Byggnadsverket Risinge hög

Den tredje veckan av fyra är till ända i Risinge, och efter många heta spår och förhoppningar om gravfynd har fokus skiftat något. I takt med att nya pusselbitar faller på plats växer bilden av Risinge hög som ett mäktigt och omfattande arkitektoniskt byggnadsverk fram.

Intresset för undersökningen i Risinge har varit stort från dag ett. Den utan konkurrens vanligaste frågan som vi får är "har ni hittat nåt spännande?" Svaret är i våra ögon tveklöst ja, men kanske inte i den bemärkelse som besökarna tänker sig. Fynden har hittills varit få, bortsett från flintavslag som härrör från det underliggande kulturlagret har vi knappt hittat några förhistoriska föremål alls. Hur gammalt kulturlagret är och vad det representerar får vi troligen god anledning att återkomma till, men när det gäller fynd som kan kopplas till gravmonumentet står vi alltså ganska barskrapade. De olika stenpackningarna som vi hittat och noggrant undersökt, inte minst med förhoppningar om att hitta gravar, har visat sig vara så gott som fyndtomma. Men de ligger där icke desto mindre, och de kan inte uppfattas på annat sätt än som delar av gravmonumentets uppbyggnad. Vilken funktion de fyllt och varför de ligger där de ligger är i nuläget svårt att svara på, men vi börjar inse att vi måste fundera i termer av arkitektur och aktiviteter i samband med monumentbyggande och gravritualer, snarare än att leta efter fynd.

Högens kantkedja utgörs av enorma stenblock som åtminstone längs högens östra sida ligger på varandra i två skift. Med fantasins hjälp framträder en imponerande fasad...

En av de kanske mest spännande detaljerna i monumentets uppbyggnad är kantkedjan, den ring av enorma stenblock som omger stora delar av högen. Längs en sträcka på högens östra sida verkar blocken ligga i två skikt, medan kantkedjan i högens norra del där vi dragit vårt schakt verkade ligga i två rader med någon meter emellan. När vi nu undersökt området kring blocken i norr ser vi att den yttre raden inte står på sin ursprunglig plats, blocken har vält och ligger och flyter i matjorden. Var de urpsrungligen stått är en sak som vi fortfarande försöker avgöra. Den inre raden däremot står klockrent på plats, de enorma blocken står resta på högkant i sin längsriktning och är uppallade på mindre stenar. Mellan två av blocken hittade vi en ansamling av stenar som vi först trodde skulle dölja en liten sekundärbegravning, men som efter undersökning visade sig vara ett kraftigt stenskott stolphål. Vi kan alltså något överraskande konstatera att trä ingått som en del i kantkedjans konstruktion!

...som förutom stenblocken även haft inslag av trä! Stenarna mellan blocken har utgjort stenskoning till en ca 25 cm i diameter stor stolpe.

Stolphålet mellan blocken sett ovanifrån.

Detaljerna i kantkedjans utformning har gett oss nya frågor, som vi åtminstone delvis hoppas få svar på under grävningens sista vecka då vi kommer undersöka ett nytt schakt som vi tagit upp i direkt anslutning till och väster om vårt huvudsakliga schakt. Här syns i markytan ett mellanrum mellan blocken som skulle kunna dölja ytterligare en stolpe. Vi hoppas även få svar på hur den yttre raden av block varit placerad. Vad är det man brukar säga? Den som gräver får se...

Kantkedjan i norr, med vårt nyöppnade schakt i förgrunden.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU