Inte alla arkeologer går i ide under vintern

Nu kan man ju tro att vi arkeologer bara sitter inne och kurar under de kalla månaderna och det gör vi ju nästan. Men ibland blir det inte riktigt som planerat utan vi får ge oss ut på jobb även i den kalla vintern.

För två veckor sedan fick jag ge mig ut på ett oplanerat uppdrag i Gamla stan här i Kalmar. Det var ett hus som skulle dräneras mitt inne i den gamla medeltida staden, mitt emellan platsen för stadens torg och Söderport. Söderport var den port som, vilket också hörs på namnet, ledde in/ut i staden genom försvarsmuren i söder. I kvarteret som idag kallas Akacian har vi tidigare hittat spår efter både bebyggelse och den gamla medeltida Söderportsgatan. Dateringen på lämningarna har gått så långt tillbaka som till 1200-talet, det århundradet då staden troligen grundades.

Schaktet skulle bara grävas så brett att killarna som utförde dräneringsarbetet kom ner med rör och isoleringsmaterial, ca 1,5 meter, och då kan man ju tycka att så mycket kan vi ju inte hitta i ett så smalt schakt. Många gånger är det också så, att även om vi hittar något så är det svårt att förstå då vi ser så liten yta. Men den här gången hade vi tur. Knappt en halvmeter under dagens markyta stötte vi på en murad stenkonstruktion som, när jag fick rensa lite, visade sig vara en gavel till ett hus med stengrund.

Husgrunden sedd från öster

Stengrunden var uppförd av rejäla gråstenar, drygt 0,5 meter i diameter. De var hopfogade med kalkbruk, ett hållbart sådant fick vi erfara. Dagens hus på fastigheten, som byggdes i början av 1900-talet, vilade i stort sätt på den äldre grunden.

Huset från 1920-talet vilar på den medeltida grunden

Ytterligare en spännande detalj var att på utsidan av huset så fanns en kullerstens-lagd yta. Var det en gårdsläggning, golv eller var det en del av en gata? På Dagmar Sellings kartrekonstruktion från 1982 går nämligen Smedjegatan, en tvärgatan till Söderportsgatan, rakt igenom fastigheten och precis på samma plats för den nu påträffade grunden. Det är detta som gör arbetet så spännande. Selling har gjort ett fantastiskt jobb med sin kartrekonstruktion, Kalmar på 1400-talet, utifrån skrivna källor och arkeologiskt material. Men det som gör det så roligt är när vi genom nya fynd kan förfina hennes bild och få en mer ”rätt” bild över hur staden verkligen var uppbyggd. Vi kan nu genom det nya fyndet korrigera hennes kartbild lite, lite grann. Smedjegatan måste få en annan dragning och faktiskt också riktning eftersom jag kunde se vilken vinkel huset har haft.

Sellings kartrekonstruktion, platsen för husgrunden utmärkt med rött

Hur gammalt var huset då? Och hur har det sett ut? Det kan jag inte svara på just nu. För att kunna svara bättre på de frågorna skulle vi behöva göra en undersökning av hela huset. Sannolikt är dock att det är det första huset på just den platsen och vi har fynd av andra lämningar precis norr om som har gått att datera ända ner till 1200-talet. Fynden som vi hittade var dock ”bara” 1600-tals fynd men om man tänker sig att man bott i samma hus i flera hundra år så har ju de äldre sakerna städats bort och varje generation som bott i huset har ju haft för sin tid ”moderna” saker. Som hemma hos oss. Inte är det mycket i vårt hem som är särskilt gammalt? Det äldsta som vi har är nog en servis efter min mormor från 1930-talet.

Fynden vi hittade intill grunden var bland annat en bit grönglaserat golvtegel och ett så kallat profiltegel(tegel som formades och som användes som dekoration tex i portaler). Fynd som vi ”normalt” säger kommer från rikare hem, så som borgarhem. Och ett sådant hem borde ha legat lite närmare torget där de ”finare” människorna bodde. Vi hittade ju också likadant grönglaserat golvtegel under maj månad 2011 när vi gjorde en undersökning nära det medeltida torget intill gamla konstmuseet. Efter att ha pratat med en kollega igår så kom vi fram till att Kalmar medeltida stad inte riktigt var uppbyggd som ändra medeltida städer eller var det så att fler människor här i Kalmar hade råd med glaserade golv och profiltegel i sina portar.

Tyvärr blev det så att när jag väl dokumenterat grunden så var vi tvungna att gräva sönder den för att fastighetsägaren skulle kunna få dränera färdigt sitt hus. Det blev en kamp mellan grävskopan och den rejält sammanfogade (med kalkbruk) muren. Grävskopan vann till slut. Även om det känns tråkigt att ta sönder muren så är också det en del av vårt jobb. Och som tur var så hade jag ju redan fått mycket värdefull och ny rolig kunskap med mig, även i det smala schaktet.

Cecilia Ring, KLM