Alltsedan projektet kring den döde från Kalmar slott startade i februari har min roll varit att försöka att samordna arbetet kring projektet med allt vad det har inneburit. Det har varit en minst sagt spännande resa som många gånger varit lika hisnande som en åktur i en bergochdalbana. Nu, två veckor efter invigningen av utställningen som på något vis sammanfattar allt det jobb vi lagt ner i projektet, tycker jag att vi stolta kan konstatera att det faktiskt blev riktigt, riktigt bra!
Redan från start har vi tyckt att en utställning kring hela deckargåtan med den döde från slottet var självklart när alla resultat hade kommit in och bitarna i pusslet kring hans öde kunde läggas på plats. Det var viktigt för oss att allmänheten och alla som följt projektet i media och på vår webbplats fick en möjlighet att ”träffa” den döde när arbetet med att spåra hans livsöde var klart. Vår förhoppning var att utställningen skulle spegla hur vi genom att samarbeta med andra vetenskaper kan lyfta de arkeologiska fynden och ge en bild av det förflutna än den vi oftast möter i litteraturen. Vi tog fasta på att det som är spännande med arkeologin är att våra resultat kan komplettera, men samtidigt ibland också vända uppochner på, de historiska källorna och ge oss nya vinklar och fakta på redan förvärvad kunskap. Med detta i baggaget arbetade jag och utställningsproducenten vid museet, Maja Heuer, fram idéer om att bygga utställningen i två delar: en del som lade fokus på skelettet och det vetenskapliga arbetet med att lyfta hans öde, och en del som tog fasta på delar av resultaten som kunde spegla mannens samtid.
Valde vi då att ”ställa ut” skelettet? Ja, det gjorde vi. Skelettet placerades liggandes på rygg i en monter, en rekonstruktion av hur det såg ut på sjukhuset när vi röntgade vår döde man från slottet i CT-scannern. Anledningen att vi inte visar honom som vi hittade honom, dvs liggandes i en grop på mage med ansiktet nedåt, är i första hand etiska. Än idag anses det i många kulturer såsom skändande att begrava människor liggande på mage med ansiktet nedåt och en sådan begravning väcker uppenbarligen både känslor och uppmärksamhet. Vi kände därför att vi ville avdramatisera det hela, utan att för den skull ge illusionen av att han vilade i en grav – på rygg. Om vi hade lagt honom vilande på rygg hade det också känts fel, dels eftersom det inte var så vi fann honom och dels för att vi trots alla vetenskapliga resultat inte ville ge en missvisande bild av hans tro eller bakgrund. Att rekonstruera undersökningstillfället på sjukhuset kändes därför som ett bra val.
Rekonstruktionen av mannen är en central del i utställningen och den har redan väckt stor uppmärksamhet. Redan under invigningen kunde man höra kommentarer som: ”det känns som han lever” och ”det är otäckt vad verklig han ser ut”, men det roligaste var när vi hörde en person fråga: ”men var är rekonstruktionen då?”, en kollega svarade ”han står precis bredvid dig”! Personen i fråga hade trott att rekonstruktionen var en annan invigningsbesökare!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om utställningen och hur vi jobbat fram den. Som projektledare och arkeolog är jag jättestolt att vi rott det här i hamn och så tacksam för alla goda samarbeten, vänskaper och hjälp som vi fått utifrån av t ex länssjukhuset i Kalmar, Petra Molnar på OFL, Caroline Arcini på RAÄ UV Syd, konstnären Oscar Nilsson, Ante Frändén på Tv4, Lennart Palm, Bengt Grafström och Anna Olofsson på Sveriges Radio Kalmar. Ett stort tack vill jag också rikta till Destination Kalmar och Statens Fastighetsverk för samarbetet kring de olika undersökningarna av skelettet. Till alla kollegor vill jag bara säga sammanfattningsvis: WE DID IT!
Ta er nu tid att göra nåt riktigt spännande och kul i höstmörkret! Kom nu till Kalmar och se vår fina utställning om skelettet från Kalmar slott och få en liten inblick i hur hans och andra människors liv kan ha sett ut under medeltiden. Håll dessutom också här på bloggen och på museets hemsida www.kalmarlansmuseum.se efter påannonsering av den föreläsningsserie som är knuten till utställningen och som kommer under hösten!
Redan från start har vi tyckt att en utställning kring hela deckargåtan med den döde från slottet var självklart när alla resultat hade kommit in och bitarna i pusslet kring hans öde kunde läggas på plats. Det var viktigt för oss att allmänheten och alla som följt projektet i media och på vår webbplats fick en möjlighet att ”träffa” den döde när arbetet med att spåra hans livsöde var klart. Vår förhoppning var att utställningen skulle spegla hur vi genom att samarbeta med andra vetenskaper kan lyfta de arkeologiska fynden och ge en bild av det förflutna än den vi oftast möter i litteraturen. Vi tog fasta på att det som är spännande med arkeologin är att våra resultat kan komplettera, men samtidigt ibland också vända uppochner på, de historiska källorna och ge oss nya vinklar och fakta på redan förvärvad kunskap. Med detta i baggaget arbetade jag och utställningsproducenten vid museet, Maja Heuer, fram idéer om att bygga utställningen i två delar: en del som lade fokus på skelettet och det vetenskapliga arbetet med att lyfta hans öde, och en del som tog fasta på delar av resultaten som kunde spegla mannens samtid.
Valde vi då att ”ställa ut” skelettet? Ja, det gjorde vi. Skelettet placerades liggandes på rygg i en monter, en rekonstruktion av hur det såg ut på sjukhuset när vi röntgade vår döde man från slottet i CT-scannern. Anledningen att vi inte visar honom som vi hittade honom, dvs liggandes i en grop på mage med ansiktet nedåt, är i första hand etiska. Än idag anses det i många kulturer såsom skändande att begrava människor liggande på mage med ansiktet nedåt och en sådan begravning väcker uppenbarligen både känslor och uppmärksamhet. Vi kände därför att vi ville avdramatisera det hela, utan att för den skull ge illusionen av att han vilade i en grav – på rygg. Om vi hade lagt honom vilande på rygg hade det också känts fel, dels eftersom det inte var så vi fann honom och dels för att vi trots alla vetenskapliga resultat inte ville ge en missvisande bild av hans tro eller bakgrund. Att rekonstruera undersökningstillfället på sjukhuset kändes därför som ett bra val.
Rekonstruktionen av mannen är en central del i utställningen och den har redan väckt stor uppmärksamhet. Redan under invigningen kunde man höra kommentarer som: ”det känns som han lever” och ”det är otäckt vad verklig han ser ut”, men det roligaste var när vi hörde en person fråga: ”men var är rekonstruktionen då?”, en kollega svarade ”han står precis bredvid dig”! Personen i fråga hade trott att rekonstruktionen var en annan invigningsbesökare!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om utställningen och hur vi jobbat fram den. Som projektledare och arkeolog är jag jättestolt att vi rott det här i hamn och så tacksam för alla goda samarbeten, vänskaper och hjälp som vi fått utifrån av t ex länssjukhuset i Kalmar, Petra Molnar på OFL, Caroline Arcini på RAÄ UV Syd, konstnären Oscar Nilsson, Ante Frändén på Tv4, Lennart Palm, Bengt Grafström och Anna Olofsson på Sveriges Radio Kalmar. Ett stort tack vill jag också rikta till Destination Kalmar och Statens Fastighetsverk för samarbetet kring de olika undersökningarna av skelettet. Till alla kollegor vill jag bara säga sammanfattningsvis: WE DID IT!
Ta er nu tid att göra nåt riktigt spännande och kul i höstmörkret! Kom nu till Kalmar och se vår fina utställning om skelettet från Kalmar slott och få en liten inblick i hur hans och andra människors liv kan ha sett ut under medeltiden. Håll dessutom också här på bloggen och på museets hemsida www.kalmarlansmuseum.se efter påannonsering av den föreläsningsserie som är knuten till utställningen och som kommer under hösten!
Ulrika Söderström, KLM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar