu är vi inne på undersökningens sista vecka. Vi har gjort den sista avbaningen och tagit bort det fyndförande lagret för att hitta äldre översandade lämningar. Sådana har det också kommit och vi har ägnat dagen åt att undersöka dessa. Bland annat har det kommit härdar, kokgropar och stolphål. Många har genom årens lopp blivit urlakade i ytan, men blir tydliga längre ned. Fyndmaterialet i anläggningarna består huvudsakligen av kvarts, kvartsit och kristiandstadsfinta, det hittils enda daterbara materialet består av mikrospån, vilka har tillverkats under sen jägarstenålder. En intressant iakttagelse är den förhållandevis stora mängden flinta, vilket är ovanligt för Tjust.

En av anläggningarna som är tydligt översandad.

Under dagarna har vi också haft gott om besökare, då vi under veckan har öppet hus. Hittills har vi haft ett fyrtiotal besökare, men vi hoppas på flera. Vi välkomnar alla som är intresserade till att besöka oss på undersökningen och få en inblick i vår verksamhet vid Målserum!

Kenneth Alexandersson & Karl-Oskar Erlandson, Kalmar läns museum

Regn, regn, regn...

2010-08-19T19:14:00.006+02:00

I morgon är det dags för grävmaskinen att komma tillbaka. Vi har koncentrerat vår undersökning inom ett fåtal ytor inom undersökningsområdet. Förutom fynd har vi på ett flertal ställen konstaterat anläggningar som blivit synliga först på ett par decimeters djup. För att se om det finns fler och för att kunna relatera deras förhållande till fynden ska vi nu med maskinens hjälp gräva oss ned till deras nivå.

Det har kommit fler mikrospån, men det som är extra spännande är att det dykt upp en mikrospånkärna. Detta visar att mikrospånen har producerats på plats. Det har också kommit mer keramik, varav en del mynningsbitar. Utifrån dessa kan vi förhoppningsvis räkna ut kärlens ursprungliga storlek.

De senaste dagarna har dessutom vädret plågat oss. Regnet har vräkt ned i massor och fyllt våra rutor upp till brädden och förvandlat sanden till en svårsållad gegga. Vi fick också en möjlighet att äntligen testa att vår kamera verkligen var vattentät! Här har vi fångat ett par glimtar av arkeologins vardag:

Kenneth Alexandersson & Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Intressanta fynd vid Målserum

2010-08-12T18:12:00.006+02:00

Utgrävningen vid Målserum utanför Västervik är inne på sin tredje vecka. Vi håller nu på och sållar rutor för fullt och har förtätat dessa på intressanta platser. Fynden som har kommit hjälper oss att tolka platsen och de händelser som ägt rum där. Bland fynden utmärker sig neolitisk keramik, en tvärpil och ett flertal mikrospån varav ett i sydskandinavisk flinta.

En av de neolitiska krukskärvorna.

Keramiken som vi har hittat är dels porig (kalkmagrad) keramik och tvärsnoddsornamenterad keramik. Båda kommer från stenålderns yngsta period, neolitikum (bondestenålder). Detta visar på att boplatsen varit nyttjad även under denna tid. Under denna period dyker jordbruket upp för första gången i Sverige. Vi har också hittat brända ben och en osteologisk analys av dessa skulle kunna visa på tidig djurhållning.

Den funna tvärpilen är fragmenterad, kanske har den kommit till platsen i samband med att man tagit dit ett fällt byte eller kanske man har reparerat trasiga pilar. Tvärpilen är tillverkad någon gång under senmesolitikum eller tidigneolitikum (ca 5000-3500 f.Kr).

Av mikrospånen är det i sydskandinavisk flinta (senon) det mest avvikande. Flinta förekommer inte lokalt, utan kommer ursprungligen från södra Skandinavien. Vi har ännu inte hittat några flintkärnor från vilka mikrospånen har slagits, vilket skulle kunna tyda på att de inte har tillverkats på platsen utan kommit till Tjust genom byteshandel.

Kenneth Alexandersson & Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Utgrävningen vid Västervik i full gång

2010-08-05T21:20:00.010+02:00

Andra veckan har snart passerat för undersökningen vid Målserum utanför Västervik. Fynd av bland annat keramik och mikrospån visar på både bronsålder och mesolitikum (jägarstenålder), äldre järnålder finns även den representerad.

De senaste två veckorna har vi banat av ytan och även börjat gräva rutor och anläggningar. Förundersökningen pekade på mesolitikum och vi har hittat artefakter från denna period i form av mikrospån. Även spår från bronsålder och äldre järnålder har hittats, främst i form av keramik. Övriga fynd är mer svårdaterade och består i första hand av avslag i kvarts, kvartsit och flinta, även en liten mängd brända ben har också dykt upp. Med C14-prover som vi tar nu kommer att kunna förstå bättre vad som hör till vilken tidshorsiont. I Västervikstrakten brukar kvartsiten vara mycket mer förekommande än flintan, vilket också är fallet vid denna utgrävning. Förhållandet har att göra med att flinta inte förkommer naturligt i trakten, vilket innebär att den har fått importeras söderifrån.

Undersökningsplatsen ligger i dag vackert på ena sidan av en grönskande dalgång och det är lätt att tänka sig tillbaka ungefär 7000 år och istället se en vik glittrande i solskenet. Viken har erbjudit en nära tillgång till havet med alla dess läckerheter, men har samtidigt legat skyddad från väder och vind. Att det inte varit helt stilla genom årtusendena går dock att se på spåren efter en och annan rotvälta. Det blåser relativt ofta på utgrävningen och det är kul att konstatera att vinden än idag allt som oftast ligger på från sydväst, åt samma håll vilket rotvältorna har fallit.

Med tiden har vattnet sjunkit undan och likaså har livet för de tidiga Tjustborna ändrats och jordbruket blivit den dominerande näringen. På andra sidan den allt mer sjunkande viken har imponerande rösen rests på den plats som idag kallas för Hermanstorp. Platsen har valts med omsorg så att rösena har kunnats synas vida, vilket de gör än idag, men vilket som sannolikt var ännu mer framträdande när de konstruerades. Det är inte allt för otroligt att de människor vi nu ser spåren av i form av härdar, stolphål och avslag, själva har burit sten för att uppföra rösena över deras stora män och kvinnor.

I slutet av grävningen som kommer att pågå i sammanlagt fem veckor kommer vi att anordna visningar, där tid och samlingsplats kommer att stå här på bloggen. Hoppas på att se er då!

Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Arkeologidagar på Eketorp!

2010-08-02T16:51:00.002+02:00

Arkeologidagen infaller varje år den sista söndagen i augusti, i år således den 29/8. Under denna temadag anordnas runt om i landet diverse aktiviteter med koppling till arkeologi, exempelvis föreläsningar, guidningar och prova på-aktiviteter. På Eketorp har man istället för en ynka dag valt att ägna hela tre dagar åt detta, och även tidigarelagt det så att även några glada husvagnsturister ska få möjlighet att delta i evenemanget. I år infaller arkeologidagarna på Eketorp således redan denna vecka, med start imorgon tisdag. I dagarna tre kan man lyssna på föredrag, pröva på pärltillverkning och smide, gå på specialguidningar med mycket mera. Från arkeologienheten på Länsmuseet deltar Helena Victor (föredrag tisdagen den 3e augusti kl 14:15) och undertecknad (föredrag torsdagen den 5e augusti kl 14:15). Varmt välkomna!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Gladhammarundersökningen pågår för fullt!

2010-06-10T12:40:00.010+02:00

Nu har vi hållit på ett par veckor och arbetet fortskrider enligt planerna. Det är enorma mängder sten som skall forslas bort men när det är gjort framträder ett nytt landskap där stenhögarna tidigare utbredde ut sig – det nakna berget.

Med maskin och handkraft blottläggs berget.

Vägen ned till berget är ganska mödosam, som jag nämnde förra gången. Men det är mödan värt eftersom det kommer mycket spännande saker i de tjocka stenvarpen. Allt som vi hittar dokumenteras på olika sätt, allt mäts in med totalstation, det mesta fotograferas och en del ritas. Det som ritas är sådant som är speciellt intressant och som behöver lyftas fram i dokumentationen för att bättre kunna tolkas.

Här mäts en yta med rostar in samtidigt som dess profil ritas.

Olika saker framträder när vi arbetar oss ned genom varpen. Vi har tex hittat flera husgrunder vilkas funktion naturligtvis kan kopplas ihop med gruvdriften på platsen. Det har också kommit spår av ”försök” till brytning sk skärpningar, där men helt enkelt gjort hål i berget för att se om där finns malm at bryta.

Denna husgrund såg åter dagens ljus vid schaktningarna i de tjocka stenvarpen.

Här ses en skärpning med tydliga spår av tillmakning dvs man har eldat på berget.

I anslutning till ett av gruvhålen har det funnits ett smält verk med en ugn. Resterna av byggnaden syntes som rader av stensyllar där väggarna en gång stått. Själva ugnen var uppbyggd med större stenar vilka vilade direkt på berget. Den värme som denna ugn framkallade var så stark att det underliggande berget än idag visar spår av processen.

Den plats där smältugnen stod. Berget är kraftigt eldpåverkat, rosa till färgen och sprucket av den intensiva värmen.

I samma område hittade vi också en del föremål vilka en gång varit redskap vid brytning.

En tegelsten hade en tydlig märkning vilken kan ge information om varifrån teglet som användes på platsen kom.

Pusselbit efter pusselbit kommer fram vilket ger ny information om gruvbrytningen vid Gladhammars gruvor.

Vi håller på ett par veckor till så håll utkik efter nästa blogginlägg!

Nicholas Nilsson
KLM

Slottsskeletten daterade

2010-06-09T13:24:00.003+02:00

För ett tag sedan kom svaren på 14C-proverna från skeletten funna på Kalmar slotts borggård. Tack vare finansiering från Björkmanska fonden kunde proverna sändas iväg till Tandemlaboratoriet i Uppsala tidigare i år. Som ni kanske minns kommer proverna dels från individer funna i samma schakt som ”den döde på slottet”, 1200-talsmannen som hittades begravd på mage i februari förra året på Kalmar slotts södra förgård. Dels kommer proverna från två andra individer som hittats under tidigare utgrävningar på slottets borggård.

Provresultaten blev delvis vad vi hade räknat med, men delvis ändå något förvånande. Proverna visade nämligen att de döda alla avlidit mellan mitten av 1400-talet och 1600-talets andra hälft. Åtminstone någon av individerna funna i samma schakt kunde ha tänkts komma från samma sekel som 1200-talsmannen. Detta var alltså inte fallet, vilket gör att ”den döde på slottet” är desto mer unik.

Ett av de nu daterade skeletten tycks ha avlidit av ett skarpt hugg i huvudet. Brottytorna runt såret är dock rätt ljusa och det är möjligt att skadan har uppkommit när skallen återfanns 1969.

Att flertalet av de döda skulle härstamma från den sena medeltiden och vasatiden kom dock inte som någon överraskning. I och med sitt utsatta läge nära den danska gränsen och de under tidsepoken frekvent förekommande stridigheterna har slottet under sin historia fått utstå en mängd belägringar och anfall. Bland de blodigaste striderna som Kalmar stad och slott har varit med om är Kalmarkriget 1611-1613. Runt om kring i Kalmar med omgivning finns det massgravar från denna konflikt. 1911 hittades under Kalmar domkyrka en bit av vallen på den skans som har legat på platsen tillsammans med de jordiska kvarlevorna av 65 stupade soldater. 1932 hittades skeletten av vad som syntes vara sju unga män mitt i Västra Vallgatan. Ingen datering har gjorts på dessa individer, men svåra strider stod på Kvarnholmen under Kalmarkriget och det är inte osannolikt att det rör sig om stupade från kriget. En massgrav som sannolikt härrör från samma krig finns ute på Varvholmen och på Norra Skallö har människoben återfunnits vid den där belägna skansen. Människoben som troligen kommer från samma konflikt har utöver detta hittats på fler ställen i Kalmars omgivning.

Det kan vara rimligt att anta att de flesta av skeletten från slottet kommer från just Kalmarkriget, men århundraden av krig lämnar flera alternativ att välja mellan. Under åren 1503-1510 belägras slottet nästan konstant av svenska trupper. Detta har att göra med att de svenska stormännen i augusti 1501 sade upp sin tro och lydnad till den danske unionskungen Hans. De flesta av kung Hans stödpunkter i Sverige föll sedan rätt snabbt, men Kalmar slott var ett av de fästen som var betydligt mer svårintagligt. Även om slottet vid flera tillfällen kunde undsättas av danskarna med båtar som förde in förnödenheter och färskt manskap kom dessa inte särskilt ofta. De personer som avled under denna tid inne i borgen av olyckor, sjukdomar eller direkta krigshandlingar bör ha fått sin sista viloplats innanför slottets murar.

Det som skulle kunna ge fler svar nu är osteologiska analyser av skeletten eller nya undersökningar för att kartlägga om fler individer finns begravda i slottets södra förborg. Detta ligger i sådana fall på en obekant framtid och för tillfället får de döda fortsätta att vila i mark och magasin innan de berättar mer om för oss om deras liv och samtid.

Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Dagens tips...

2010-06-04T16:28:00.005+02:00

...är att ladda inför tisdag nästa vecka, då man ska bege sig till Kasimirsborg för visningen av de nyligen funna fantastiska hällristningarna från bronsåldern! Visningarna anordnas av professor Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitetet i samarbete med Västerviks kommun.

/Ludvig

Gladhammar - Igen!

2010-05-29T17:57:00.010+02:00

Nu har slutundersökningen av Gladhammars gruvor startat. Under sex veckor kommer vi att gå på djupet vid gruvorna och se vilka lämningar som kan gömma sig under all mark. Pojektet är en del i den miljösanering som skall ske vid gruvorna och vid Hyttan. All varp skall slutligen avlägsnas från området och deponeras i den närbelägna Tjursbosjön.

Totalt kommer vi att vara åtta personer fördelat på Kalmar läns museum, Dalarnas museum och Riksantikvarieämbetet Uv-GAL.

Redan i förra veckan startade ett gäng med att undersöka resterna av det rosthus som vi hittade redan vid förundersökningen för 1 år sedan Rosthuset låg vid Hyttan, öster om själva gruvområdet. Rostningen är en del i den process som förvandlar malmen till färdig råvara.

Rosthuset vid Hyttan.

Denna vecka påbörjades arbetet på Holländarfältet där all slagg och stenvarp skall avlägsnas över vissa utvalda områden i anslutning till gruvhålen. Det är enorma mängder sten som skall forslas bort och det är tur att vi har grävmaskiner till vår hjälp. Dock klarar inte maskinerna av allting utan även vi arkeologer måste spänna musklerna. Handrensning sker i vissa situationer där maskiner är alltför bryska och där vi behöver gå lite försiktigare fram.

Schaktning vid Holändarfältet.

Handrensning vid en något besvärlig plats.

Vi kommer att hålla er uppdaterade via denna blogg om vad som händer på platsen.

Det kommer också att finnas möjlighet att komma på guidade visningar

Den första guidningen blir onsdagen den 9 juni kl 18.00.
Samling vid Teracoms byggnader vid mastens fot. Medtag rejäla skodon!

VÄLKOMNA!

Nicholas Nilsson
KLM

Boplatsundersökning vid Målserum i Västervik

2010-05-28T08:56:00.011+02:00

Det är bråda dagar i Tjustbygden! Mängder med stolphål och andra boplatslämningar ska undersökas och dokumenteras vid de arkeologiska undersökningarna vid Målserum i Västervik.

Undersökningen har nu pågått i 4 veckor. Efter första veckans schaktning har vi mätt in mer än 1900 arkeologiska objekt inom ytan. Det är allt från käpphål, stolphål, härdar, gropar m.m.
En stor mängd utgörs av käpphål eller små stolphål, ca 600 st. Av dessa är merparten inte förhistoriska, utan spår av gärdesgårdar, hägnader och staket från medeltid till dagens häststängsel. Här är ändå alla tider intressanta ur kontinuitetssynpunkt då de speglar områdets markutnyttjande över lång tid. Flera av de gärdesgårdar som vi hittar spåren av är omstolpade flera gånger längs samma sträckning och tittar man på det historiska kartmaterialet så kan man återfinna dem på de plaster där gränsen mellan inägor och utmark går.

En överblick över en liten del av undersökningsområdet. Här ligger stolphålen tätt. Här syns även den avlånga skog av gula pinnar som markerar en av gärdesgårdarna från historisk tid. Foto: V Palm, KLM/ VM.

Gärdesgård i närbild. Många gula markeringspinnar går åt för att markera en lång gärdesgård... Foto: J Therus, KLM.

På platsen finns även hundratals stolphål av olika storlek, allt från 10 cm i diameter stora till halvmeterstora, djupa och stenskodda stolphål. Vi har inom området kunnat lokalisera ett par ytor där stolphålskoncentrationerna speglar en eller flera byggnadsstadier. Nu återstår arbetet med att jämföra stolphålstyperna med varandra för att på så sätt få fram de byggnadsmönster som de olika husen lämnat efter sig. Även dateringsprover och makrofossila analyser liksom fyndmaterialet hjälper till att klargöra de olika tidsskikten.

Karl-Oskar dokumenterar en av områdets många gropar. Foto: J Therus, KLM.

Eftersom området tidigare har varit uppodlat så har lämningarnas övre delar skadats och de kulturlager som en gång fanns här har plöjts upp. Endast små kulturlagerrester finns kvar spridda över området. Fyndmaterialet är därför inte så jättestort, men vi hittar ändå en hel del brända ben från matavfall, en del keramik och bränd lera, flinta, kvarts samt ett par järnföremål och lite slagg. Den vanligaste fyndkatergorin utgörs av vävtyngder. I många av stolphålen och härdarna finns framgent av vävtyngder av samma typ som de som framkom vid ledningsgrävningen 2006. Här har man alltså bedrivit textilhantverk under yngre järnålder, framför allt vendeltid.

För att hitta alla små fynd vattensållas jorden från utvalda anläggningar som stolphål och härdar. Här är Cilla i full gång med vattensållningen. Foto: V Palm, KLM/VM.

En liten härdgrop med keramik i. Den gula stickan markerar de mycket sköra fragmenten av en eldpåverkad kruka. Foto: V Palm. KLM/VM.

Närbild på keramiken efter framrensning. Foto: V Palm, KLM/VM.

Den kommande veckan kommer vi att gräva och dokumentera de sista anläggningarna. Vi kommer också att fotografera området och framför allt husområdena från mobilkran. Vi ska också komplettera med fler prover för datering och för makrofossila analyser. Tidigare undersökningar har visat att just makroproverna är mycket spännande och innehållsrika och kan spegla såväl näringsfång som landskapsnyttjande.

Arbete pågår! Undersökning, dokumentation och inmätning... Foto: V Palm, KLM/VM.

Man skulle kunna säga mycket om denna spännande plats och vi får all anledning att återkomma med fler inlägg om detta här på bloggen...

VIll du veta mer om området?! Här hittar du rapporten från ledningsdragningen 2006. Här finns även bilder på vävtyngderna.

http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/182/1/?group=art_art_grp-s1/190

Veronica Palm, Kalmar läns museum & Västerviks Museum

--------------------------------------------------------------------

VISNING AV DE ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGARNA VID MÅLSERUM

lördag 29 maj kl. 14

Samling vid ridskolans ridbana.

Välkomna!

--------------------------------------------------------------------

Kalven allt mer populär

2010-05-20T08:57:00.004+02:00

Ni som följt bloggen under vintern/våren har säkert läst om kalven från Pettersholm på Öland, som hittades vid en förundersökning hösten 2008 och som visade sig vara över 5000 år gammal. Jag presenterade fyndet vid en populärvetenskaplig föreläsning i samband med Linnéuniversitets invigningshelg i början av februari 2010, och strax därefter kunde man även läsa om kalven här på bloggen. Nu fortsätter berömmelsen, och i senaste numret av tidskriften Populär Arkeologi kan man läsa om fyndet.

Kalven från Pettersholm. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/Kalmar läns museum

De naturvetenskapliga undersökningarna kring kalven pågår fortfarande, och förhoppningsvis framkommer fler saker som är värda att berätta om här på bloggen och kanske också i andra sammanhang. Så håll utkik!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Ett oväntat kåseri kring en stensättning

2010-05-11T21:42:00.009+02:00

Som Ni alla säkert vet så är det oftast stora grävningar och spektakulära fynd som vanligtvis figurerar i media, medan arkeologens vardag sällan omskrivs. Den stora mängden utredningar, förundersökningar, rapportskrivande, fyndregistrerande i dammiga och fönsterlösa magasin, förvirrande kommunikation med myndigheter, laboratorium och markägare, allt i varierande omgångar av långsam leda i väntan på beslut eller provsvar och panikartad arbetsfrenesi när väl en undersökning får äga rum.

Här tänkte jag komma med en kort notis kring en av alla dessa vardagliga små undersökningar.

För drygt en vecka sedan, den 26-30 april, i samband med utbyggnaden av E22, genomförde Kalmar läns museum och Västerviks museum en av dessa ofta ouppmärksammade, vardagliga och rutinmässiga små undersökningar, denna gång norr om Västervik, i Tindered strax intill den förträffliga restaurangen. Men kan man någonsin kalla arkeologiska undersökningar för rutin? Förvisso består en arkeologs vardag till stor del av korta projekt, någon dag eller en vecka långa, ensam eller i sällskap med en kollega, tröstlöst rensande, rotfyllda schakt i steniga moränbackar eller halkande i blöt lera, men trots detta förmår yrket att alltid bjuda på överraskningar. På gott såväl som ont. Dessa små överraskningar ser till att det aldrig känns tråkigt, trots de långa monotona perioderna när ingenting händer.

På papperet såg den här undersökningen ut som en i mängden av oansenliga standardundersökningar i samband med exploatering. I anslutning till E22:an behövs nämligen en mindre biväg byggas och utredningsresultatet pekade på att det smala vägområdet, inte ens 20 m brett, skar genom en plats med antydningar till boplatslämningar och att även en stensättning delvis låg i vägsträckningen. Så det som behövde göras var en begränsad undersökning för att avgöra om det rörde sig om faktiska boplatslämningar och en undersökning av den del av stensättningen som skars av vägen för att utröna om närmare undersökningar var på sin plats. Ett projekt som vid första anblick förefaller rimligt för två personer i en veckas tid. Med lite hjälp av en väloljad grävmaskin förstås...

Nu återkommer vi till det här med överraskningar. Undersökningen av det möjliga boplatsområdet var särdeles tråkig. Den gav visserligen resultat i form av ett fåtal stolphål och någon mindre härd, tillräckligt för att indikera att vi möjligen rört oss i utkanten av en boplats. Men inget som bröt den grå vardagsmonotonin. Vädret var i alla fall soligt kan tilläggas. Att det arkeologiska arbetet innefattar en stor del pappersarbete och byråkrati har nog inte gått någon förbi. Däribland omfattande projektplanering och allt snävare klippande i alla former av budget. Att stressade budgetbetänkligheter, tillsammans med det faktum att siffror på papper är ganska abstrakta, och att det ligger i arkeologins natur att vi aldrig kan vara helt säkra på vad vi kommer att gräva då och då leder till överraskningar torde inte vara förvånande.

Att läsa om en stensättning med en diameter på fem meter ger bilden av en stor konstruktion som är ganska lätt att visualisera intill t.ex. en mindre på bara två meter. Men någonstans över fem meter blir siffrorna ganska abstrakta. Att tio meter är betydligt större än fem är lätt att förstå, men att se skillnaden framför sig blir svårare. Det är också ganska lätt att inse att en stensättning på runt femton meter är rejält stor, men kan man se framför sig hur mycket större än tio meter det är?

Så att en smula stressad och med några dagar tillgodo helt oförbered ställas inför ett stensättningsmonster på över 20 meter i diameter, vällagd med större block regelbundet placerade i kantkedjan och antydan till ett brätte som försvinner ned under torven kan få de flesta arkeologer att tappa gotlandshackan och med hakan någonstans i naveltrakten utbrista Herre j****r!

En sådan upplevelse kan belysa många olika saker. Såväl arkeologers stressiga vardag som det absurda i att planera och göra budget inför undersökningar där vi omöjligen kan veta vad som kommer hända, under gräset kan ju faktiskt vad som helst finnas, och alla problem det innebär att hamna i en situation undersökningsplanen inte stämmer med verkligheten. Men i det här fallet vill jag hellre lyfta fram det positiva. Att det ur tillsynes anonyma och rutinmässiga undersökningar kan dyka upp oväntade och omtumlande saker. Att man plötsligt kan ställas inför problem som samtidigt innebär att helt unika fornlämningar förhoppningsvis kan undersökas. Att en undersökning av denna stora stensättning i det här fallet skulle vara en förstagångsföreteelse för hela bygden och förhoppningsvis skulle ge ordentligt avtryck i forskningen.

Det här var tänkt att bli ett litet inlägg om en stor stensättning, men skenade visst iväg en smula. Det är nog bäst att jag slutar skriva och går ut i snålblåsten och regnet för att schakta lite blockrik morän...

Vänliga Hälsningar

Jhonny Therus, Kalmar läns museum

.....................................................................................

Inget inlägg utan bilder...

Ett av stolphålen på den lilla boplatsytan. Foto: J Therus, KLM.

Inte ens från granens topp kan man överblicka hela stensättningen. Foto: J Therus, KLM.

Veronica Palm rensar stensättningen från mossa och torv. Foto: J Therus, KLM.

I en kvadratmeterstor provruta i stensättningen träffade Jhonny på en gravgömma med keramikskärvor och brända ben. Foto: V Palm, KLM/VM.

En del av keramiken från gravgömman. Foto: V Palm, KLM/VM.

Gravgömman syns i det mörka partiet vid stenarna i bildens övre högra del. Den gula stickan markerar en keramikskärva nedkilad i jorden. Foto: V Palm, KLM/VM.

Kontratsen är stor mellan det rensade och det orensade partiet i stensättningen. Trots idogt arbete hanns endast 1/8 med... Notera de stora klumpstenarna i kantkedjan. Foto: V Palm, KLM/VM.

Arkeologi vid Målserum i Västervik

2010-05-06T21:29:00.006+02:00

Nu har det börjat!!
Äventyret vid Målserum strax utanför Västervik...

Äntligen har vi påbörjat denna stora och mycket intressanta undersökning. Arbetet genomförs som ett samarbete mellan Kalmar läns museum, Västerviks Museum och Smålands museum. Denna första vecka schaktar vi av matjorden med hjälp av grävmaskin, men redan förra veckan tjuvstartade vi. Då avsöktes hela undersökningsområdet med metalldetektor. En mängd fynd framkom i form av smältor och olika söljor, framför allt från senmedeltid, men ett fynd utmärker sig - ett fragment av en vikingatida spännbuckla!

Men varför gräver vi då? Jo, Västerviks kommun planerar att bygga en ny väg från Målserum och Jennyområdet in mot Gertrudsvik. Detta innebär att man korsar ett område som är fullständigt fullproppat med lämningar. Tidigare undersökningar har visat att det här finns boplatslämningar från äldre stenålder fram till medeltid på en och samma plats! Och det i form av mängder med anläggningar av olika slag. Här finns stolphål i alla dimensioner, härdar, gropar, massor med käpphål, störhål efter gärdesgårdar m.m. m.m. Vi har räknat med att påträffa en bra bit över 1000 anläggningar och hitills har vi under veckan schaktat fram flera hundra som ska undersökas och dokumenteras...

En del av undersökningsområdet före schaktningen. Foto: V Palm, KLM/VM.

Samma del av undersökningsområdet har delvis schaktats av. De gula pinnarna markerar framkomna anläggningar och fynd. Foto: V Palm, KLM/VM.

Undersökningsområdet är beläget på en åsrygg med nivåer omkring 15-25 m.ö.h. Åsen är relativt flack i nord-sydlig riktning och mot väst sluttar den ned mot en dalgång och en mindre våtmark. Markutnyttjandet i undersökningsområdet har under historisk tid bestått av beten, hagmark och åkerjord. Strax utanför undersökningsområdet ligger gamla Målserums bytomt med medeltida anor. I närområdet finns också en stor mängd fornlämningar i form av boplatser, gravar, hällristningar och skärvstenshögar som tillsammans ger en komplex bild av ett rikt kulturlandskap med stort tidsdjup. I synnerhet utmärker sig lämningarna från bronsåldern och området är klassat som riksintresse för kulturmiljövården.

Vid Hermanstorp på andra sidan dalgången i väst finns ett stort fornlämningskomplex med en mängd stensättningar, rösen, skärvstenshögar och hällristningar. Även i bostadsområdet Jenny strax söder om undersökningsområdet har det vid tidigare ledningsdragningar framkommit boplatslämningar. På höjden bakom ridskolan, rakt öster om undersökningsområdets södra del, undersöktes år 1964 två stycken skadade gravar som på typologiska grunder daterats till bronsålder - äldre järnålder. Även norr om undersökningsområdet finns gravar, bland annat ett gravfält bestående av högar och stensättningar. I närområdet finns också ett antal block med skålgropar.

Flera av de nu aktuella fornlämningarna påträffades år 2006 inför en kabelschaktning då en utredning och undersökning genomfördes av Kalmar läns museum i samarbete med Västerviks Museum. Inför vägdragningen har det också gjorts utredningar och förundersökningar som har visat att området hyser en stor mängd lämningar som kronologiskt spänner från slutet av äldre stenåldern fram till medeltid och historisk tid, där merpartern inom undersökningsområdet utgörs av lämningar från yngre järnålder.

Nästa vecka börjar arbetet med att undersöka de framschaktade lämningarna och vi återkommer självklart med mer information!

Veronica Palm, KLM/VM

Introduktion till historisk arkeologi, 10 hp

2010-04-26T21:33:00.005+02:00

Det finns fortfarande några platser kvar på Linneuniversitetets nya kurs Introduktion till historisk arkeologi, 10 hp.

Relationen mellan ting och text är en central fråga som ger historisk arkeologi en ämnesmässig särart gentemot annan arkeologi och historia. Kalmar var en av Nordens viktigaste medeltida städer, varför det lokala och regionala kulturarvet blir en naturlig del av kursen. Kursens ger också en orientering om den historiska arkeologins teori och metod med en empirisk tillämpning på materiell kultur och samhällsutveckling i Norden under medeltid och tidigmodern tid.

Lärare är arkeologen FD Martin Hansson, bitr chef vid Smålands museum, Växjö. Martin är bl.a. författare av "Det Medeltida Småland" (2008, recenserad i SvD).

Kursen ges på kvällstid i Kalmar vecka 40, 2010 - vecka 15, 2011 (kvartsfart). Det går bra att kombinera med jobb eller andra kurser. Mer information om kursen här.

Vid intresse anmäl dig gärna omgående via studera.nu (direktlänk).

E22 Blekinge 7

2010-04-24T21:48:00.002+02:00

Godkväll bloggläsare!

Här kommer lite trötta hälsningar från Blekinge med ett kort inlägg.

Den sista veckan på grävningen har varit så hektisk att det inte funnits tid till blogginlägg. Efter tre veckor kunde vi nästan avsluta alla platser vi arbetat på. Vi har massa spännande fynd och platser och på måndag ska jag lägga upp bilder och mer information!

Äntligen kom inslaget i Sydnytt häromdagen och som jag lovade finns HÄR en länk till inslaget.

Alla tjejer som syns är från Kalmar läns museum. Det är vackert med varselgult tycker vi.....inte.

Ha det!

Tjärframställning i Målilla

2010-04-22T20:13:00.009+02:00

Kolbotten blev en tjärframställningsgrop i jätteformat!

Den stora kolbotten som vi visade bild på i förra inlägget visade sig vara en igenfylld tjärframställningsgrop eller tjärmila! I dag grävde vi ur en "tårtbit" och i botten finns ett ca 30 cm tjockt lager av stelnad tjära och kol, lika hårt som asfalt. Eftersom vatten började strömma in när vi kom djupare än 1 meter ner i marken har vi inte grävt ut själva centrum av gropen. Detta lämnas till en eventuell slutundersökning.

Tre av tjärgroparna (markerade med vita ringar) som ligger på rad... Foto: V Palm, KLM/VM.

"Tårtbiten" i den största av groparna. Foto: J Åstrand, SM.

Vi har också "snittat" ytterligare en tjärgrop. Denna var något mindre - bara 4 m i diameter... Den är trattformad, dvs man har grävt en trattformig grop i anläggningens botten vari man satt ner ett träkärl för uppsamling av tjära. Träkaggen har stöttats med stenar. Ovanför tratten är gropen bredare och här finns omfattande sand och kollager och ett tjockt bottenlager som avsatts när tjärgropen använts. Det roliga är att träkärlet i botten finns kvar!! Dessutom luktar det fortfarande tjära om gropen.

Grop nr 2 med "tjärtratten" och det intakta träkärlet anas invid stenarna. Foto: V Palm, KLM/VM.

I området finns minst tre anläggningar med lite annorlunda konstruktion. Vid schaktningen syntes de som runda sot- och kolansamlingar i marken och vi trodde först att de var kolgropar. När vi så började undersöka dem visade det sig att även dessa smalnade av djupare ner, men där hade man istället anlagt rektangulära gropar skodda med träplankor längs sidorna. Fyllningen består av sot- och kolblandad sand. Även dessa luktar starkt och vi misstänker att de också är en variant av tjärgropar eller åtminstone har något med tjärhantering att göra. Eftersom även dessa är mycket välbevarade har vi valt att inte gräva mer än nödvändigt i dem i samband med förundersökningen.

En av de rektangulära groparna med träskoning. Foto: U Söderström, KLM.

Vi koncentreras oss nu på att dokumentera det vi hitills tagit fram och att ta prover som kan visa hur gamla anläggningarna är. Flera av dem har fyllts igen i samband med att området togs i bruk som åker och i åkerjorden finns fynd som en silverpenning från 1848, kritpipsfragment och rödgods av 1600-1800-talstyp. Hur länge sedan verksamheten pågick vet vi ännu inte, men anläggningarna kan mycket väl ha en ansenlig ålder. Tjärframställninggropar har undersökts på några andra håll i landet, bl.a. i Uppland där flera faktiskt daterades till vikingatid och medeltid... vi får väl se vad proverna visar...

Oavsett datering så utgör de en mycket viktig informationskälla om hanteringen i samband med en av landets viktigaste exportprodukter under historisk tid och vi hoppas att få återkomma och samla mer detaljerad information om dessa anläggningar. Några liknande har aldrig undersökts i Småland förut.

Hälsningar från ett nu upptinat Målilla!

Veronica Palm, KLM/VM.

Arkeologi i alla väder i Målilla

2010-04-21T20:56:00.008+02:00

Först är det sol och vårvärme och fåglarna kvittrar glatt i trädtopparna och våra näsor och kinder är lätt skära av den första solbrännan. Dagen efter vaknar vi upp och när persiennen öppnas är allt är vitt av snö! Typiskt aprilväder! Arkeologi är härligt - nästan jämt...

Under vecka 16 pågår arkeologiska förundersökningar i Målilla, Hultsfreds kommun.

Tre stora ytor ska undersökas eftersom man planerar en ny vägsträckning förbi, istället för igenom, Målilla samhälle. Kalmar läns museum har tidigare utfört arkeologiska utredningar i två etapper (1998 och 1999/2000). Den första etappen av utredningen utgick från områdets topografi och kända fornlämningsbild och identifierade ett antal möjliga fornlämningsområden. Vid den andra etappen upptogs sökschakt och provgropar och fornlämningar påträffades i form av bland annat härdar, flintavslag och kolbottnar. Länsstyrelsen beslutade att tre av de identifierade lägena skulle genomgå arkeologisk förundersökning och det är det som nu pågår i Målilla. Förundersökningsområdet begränsas av arbetsområdet för vägen, som varierar i bredd mellan ca 15 och 40 m.

Område C utgörs av ett sadelläge mellan två bergsklackar nära Emån. Vid utredningen hittades ett avslag i kristianstadsflinta och en skrapa i hälleflinta. Alldeles intill har man också undersökt tre gravar från järnåldern. Område F utgörs av en flack platå i en gammal åker, där man hittat en anläggning och slagg. Anläggningen tolkades utifrån sitt utseende som en möjlig förhistorisk järnframställningsugn. Området sträcker sig även in i skogen. Område K är belägen på en flack platå och vid utredningen hittades flera olika typer av lämningar som härdar, flinta, slagg, kolbottnar samt en hålväg.

I början av veckan har vi schaktat i åkern på område F. Här påträffades en mängd sönderplöjda rester av kolningsgropar, men inne i skogen finns massor av välbevarade kolgropar. Ett par har provgrävts. Vi har även hittat några slaggbitar med kvarvarande ugnsvägg av bränd lera som mycket väl kan höra till en järnframställningsugn, men någon sådan konstruktion har vi inte påträffat i åkermarken. Vi ska dock fortsätta att gräva i skogen och förhoppningsvis kan vi hitta resterna av denna process där.
Vi har också schaktat och grävt rutor i skogspartiet i område C. Här framkom några anläggningar i form av stolphål och en kokgrop och ett litet flintavslag. Mer rutor ska grävas under veckan!

Kenneth gräver rutor och anläggningar i område C. Foto: V Palm, KLM.

I område F har en mängd kolgropar framkommit. Hela den östra delen av området är fullt av kol och sot. Även här har det varit åker och lämningarna är sönderplöjda i ytan. I dag framkom dock en ca 20 m i diameter stor kolbotten som vi ska undersöka närmare. Den är troligen inte särskilt gammal. I fyllningen hittade vi faktiskt ett silvermynt för Oscar I från 1848!

Den stora kolbottnen efter framschaktning och rensning. Foto: V Palm, KLM.

Mer information kommer längre fram!
Snöiga hälsningar från Målilla!

Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum, Ulrika Söderström och Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum och Johan Åstrand, Smålands Museum.

E22 Blekinge 6

2010-04-15T14:21:00.002+02:00

God eftermiddag i solen!

Ännu en intensiv dag, då mediebevakningen igår finns att läsa i hela länet idag. Folk kommer och ringer och vi stressar mellan visning och anläggningar hör på lokal 14. Här hoppas vi bli klara idag och vi har delvis redan börjat på nästa plats som ligger alldeles norr om lokal 14. Den lokalen heter 15-logiskt eller hur?

Tidningsartiklarna i kortformat finns på nätet på BLT och Sydöstran

I pappersupplagan av Sydöstran är vår grävhund Spike coverdog idag och jag syns i bakgrunden. Det är uppenbart att det är viktigare med en gullig hund än 5000 år av vår historia som tidigare varit rätt okänd i Blekinge...

På lokal 12 är de nästan klara och delar av det gängen har gått över på lokal 13 (se bild) där vi förväntar oss mer mesolitiska lämningar.

Flickorna från Småland, Alexandra och Åsa, har också börjat gräva på lokal 18 som består av en hålväg och stenmur som sträcker sig i den gamla härads-,socken- och bygränsen som ligger vidvägen ned till havet. Om de kan datera den kan vi börja diskutera dateringen av häraden och sockengränser i området. Spännande tycker vi.

Nu tillbaka ut i solen!

Helena Victor

E22 Blekinge 5

2010-04-14T16:40:00.003+02:00

Hej igen i solens sken!

Idag blir det en kort blogg. Vi har haft besök av två tidningar på lokal 14. Sydöstran och BLT intervjuvade oss. Vi hade även besök av Nils-Gustaf och Leifh från länsstyrelsen i Blekinge län. Samt Ludde från Kalmar. Förutom besöken har vi grävt anläggningar och rutor. Kenneth har hittat en slagplats för stenverktyg i bergart (inte flinta) och vi har förmodligen hittat ett litet hus eller hydda från neolitikum. Gropkeramisk keramik som vi visade bild på häromdagen kom i närheten.

Dessutom hittade vi äntligen lite yngre lämningar. Keramik som förmodligen är från romersk järnålder dvs 0-400 e Kr. Allt vi hittat hittills är ju från äldre tider. Vi håller på att avsluta här och några av oss har redan börjat på nästa plats. Den berättar jag mer om i morgon.

På lokal 12 avslutar de också idag. Där hade vi ju lämningar från den allra tidigaste bebyggelsen, ca 8-7000 f Kr. Det kommer lite bilder senare på deras fina fynd.

Må väl i vårsolen,

önskar Helena Victor

E22 Blekinge 4

2010-04-13T08:54:00.021+02:00

Godmorgon arkeologivänner!

Här händer det nåt hela tiden. Solen skiner på oss och fynd, anläggningar och annat spännande ploppar upp ur marken hela tiden. Här kommer en kort sammanfattning av det senaste dygnet. Vi hade återigen besök av keramikexpert Torbjörn Brorsson som tittar på vår keramik och hjälper oss med våra urnegravar. Vi tog dock en välförtjänst förmiddagsrast i vårsolen på lokal 14. Skuggan ni ser till vänster är jag i solen ser ni Jhonny, Torbjörn och Kenneth.

Här på 14 har vi hittat stolphål till en hydda eller husgavel. Vilket det är får dagen utröna. I närheten hittade Mikael fina fynd. Gropkeramik och flintavslag från neolitikum (yngre stenålder).

I närheten kom också en väldigt fin del av en malsten fram. Detta är underliggaren och den är nästa hel. På denna har man kanske malt mjöl, nötter eller andra matvaror med en mindre sten kallad löpare.

Vår stackars maskinist Hans får stanna och vänta hela tiden när vi hittar fynd och anläggningar.

Här väntar han medan vi rensar fram ännu en urna med brända ben. Tyvärr var även denna urnegrav kraftigt skadad av tidigare odling, så det mesta av väggarna och mynningen på keramikkärlet samt brända ben hittar vi runt omkring. Det finns dock lite kvar och däri ligger benen orörda. Det har också visat sig att det finns brandgropar, dvs gropar med brända ben och sot i blandat med urnegravar.

Alla gravarna tror vi är från yngre bronsåldern. Då kan man undra vad bronsåldersurnor gör bland alla neolitiska lämningar. Det är ändå minst 2000 år mellan dessa perioder. Vi kan se att gravarna är nedgrävda på denna enorma boplats från stenåldern. Naturligtvis undrar vi om de lade sina gravar här med flit om de visste att det fanns tidigare bebyggelse här, eller om det bara är ett bra topografiskt läge man gärna använt. Ännu har vi inte hittat andra lämningar från bronsåldern än gravarna, men vi får se vad som händer när vi lämnat in kolprover för datering senare i vår. Då kanske vi får en tydligare bild av bronsåldern här bland all stenålder.

På lokal 12 är det inte mindre spännande. Dels gräver de i den läglänta åkern och där finns ju väldigt tidiga mesolitiska lämningar och nu har de också hittat stolphål som förmodligen är resterna efter en hydda. Det låg under lager av gyttja och sand som visar att vattnet har gått in över platsen efter att den var bebodd. På den vänstra bilden ser man anläggningar och leran som de ligger i. För att underlätta för den ovane har jag markerat de flesta anläggningar med röda ringar på den högra bilden. Det är en två meter lång tumstock som ligger mitt i "hyddan". Bilden är tagen ovanifrån.

I skogen på lokal 12 sliter Åsa och Alexandra mellan stenar i en jobbig miljö. Där finns röjningsrösen, men vi vet inte från vilken tid ännu eftersom sådana finns från bronsåldern fram till historisk tid.

Så här kan ett röjningsröse se ut. Vi återkommer om dessa agrara lämningar när tjejerna kommer ut ur skogen och rapporterar.

Nu åter till anläggningar och fynd!

Helena Victor

E22 Blekinge 3

2010-04-11T19:18:00.020+02:00

Efter en fältvecka är arkeologen trött. Vi brukar kalla det fältkoma och det drabbar alla arkeologer under den första veckan ute på våren. Vi hann dock med mycket om dagarna i solen.

Ena arbetslaget har börjat på en ny lokal, nr 12 (se karta), och det andra laget är kvar på lokal 14 som är väldigt stor.

Fredagen var mycket intensiv med besök från länsstyrelse och TV. Sydnytt filmade och intervjuade oss. En länk till det kommer senare. En bild på besöket kommer här där Ulrika blir grillad.

Innan vi kommer ut och gräver krävs en del förarbete. Bl a måste skogen avverkas och träd och grenar tas bort. Det är svårt (läs omöjligt) att arbeta utan att detta är gjort eftersom vi ska in med maskiner samtidigt som marken ska vara så orörd som möjligt. De arkeologiska lämningarna ligger ofta strax under det översta humuslagret (dvs mossa, gräsrötter och sånt) och marken är därför ömtålig. Därför vill vi att skog och dylikt ska avlägsnas medan det fortfarande är snö och tjäle, för få bär marken för de tunga skogsmaskinerna, annars förstörs de arkeologiska lämningarna. Det har tyvärr skett på våra lokaler (se t ex bild från lokal 14), vilket gör att vi inte kan få en fullständig bild av platsens förhistoria. Trist tycker alla vi och Spike vår grävhund.

På lokal 12 visade det sig finnas en del spännande. I åkermarken under plöjningslagret och lera hittade Tony, Åsa och Nicholas fynd från den äldsta fasen av bebyggelsen i Blekinge, från mesolitikum, dvs innan människan blev jordbrukare. Arkeologerna hittade bl a en härd med ben i, från vilket djur får vi se senare. Dessutom hittade de flinta som visar på människors tidiga hantverk.

På lokal 14 hettade det till ordentligt när fler urnegravar hittades under torsdagen och fredagen. Nu har vi grävt ut dem och tagit in dem. Tyvärr var de lika skadade som den jag skrev om förut. Bara botten och lite av väggarna fanns kvar. Som tur är ligger det mesta av innehållet och keramikskärvorna från väggarna i närheten av urnan, så vi lyckas hitta det mesta. I denna urna hittade vi en liten spännande sak. En fingerring i brons, med lite ben inuti. Naturligtvis tar fantasin över och vi föreställer oss att vi hittat ett finger med ringen kvar. Tyvärr är vi arkeologer alldeles för realistiska för roliga fantasier för vi kunde snabbt konstatera att benen var brända, som de alltid är i urnegravar, medan ringen var obränd. Alltså kan det inte vara fingret som sitter kvar i ringen, men det är en fin tanke. Tyvärr var ringen av en sådan ordinär utformning att vi inte kan säga mer än att den är från yngre bronsålder och det kan vi göra framför allt för att den låg i en urna från denna tid. Ringen i ärgad brons är förmodligen det finaste vi hittar på denna utgrävning så därför visar jag här en bild på den. Den blir säkerligen lite snyggare efter konserveringen, men inte mycket...

Tack och hej från kontoret innan vi åker ut i fält igen i morgon bitti.

Helena Victor

E22 Blekinge 2

2010-04-08T20:29:00.006+02:00

Ny rapport från fält. Andra dagen var minst lika spännande som första. Massa fynd, anläggningar, kulturlager, och en urnegrav.

På lokal 19 gjorde de sin sista dag och hittade fler intressanta anläggningar. Åtminstone en hydda till samt en stor grop med sot, kol och röda brända klumpar. Kan det ha varit en tillverkningsgrop för rödockra? Vår keramikexpert Torbjörn Brorson har tagit prover för analys, så vi får vänta på svaret.

På lokal 14 hade vi en mycket spännande dag. Överallt vi letar hittar vi flinta, anläggningar, sotlager och kulturlager. En anläggning som redan hade en färdig profil fanns i väggen på ett litet sandtag inom området. Där fann Kenneth en fin skrapa och keramik som troligen är från övergången mellan trattbägartid och gropkeramisk tid (se bild).

Dagens största händelse var dock när vi tog upp den urna med brända människoben som påträffades redan förra året under utredningen. Nu har den stått och väntat hela vintern täckt av ett skyddande hölje. Spänningen var stor och Torbjörn Brorson deltog ivrigt i avtäckandet. Gravurnan hade blivit skadad av plöjning så bara en bit av nedre delen fanns kvar. Men i marken runtom hittade vi mer keramik från samma urna. I och runt urnan fanns brända ben och denna typ av grav kallas för urnegrav. Krukan var så skadad att den inte gick att flytta därför lindade Torbjörn och Ulrika in den plastfolie. Sedan transporterades den in till ett laboratorium för att undersökas inuti och klistras ihop. Nu ska vi leta efter flera.

Vi känner oss mycket säkra på grävningen för vi har vår fälthund, Spike med oss. Han säger till när det kommer främmande och vaktar duktigt våra handskar. Liksom vi andra i fält har även han varselkläder.

Tack och hej från fält,
Helena Victor

E22 Blekinge 1

2010-04-07T10:38:00.005+02:00

Nu har vi äntligen kommit igång och får komma ut och gräva. Som kalvar på grönbete skuttar arkeologerna ut i fält i den vackra vårsolen för att göra en förundersökning av flera platser där den nya E22 ska gå mellan Karlshamn och Sölvesborg. Arkeologerna i fråga kommer från flera museer som samarbetar genom MARK: Blekinge museum, Kalmar läns museum, Smålands museum och det nybildade bolaget Sydsvensk arkeologi med arkeologer från Kristianstads regionmuseum och Malmö kultumiljö. Vi arbetar i två parallella lag, så vi gräver på åtminstone två platser samtidigt under hela undersökningstiden.

Under tre veckor kommer här nästan dagliga rapporter om hur det går och vad vi hittat. Redan första dagen blev det intressant. Vi började på lokal 19 och 14 (se kartan). Lokal 19 visade sig genast innehålla mycket anläggningar och en del fynd som flinta och keramik. Flera stolphål, härdar och kanske en brunn fann de redan i de första schakten. En anläggning kanske är en D-formad hydda (se bild) med en skärva som verkar vara från tidig trattbägarkeramik (se bild) som hittades där fyndpåsen ligger på fotot.
Dessutom fanns stolphål som förmodligen är lämningar från ytterligare hus.

På lokal 14 hade vi det också spännande. Vi hittar massa flinta, anläggningar i skogsbackar och nere i åkern mot Vesan kommer ett jättetjock svart sotlager med bränd sten i. Idag ska vi undersöka dessa anläggningar vidare och återkommer med vad de kan vara.

Tack och slut från fält!

Helena Victor

Läs arkeologi eller kulturmiljövetenskap i Kalmar till hösten

2010-04-06T11:52:00.010+02:00

Nu är det dags att söka våra program och kurser som börjar efter sommaren vid Linneuniversitetet i Kalmar:

Kulturmiljöprogrammet 180hp - en bred utbildning för jobb inom kulturmiljösektorn. Fördjupning i ett av sex huvudämnen samt en praktiktermin ingår.

Kulturmiljövetenskap I, 30 hp (1KU100) - kulturmiljöprogrammets första termin!

Att arbeta med kulturmiljön - en introduktion, 15 hp (1KU005) för nybörjare!

Kulturmiljö i stad och land, 7,5 hp (1KU010) för nybörjare!

Kultur och kulturpolitik i det post-industriella samhället, 7,5 hp (1KU020) för nybörjare!

Arkeologi I, 30 hp (1AE100) för nybörjare!

Introduktion till historisk arkeologi, 10 hp (1AE010) helt ny kurs på kvartsfart, kvällstid, cirka oktober 2010 - april 2011

Från Heinrich Schliemann till Indiana Jones: arkeologi som populärkulturellt fenomen, 7,5 hp (1AE015) kursen ges på engelska, distanskurs på kvartsfart

Hällbilder i norra Europa - en introduktion, 7,5 hp (1AE020) kursen ges på engelska, distanskurs på halvfart under cirka november/december månad

Från istiden till vikingatiden. En introduktion till skandinavisk förhistoria, 7,5 hp (1AE200) kursen ges på engelska under cirka september månad

Arkeologi i det samtida samhället, 7,5 hp (1AE205) kursen ges på engelska under cirka oktober månad

Aktuella perspektiv på arkeologisk teori, 7,5 hp (1AE210) kursen ges på engelska under cirka november månad

Magisterprogram i arkeologi 60 hp

Religion, ritualer och materiell kultur - ett arkeologiskt perspektiv, 15 hp (4AE400) på avancerad nivå (för de som har kandidatexamen)

Att skriva vetenskaplig arkeologi, 15 hp (4AE405) på avancerad nivå (för de som har kandidatexamen)

Sök senast den 15 April, i vissa fall är även sen anmälningar efter detta möjliga. Har du frågor hör av dig till studierektor Cornelius Holtorf.

PS Det finns även platser kvar vid våra sommarkurser
Torpen i Småland - ett arkeologiskt perspektiv, 7,5 hp (1AE001)
Att förmedla och tolka en plats – Kronobergs slottsruin, 7,5 hp (1KU001) - sök genast

Sommarkurs på Linnéuniversitetet i sommar?

2010-03-23T10:40:00.004+01:00

Funderar du på att gå en sommarkurs i arkeologi i sommar? Då ska du inte missa kursen "Torpen i Småland" som ges på Linnéuniversitetet i Kalmar i sommar!

Kursens huvudfokus ligger på interaktionen människa-landskap och syftar till att ge en fördjupad bild av de småländska torparnas liv under 1700-1800 tal. Genom föreläsningar, seminarier och fältundersökningar får vi en inblick och en djupare förståelse för hur torparna interagerade med sitt landskap, där fornlämningar, folktro och muntliga berättelser vävdes samman med praktiska göromål. Har du missat att söka? Ännu finns det tid!

Anmäl dig senast den 5 april på www.studera.se. Har du frågor om kursen eller dess innehåll, kontakta kursansvariga Anna-Karin Andersson (Lnu) på tel. 070-605 49 19 eller Ulrika Söderström (KLM) på tel. 0480-45 13 32.

Ulrika Söderström, KLM

Dagens tips x 2

2010-03-11T10:07:00.006+01:00

I vår del av landet finns väldigt mycket lämningar från det förflutna, såväl i form av föremål som av fasta minnesmärken, boplatser och andra fornlämningar. Öland är särskilt rikt på fornlämningar, och många förknippar också Öland med det förflutna och arkeologiska fynd. Samtidigt är det nog så att många inte känner till vad som hittats runt husknuten hemmavid.

I dagens "Barometern" berättar vår medarbetare Karl-Oskar om Färjestadens historia. Här finns lämningar från stenåldern och framåt, och i takt med att samhället expanderar kommer nya fynd i dagen genom utgrävningar. Under de senaste åren har vi bland annat gjort spännande fynd från stenåldern i Runsbäck och Björnhovda. Ett hett tips för den som vill titta närmare på fynd från sin hembygd är att gå in på Statens Historiska Museers hemsida och söka i samlingarna. Här finns nu tusentals bilder på fornfynd helt tillgängliga för icke kommersiellt bruk, sorterade på landskap och socken och ännu mer detaljerade uppgifter för den som vill. En bildsökning på "Öland" och "Torslunda socken" ger 154 träffar, så här finns mycket spännande att hitta!

För att se bilder på fynd från din hembygd, välj filken "Föremålsbilder" och fyll i landskap och socken-. Klicka därefter på "sök" längs ner på sidan.

En sökning på Öland och Torslunda socken gav 154 bildträffar. Hur många av de här fornfynden kände du till?

Den berömda guldhalskragen från Färjestaden

Som sagt, här finns mycket spännande att hitta! Om man nu inte har vägarna förbi huvudstaden, där många av fynden visas i utställningarna, så kan man ju alltid gå på museum hemma vid datorn.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Solen skiner – snön smälter…..

2010-03-05T08:23:00.003+01:00

Vi har nu nått mars månad och en spirande vårkänsla börjar infinna sig. I Skåne sägs det att våren redan är kommen, åtminstone ur meterologisk synvinkel.

Ytterligare en vinter går förhoppningsvis mot sitt slut, en vinter som varit ovanligt rejäl för att vara här i Kalmar-trakten. Eller är det egentligen en vanlig vinter, bara det att vi är ovana vid dem efter flera relativt gröna vintrar? Nåja, snart är den över i vilket fall som helst och som arkeolog börjar man vädra morgonluft.

Över landskapet breder ett vitt täcke ut sig, ett täcke som kan liknas vid ett tjockt duntäcke. Med lite hjälp av plusgrader kanske lite regn och sol kommer dock täcket snart att dras bort och blotta den underliggande marken som sedan kan börja vakna efter en tids sömn och vila.

Ur arkeologens synvinkel är det snart dags att sätta spaden i backen och de projekt som ligger och väntar kan ta sin början. Hur ser det då ut i marken? Förhoppningsvis kommer vi att hitta de åldriga lämningar som ligger och ruvar på sina hemligheter men innan vi kommer dit måste vi igenom andra jordlager. Och hur ser de ut just nu?

Under en tid här på kontoret har vi pratat om tjälen. Är det någon tjäle och hur djup är den i så fall? Från olika håll har vi hört att tjälen på sina ställen är mellan 0,6-0,9 m djup! På andra håll säger de att det inte är någon tjäle alls. Detta är av vikt för oss som skall tolka det som ligger i marken. Är den frusen så går det helt enkelt inte att på ett godtagbart sätt gräva fram och tolka lämningar.

Så, alla ni som läser detta och befinner er runt om i länet eller landet. Hur ser tjäldjupet ut där ni befinner er?

Skicka gärna in kommentarer kring tjälläget!

Nicholas Nilsson, KLM

Runsbäcksrapporten klar!

2010-03-03T13:46:00.006+01:00

En långdragen rackare är äntligen i land. Rapporten över undersökningen (eller snarare undersökningarna) i Runsbäck i Färjestaden sommaren och hösten 2008 är nu klar, och kan laddas ner från Kalmar läns museums hemsida. Det som undersöktes var två rumsligt skilda boplatser från stenåldern, med lämningar som spänner över ungefär 6000 år. De sammantagna resultaten är mycket spännande och berättar bland annat om det hittills första stenåldershuset som undersökts på Öland, och lämningar från den svårfångade och gåtfulla Stridsyxekulturen. Här följer en lång men ändå kortfattad sammanfattning av rapportens omfattande innehåll:

Under sammanlagt ca fem veckor sommaren och senhösten 2008 genomförde Kalmar läns museum en särskild arkeologisk undersökning inom fastigheterna Runsbäck 5:2, 7:9 och 5:66, i sydöstra delen av Färjestaden på Öland. Inom området fanns en riklig förekomst av boplatslämningar från stora delar av stenåldern. Fokus för den här presenterade undersökningen har legat på lämningar från neolitikum, bondestenålder, ca 4000-1800 f Kr. Undersökningen visade att det inom området har legat två skilda boplatser, båda med rikliga lämningar i form av fynd, anläggningar och kulturlager från olika delar av stenåldern. Båda boplatserna ligger på sandiga forntida strandvallar (littorina- respektive ancylusvallen), och merparten av lämningarna vänder sig mot havet i väster.

Trattbägarboplatsen under utgrävning.

Inom den västra boplatsen (delområde A) framkom en stor mängd anläggningar och fynd, bland annat rikligt med slagen kristianstadsflinta. Bland de daterbara fynden härifrån kan nämnas en flathuggen urnupen pilspets, stridsyxekeramik och tvärpilspetsar. Typologiskt täcker fynden in så gott som hela neolitikum. Att det även finns en äldre tidshorisont i materialet med aktiviteter under mesolitikum, jägarstenålder, visar sig i några av de analyserade kolproverna. Den rikliga förekomsten av stora avslag i kristianstadsflinta pekar mot en förhållandevis slösaktig reduktion, något som tidigare har noterats på rad större lokaler i Kalmarsundsregionen med dateringar till senmesolitikum-tidigneolitikum. Stridsyxekeramiken (ca 2800-2300 f Kr) inom den västra boplatsen var begränsad till en tillsynes stenröjd yta, och i anslutning fanns ett flertal stolphål, större gropar och rännor. Keramikfynden koncentrerar sig till en större nedgrävning inom ytans södra del, vilken dessvärre var kraftigt skadad av en äldre rotvälta. Troligen har nedgrävningen ingått i en större huskonstruktion där gropen med keramiken representerar ett nedgrävt golvlager. Delar av vägglinjen kan finnas bevarad i en ca åtta meter lång ränna i vilken det finns ett flertal stolphål. Tolkningsproblematiken förstärks av att området i öster skärs av ett ca 10 meter brett VA-schakt, vilket troligen har kommit att förstöra ett stort antal anläggningar. Även om vi inte kunnat påvisa några säkra hus inom den västra boplatsen talar stolphål och rännor för att sådana med stor sannolikhet har funnits på platsen.

Hårt arbetande projektledare.

Inom den östra boplatsen (delområde C) fanns en markant koncentration av fynd och anläggningar inom ett ca 15 x 30 m stort område utmed den svaga västsluttningen av den forntida strandvallen. Här hittades stora mängder fynd av tidig- och mellanneolitisk trattbägarkaraktär (keramik, flinta med mera). I gyttret av fynd och anläggningar kunde ett ca 12 x 5 m stort tvåskeppigt långhus av Mossbytyp urskiljas. Huset är det första från stenåldern som undersökts på Öland, och ett av de få Mossbyhusen som identifierats och undersökts i sydöstra Sverige. Genom keramikens utseende i kombination med resultatet från 14C-dateringar av hasselnötsskal föreslås en datering av huset och merparten av aktiviteterna kring det till senare delen av tidigneolitikum, omkring 3600-3300 f Kr. I närheten av huset fanns också fynd från andra delar av stenåldern, som spänner från ca 8000 f Kr till omkring 2000 f Kr. Undersökningen av den östra boplatsen har således berört lämningar från boplatsaktiviteter som sträcker sig över en tidsperiod på omkring 6000 år.

Tjusig nyfunnen stenålderskeramik.

Undersökningen i Runsbäck har genererat stora mängder ny kunskap, framförallt kring boplatslämningar från neolitikum på Öland men även från äldre delar av stenåldern. Den rumsligt välavgränsade förekomsten av stridsyxekeramik på den västra boplatsen är av stort vetenskapligt intresse. Fynden från trattbägarkultur inom den östra boplatsen, där också ett stolpburet hus har identifierats och undersökts, är likaså av mycket stor betydelse. I rapporten presenteras bakgrunden till och resultaten från undersökningarna i detalj. Som bilagor till rapporten redovisas anläggningslistor, fyndlistor, rapporter från de olika naturvetenskapliga analyserna, samt ett stort antal fotografier av undersökta anläggningar.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Prästhag: rapportarbetet går framåt

2010-03-01T12:12:00.005+01:00

Den trogne läsaren minns kanske ett antal inlägg från i våras och somras om en tidigmedeltida gård i Prästhag strax söder om Köpingsvik på Öland. Lämningarna efter gården upptäcktes den 2 mars 2009, och de arkeologiska undersökningarna avslutades i mitten av juli samma år. Redan i fält kunde vi konstatera att resultaten den snabba och korta insatsen till trots var väldigt spännande, men inomhusarbetet har som vanligt bjudit på flera överraskningar.

Under hösten och vintern har arbetet fortsatt med att ordna upp och sammanställa det material som samlades in vid utgrävningen. De många fynden från platsen har rengjorts och registrerats, och de finaste och mest ömtåliga föremålen är i skrivande stund hos konservatorn för att i bästa möjliga mån bevaras för framtiden. Den stora mängden ben som samlades in från avfallsgroparna har varit en vända i Stockholm och analyserats av en osteologen Petra Molnar som är benexpert. Vi vet nu att merparten av benen kan betraktas som slakteriavfall eller matrester, och att får och nötboskap tillhörde de vanligaste djuren på gården. Enstaka fragment av benföremål hittades också vid genomgången av benmaterialet, och till de mer udda fynden hör dessutom ett överarmsben av människa som hittades i en av avfallsgroparna. Hur gammalt detta ben är eller hur det hamnat i en avfallsgrop vet vi inte i nuläget.

Karl-Oskar Erlandsson rensar ytan på en av de brunnar som undersöktes.

I samband med utgrävningen samlade vi in jordprover från ett urval av de mörkfärgningar vi undersökte. Jordproven har precis som benen fått åka en tur till Stockholm, och analyseras av växtmakrofossil-experten Mats Regnell. Analysen går ut på att leta efter och artbestämma förkolnade växtrester som kan finnas i jorden, och utifrån resultaten dras diverse slutsatser som kan vara viktiga för förståelsen av gårdens funktion och sammanhang. Trots att man nästan aldrig ser det när man gräver innehåller sådana här jordprover ofta stora mängder förkolnade fröer och andra växtrester, och så var fallet också hos oss. I jordproverna på sammanlagt ungefär 20 liter jord har Mats hittat och analyserat tusentals små förkolnade växtfragment, och resultaten ger oss en mängd ledtrådar som alla blir viktiga pusselbitar för att förstå helheten på platsen. Ett spännande fynd, som vi visserligen såg i fält men som Mats har fått hjälpa oss att tolka, är en ansamling av tusentals sädeskorn som hittades i en eventuell avfallsgrop. Vi skriver eventuell, eftersom det i samma grop hittades bland annat ett silvermynt och en trasig men fin glaspärla... De tusentals sädeskornen visade sig bestå av ungefär 90% korn och 10% speltvete. Fördelningen kan tolkas som ett tecken på en växtföljd där speltvete odlats ena året och korn nästa. Skörden som hamnat i gropen kommer från ett år då kornet odlades, och den lilla andelen speltvete utgör självsådda frön från från året innan. Utöver sädeskornen hittades i samma prov också en del fröer från åkerbinda och klätt som båda kan betraktas som åkerogräs. Åkerbinda växer slingrande utmed marken, och dess närvaro tillsammans med sädeskornen visar att säden vid skörd sannolikt skurits av vid basen och inte skördats genom att axen plockades.

Stolphålen i det största huset, markerade med vita papperstallrikar. I bakgrunden syns Köpings Prästgård.

Även i stolphålen till det största huset hittades en hel del förkolnade växtrester. Mängden varierar mellan olika delar av huset, men artsammansättningen är ungefär den samma över hela. Detta betyder dels att huset troligtvis inte innehållit delar med helt olika funktioner, som exempelvis en förrådsdel eller en stalldel, utan att hela huset troligen varit boningshus. Det betyder troligen också att köksdelen varit förlagd till den del av huset där mängden förkolnade växtrester är som störst, eftersom det är i närheten av härden som fröer och andra växtrester förkolnas och bevaras. I vårt fall blir detta norra eller nordöstra delen av huset. Ett annan väldigt spännande resultat från analysen av jordprover i huset är iakttagelsen att materialet var så pass välbevarat: vi har inte sett några tecken på att huset brunnit, vilket annars brukar ses som anledning till att förkolnad växtmaterial bevaras bra i stolphålen. En annan förklaring skulle kunna vara att huset haft ett trägolv, och att fröerna efter att de förkolnats trillat ner mellan plankorna och på så sätt skyddats. Utifrån utgrävningsresultaten tror vi att detta hus haft väggar byggda av skiftesverk, och ett trägolv passar väl utmärkt in i den bilden.

Rapportarbetet pågår för fullt, och ännu är inte alla pusselbitar helt på plats. Dateringsmässigt talar allt fortfarande för att gården varit bebodd under tidig medeltid, framförallt under 1100- och början av 1200-talet. Troligen går dock aktiviteterna på platsen tillbaks till 900-talet och slutet av vikingatiden, men i vilken utsträckning är ännu inte helt fastställt. Vi väntar på resultaten från flera 14C-dateirngar, kanske kommer bilden att klarna ytterligare. Rapporten kommer att färdigställas under våren, och när den finns tillgänglig för nedladdning talar vi om det här på bloggen.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Forntid längs ostkusten bok och seminarium!

2010-02-23T14:01:00.005+01:00

Nu till helgen hålls för tredje året i rad arkeologiseminariet i Blankaholm, där Forntid längs Ostkusten utgör temat. Lagom till årets seminarium har innehållet från de två första upplagorna av seminariet förevigats i tryckt form.

Bokens vackra omslag har jag redan tidigare skvallrat om här på bloggen. Nu är den tryckt och klar, och kommer att kunna köpas direkt från tryckeriet. Som en teaser kan jag här stolt presentera innehållet:

Missa inte att skaffa denna kioskvältare!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Hur gammalt är världsarvet?

2010-02-18T09:32:00.009+01:00

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap fyller 10 år i år. I den officiella beskrivningen på UNESCO:s hemsida står det att läsa (fritt översatt) ”här har människor bott i omkring femtusen år…”. Öland har fått sitt världsarv för det unika landskapet och människans långvariga anpassning till öns resurser och förutsättningar. Men hur gammalt är egentligen odlingslandskapet? Här följer ett lite längre inlägg, som sammanfattar det jag talade om på min öppna föreläsning i samband med Linnéuniversitetets invigning för två veckor sedan.

Som arkeolog har jag ofta fått frågan om vad som är det finaste jag har hittat, och medan jag funderar ser jag hur förväntningarna om fantastiska guldskatter lyser i den frågandes ögon. Jo, jag har hittat guld, och visst är det fantastiskt. Men ibland är det faktiskt andra, mindre skimrande, saker som berör mest. Ett mångtusenårigt men kristallklart fingeravtryck i lera kan ge en obeskrivligt stark ”nära forntiden-upplevelse”, och till synes obetydliga stolphål har fått många arkeologers puls att öka då förhistoriska bostäders planlösningar plötsligt visar sig under matjordslagret. Vardagliga föremål har ofta den där förmågan att påminna en om att man står framför resterna efter en sedan ofantligt länge svunnen verklighet, där skratt och lek, sång och dans, gråt och elände, kärlek och svek varit lika engagerande som idag.

Ett av de mest spännande fynden jag gjort var en blek mörkfärgning i marken som jag hittade vid en förundersökning i Pettersholm på västra Öland hösten 2008. Fläcken i marken var rund och ungefär 65 cm i diameter, och efter lite rensning med skärsleven blottade sig ett närmast intakt skelett av en nötkalv nedlagd i en grop. I fält var fyndet inte särskilt uppseendeväckande, åldern var oviss och jag var till och med osäker på om fyndet ens var från forntiden över huvudtaget. När resultaten från 14C-laboratoriet landade i brevlådan steg pulsen. Kalven dog någon gång omkring 3500-3100 f Kr.

Kavlskelettet från Pettersholm så som det såg ut när det hittades.

Vi står alltså inför ett till stora delar bevarat skelett av en nötkalv, som kronologiskt hör hemma i början av bondestenåldern, neolitikum. Arkeologiska lämningar från den här tiden på Öland vittnar om två vitt skiljda levnadssätt som praktiserats samtidigt och parallellt; vi talar om trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen, där den förstnämnda karaktäriseras av tidigt jordbruk och byggandet av monumentala stenkammargravar och den sistnämnda av säljakt och fiske och en livsstil intimt sammankopplad med havet. Kalven från Pettersholm ska rimligen sättas i samband med trattbägarkulturen, och utgör ett av de äldsta konkreta spåren av det tidigaste jordbruket på Öland.

Kalvskelettet var mycket skört, och föll till stora delar sönder vid upptagandet. De många fragmenten skickades till osteologen Ylva Telldahl i Stockholm, som efter en del pusslande har lyckats få fram mycket intressant information om kalven. Hennes forskarkollega genetikern Emma Svensson i Uppsala har dessutom lyckats ta fram en DNA-profil från ett av benfragmenten, och en allt mer detaljerad bild av kalven börjar sakta växa fram. Vi vet nu helt säkert att det rör sig om en kviga, som genetiskt sett inte skiljer sig nämnvärt från andra domesticerade kor i det förhistoriska Europa. Detaljer i skelettets utveckling visar att kalven var mellan 1 ½ och 2 ½ år när den dog. Mankhöjden har inte kunnat beräknas, men sannolikt har kalven varit en dryg m över manken. Skelettet visade sig inte vara helt komplett så som först antogs: vissa köttrika delar har avlägsnats. Märkbart är samtidigt att många mycket köttrika delar finns kvar, det är alltså inte fråga om rent slakteriavfall. På tre av benen saknas den övre delen, men i samtliga fall har man lagt tillbaks den nedre delen av benen med klövarna och fotbenen. Av skelettfragmentens läge att döma har kött och hud funnits kvar och kroppen till stora delar hängt samman då den lagts i gropen. Halsen ligger utåt och huvudet är inåtböjt med pannan bakåt, i en tämligen onaturlig vinkel. Det verkar inte som att man bemödat sig om att ge kalven en anständig begravning, sannolikt har kroppen istället lagts i en säck och pressats ner i en knappt tillräkligt stor grop och täckts över. I jordfyllningen som skottats över kroppen har några flintavslag och ett ben från en gris hängt med, avsiktligt eller inte är svårt att säga.

Schematisk bild över ett nötskelett, där de kroppsdelar som identifierats hos kalven i Pettersholm har markerats med svart.

På platsen hittades inga andra spår från förhistoriska aktiviteter över huvudtaget. Samtidigt var undersökningen av begränsad omfattning, och det är troligt att ytterligare ledtrådar finns under marken någonstans i närområdet. I nuläget är det svårt att spekulera kring varför kalven hamnat där i en säck i marken. Att vissa köttrika delar av skelettet saknas talar starkt för att en måltid ägt rum, och att de nedre delarna av benen lagts tillbaks då hud och kött fortfarande höll benen samman antyder att detta skett i nära samband med nedläggandet av kalven. Att inte alla köttrika delar avlägsnats kan tolkas som att själva nedläggandet av kalven som värdefullt kött var av betydelse, kanske har man ätit en ceremoniell måltid i samband med någon form av högtid och som en del i firandet lagt ner den fortfarande värdefulla kalven i en säck i marken.

Kalven är inte den enda pusselbit vi har kring Ölands tidigaste jordbruk. I Resmo på sydvästra delen av ön finns fyra stenkammargravar, monumentala gravkammare byggda av enorma stenblock som vart och ett väger många ton. Gravkammaren nåddes genom en smal gång, och inne i kammaren placerades de döda sittandes med uppdragna knän. I kammaren placerades också föremål av olika slag, och utanför gångens mynning placerades krukor med matoffer. Under många generationers lopp fylldes kammaren med skelettrester efter de förmultnade kropparna.

Karta över området kring Resmo, med de fyra megalitgravarna markerade. På fotot nedan visas graven RAÄ 81.

Gånggriften RAÄ 81 i Mysinge, Resmo socken på sydvästra Öland. De enorma stenblocken som syns i bild utgör takblocken på en oval gravkammare (längst bort i bild) och en smal gång som leder ut mot sydost (närmast i bild).

För snart två år sedan fick vi möjlighet att undersöka en boplats från samma tid, i Runsbäck i sydöstra Färjestaden. På västsluttningen av en forntida strandvall hittades inom ett begränsat område stora mängder fynd av keramikskärvor och flintavslag, och även hela och trasiga redskap av flinta och andra bergarter. Keramiken kan karaktäriseras som trattbägarkeramik, och kan stilistiskt dateras till omkring 3600 -3300 f Kr. Fyndkoncentrationen sammanföll med en riklig förekomst av spår efter olika nedgrävningar, och i gyttret kunde vi efter mycket möda urskilja tre stora stolphål placerade på rad, som fungerat som takbärande konstruktion i ett ca 12 x 5 m långt hus. Fyndkoncentrationen utgör spår efter det vardagliga livet i och omkring huset.

Karta över lämningarna efter huset i Runsbäck, med fynden av flinta och keramik markerade (gula och röda trianglar). De mörkgrå markeringarna utgör resterna efter de takbärande stolparna, och de ljusgrå markeringarna uvgör möjliga spår efter väggarna.

Ungefär så här kan huset i Runsbäck ha sett ut för drygt femtusen år sedan.

Kalven i Pettersholm, gravarna i Resmo och boplatsen i Runsbäck är exempel på konkreta lämningar som fortfarande finns kvar efter den tidigaste jordbrukskulturen på Öland. Av dessa är det bara megalitgravarna som kan ses ovan mark, men de andra fynden visar att marken döljer många intressanta saker. Fortsatt forskning kommer med största säkerhet att bringa nya fynd i dagen, och en allt tydligare bild av det tidigaste jordbruket på Öland växer sakta fram.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

Fler prover på gång

2010-02-12T13:58:00.006+01:00

För nästan ett år sedan grävdes skelettet av en man fram på Kalmar slotts yttre borggård. Inte nog med att den döde hade skändats och kroppen blivit begravd på mage. 14C-dateringar visade också att mannen hade ändat sitt liv så tidigt som på 1200-talet. Kvarlevorna undersöktes i och med de intressanta resultaten ännu mer ingående och det hela mynnade ut i en utställning på Kalmar läns museum. Mannen har dock inte vilat ensam under borggården och nya prover har nu skickats till Tandemlaboratoriet i Uppsala.

Skallen av individ funnen i sydvästra förborgen.

Vi fick fram flera intressanta ledtrådar till mannens liv utifrån de resultat som prover och analyser av 1200-talsmannens kvarlevor gav. Fler svar skapar dock ännu fler frågor. Osteologerna kunde se att mannen levt ett slitsamt och kort liv, men vad han haft för yrke, vad hade han dött av och vad hade han gjort för att omvärlden ansåg att han skulle skändas ända in i döden? Hade mannen varit en krigare? Hade han stupat vid ett bortglömt slag och sedan vräkts ned i jorden? En av teorierna som vi har arbetat med är att han har varit träl. Vid tiden för hans begravning var ännu inte träldomen avskaffad i Sverige och det är just under 1200-talet som man tror att Kalmar slott byggdes om från en kastal till ett slott med höga murar och torn. Ett arbete som krävt enorma uppoffringar i form pengar, manskap och andra resurser. Det var inte bara i Kalmar det byggdes, vi behöver inte fara längre än snett över Kalmarsund och upp till Borgholm förrän vi kommer till nästa magnifika byggprojekt, Borgholms slott. Lägg sedan till andra borgar och slott som byggdes vid tiden och man inser snart vilka enorma summor som byggandet förorsakat kungamakten. Detta dessutom över de normala kostnader som skötseln av ett kungarike krävt. En förklaring till hur ekonomin har gått ihop sig kan vara att man använt gratis arbetskraft i form av ofria trälar.

Benen som hittades 1932.

Än vet vi dock inte mannens sysselsättning. Vad vi däremot vet är att mannen inte legat ensam. Skelettet som Cecilia Ring hittade i februari förra året fick stor uppmärksamhet, vad som däremot inte fångade lika mycket rampljus är fyndet av fler individer i samma schakt som mannen. Dessa är inte lika intakta, men kan likväl ge mer information om vilka de är och varför de blivit begravda i ovigd jord. En undersökning av tidigare utgrävningar på Kalmar slott avslöjar dessutom ytterligare ett tiotal individer som har hittats i slottets jord. Två av dessa individer har legat i magasinet här på museet och dessa har plockats fram och paketerats för att sändas iväg på provtagning i Uppsala.

Den ena hittades under en utgrävning av Britt-Marie Hammarskiöld 1969 i den sydvästligaste delen av yttre borggården och den andre hittades redan 1932 under en av Martin Olssons undersökningar. De prover som nu ska tas är 14C-dateringar för att ta reda på om de är samtida med 1200-talsmannen. Det finns kulturlager från Slottsholmen som är äldre än kastalen och troligen daterar sig till 1100-talet. I teorin skulle någon av de andra personerna kunnat ha begravts redan vid den tiden. Kalmar slott har också varit med om flertalet belägringar fram till och med Kalmarkriget 1611-1613 och det finns en möjlighet att någon av de döda har dött inne i slottet under en sådan belägring och därmed fått sin begravning på borggården istället.

Nu återstår bara att vänta och gissa hur gamla benen är. Under tiden kan man med fördel gå in och läsa vad som skrivits tidigare om 1200-talsmannen.

Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Att nå ut.

2010-02-10T09:00:00.007+01:00

För ett par år sedan undersökte jag en boplats från Romersk järnålder dvs 0-400 e.Kr. Boplatsen utgjordes av en fantastiskt fin gårdsmiljö med ett långhus och två ekonomibyggnader. Till en början syntes bara ett kaos av mörkfägningar vilka egentligen var spår av stolphål, gropar, kokgropar och härdar.
Efter att ha snittat en ansenlig mängd kunde vi se att vissa stolphål var både bredare och djupare. Vi satte då käppar i de större stolphålen och efter en stunds funderande och jämförande kunde vi konstatera att vi stod mitt i ett långhus som mätte ca 25 meter! Samma eftermiddag ”växte” också de övriga husen fram och gården var ett faktum. En fantastisk känsla!
För första gången på ca 2000 år kunde man åter se den gård som en gång legat på platsen, även om den nu syntes i en inverterad bild, dvs vi såg bara hålen till stolpar som en gång utgjort husen.

Spåren av den undersökta gården med husområdena finrensade.

För oss arkeologer var gården tydlig och husens konstruktion kunde vi också förstå genom de spår vi grävt fram. Att det inte är lika lätt för en som inte är arkeolog kan man nog också förstå. Vid en guidning av boplatsen försökte jag och mina kollegor att så pedagogiskt som möjligt beskriva hur husen och boplatsen sett ut. Vi insåg dock efteråt att vi inte ”nått ut” till publiken. Både av deras ansiktsuttryck och frågor stod det klart att det vi ville förmedla för publiken fortfarande var ytterst dunkelt.

Det är således av största vikt att vi arkeologer kan förklara och tydligt åskådliggöra de tolkningar vi med fikonspråk skriver i våra rapporter. För allmänhetens skull måste vi bli tydligare.
Inget av detta är nyheter men behöver ständigt föras fram. I ett försök att göra åtminstone den förhistoriska huskonstruktionen lite tydligare vill jag med en liten film visa hur husen var uppbyggda.
Förhoppningsvis är det några där ute som för sig själv a tänker – ”jaha var det så de såg ut”.

Nicholas Nilsson KLM

Föreläsning: Arkeologiska ledtrådar till det Öländska jordbrukets ursprung

2010-02-05T08:14:00.007+01:00

Idag startar den tre dagar långa invigningen av Sveriges nyaste universitet, Linnéuniversitetet. Rektor installeras i Växjö idag, hela universitetet har stort kalajs ikväll och i morgon lördag är det Studenternas dag. På söndag hålls det öppet hus såväl i Växjö som i Kalmar, med bland annat ett digert program av spännande och intressanta öppna populärvetenskapliga föreläsningar. Programmet för öppet hus i Kalmar respektive Växjö hittar ni i högerspalten på den angivna länken. I Kalmar hålls föreläsningarna på Sjöfartshögskolan.

Som nyanställd post-doktor i Arkeologi vid nämnda universitet vill jag ju dra mitt strå till stacken, därför tänkte jag hålla en föreläsning som tar världsarvet på Öland till nya arkeologiska höjder. På söndag kl 12.50-13.20 ska jag prata om det tidigaste jordbruket på Öland, och om vilka arkeologiska spår vi idag kan se av det äldsta skiktet i världsarvet Södra Ölands odlingslandskap. Kom gärna och lyssna, det är gratis! För den som inte har möjlighet kommer jag även så småningom att skriva en liten blog-version av innehållet i föreläsningen. Förutom min egen insats representeras arkeologiämnet på söndag av professor Ulf Näsman, som föreläser i Växjö kl 12.50-13.20 på temat Norden före Ansgar. Här kan jag utlova spännande saker kring den yngre järnåldern.

Kalven i gropen. Arkeologiska ledtrådar till det
Öländska jordbrukets ursprung
Ludvig Papmehl-Dufay
Sal Brigantinen B121, Landgången 4, Kalmar

Kristendomen och nordisk kultur före Ansgar
Ulf Näsman
Sal Wicksell, hus K, Växjö

En kalv i en grop. Vill ni veta mer än så om detta fynd, kom och lyssna på söndag!

Hoppas vi ses på söndag!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

Rykande provtryck

2010-01-26T16:47:00.003+01:00

Igår landade provtrycket av Blankaholmsboken, som jag skrev om i förra inlägget. Ett par småjusteringar bara, sen åker manuset till tryck för gott och ska landa i mångfaldigad version om ett par veckor. Boken blir klar i god tid till årets seminarium, med andra ord!

Boken blir på ungefär 200 sidor, med totalt 14 olika artiklar. Innehållet är brett och speglar vidden av den forskning som just nu pågår kring Ostkustens forntid och kulturhistoria. Många nya upptäckter och idéer presenteras, bland annat en exposé över hällristningsfynd de senaste 30 åren, bronsålderssvärdet från Oskarshamn, silverskatten från Hellerö, skålgropsfynden vid Snäckedalsgravfältet, stenåldershuset i Runsbäck med mycket mera. Vi trycker boken hos Books on Demand i Visby, och den kommer att finnas till salu via deras nätbokhandel så snart den är klar. Tills dess, visst är framsidan snygg?

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

NU är den klar – Gladhammar rapporten!

2010-01-25T12:40:00.003+01:00

Efter idogt arbete är den nu äntligen klar. Förundersökningen som genomfördes i somras höll på i ca tre veckor och under den tiden gjordes en omfattande kartering av de lämningar som fanns både vid gruvområdena vid Holländarefältet och Sohlbergsfältet men även vid Hyttan. En hel del schakt togs också upp för att se hur stratigrafin i områdena såg ut och för att se om där fanns några äldre bevarade lämningar under alla varphögar.

Alla resultat finns nu att läsa i rapporten. Materialet blev så omfattande att vi valde att göra två volymer av rapportresultaten. Rapporten innehåller mycket bild och kartmaterial. Rapporten är nu också tillgänglig på museets hemsida under "arkeologiska rapporter".

Knappt har rapporten hunnit svalna förrän nästa etapp är på gång. Nu väntar en särskild undersökning av vissa områden och länsstyrelsen har nu lagt ut ärendet på anbud.

Nicholas Nilsson
KLM

Blankaholmsseminariet igen och i tryck

2010-01-19T13:06:00.005+01:00

Det händer saker, trots att det inte alltid syns här på bloggen... Här kommer lite kort skvaller om saker som är på gång inom den närmaste månaden. Mer info kommer när den finns.

Under sista helgen i februari anordnar Michael Dahlin för tredje året i rad ett tvådagarsseminarium i Blankaholm på temat "Forntid längs ostkusten". Håll utkik på hans egen blog för schema och detaljer kring anmälan. De två första upplagorna av Blankaholmsseminariet har varit mycket välbesökta och uppskattade. Jag kan som medredaktör stolt meddela att föredragen från dessa båda seminarier inom kort kommer att finnas i tryckt version! Boken ges ut av Västerviks museum i samarbete med Studiefrämjandet och Samhällsföreningen Blankaholm-Solstadström, som också alla tre är med och sponsrar seminariet. Boken, som kommer att stå klar till årets seminarium, innehåller 14 artiklar skrivna av arkeologer och forskare verksamma längs ostkusten. Tillsammans täcker de in så gott som hela förhistorien, och faktiskt även lite historisk och modern tid. Flera spännande nyfynd presenteras i detalj. Mycket stenålder och bronsålder kan utlovas.

Innehållet kommer att presenteras mer i detalj här framöver. Jag har just skickat hela manuset till tryck, och får ett provtryck förhoppningsvis inom några dagar. Sen kommer väl boken om några veckor... Tills dess får ni nöja er utan bild, men jag kan lova att framsidan är snygg!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet