I senaste inlägget beskrevs den "turning point" som inföll under fredagseftermiddagen vecka 2, då vi plötsligt lite motvilligt insåg att den stenpackning som vi var i färd att undersöka, och som vi var rätt säkra på borde kunna vara en grav, i själva verket var betydligt större och konstigare än vad vi hittills förstått. Tredje veckan bestod till stor del i att försöka avgränsa stenpackningen, vilket visade sig vara svårare än man kunde anat. Efter flytt av dumphög, upptagning av nytt schakt och genomgrävande av det flera dm tjocka sandlager som täcker delar av stenpackningen började vi fundera över vad det egentligen är vi undersöker. På flera håll var sedimenten som överlagrade stenarna mycket hårt packade. Vi började undra om det kunde vara så snöpligt att det hela var en naturbildning. Vi hade besök av kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl, och för att komplicera det hela tyckte han inte att stenpackningen såg naturlig ut. Så, vad gör vi? Gräver, så klart.
Vi har även grävt vidare ner i sandlagret på den plats där man vid 1980-talets undersökningar ansåg sig ha identifierat Nordens äldsta hus. Rätt så snart stod det klart att delar av kulturlagret fanns kvar, och när vi började gräva rutor här visade det sig att fynd förekom ända ner till 20 cm under markduken. Fynden koncentrerar sig till det sandlager som finns i de norra delarna av vårt schakt, men som saknas i de södra delarna. Att fynden är koncentrerade till innanför husets väggar, så som man hävdade på 1980-talet, kan vi inte se, däremot är de starkt knutna till sandlagret som dock finns såväl inom utbredningen för huset som utanför mot nordost.
Det får bli allt för nu. I nästa vecka blir det fyndregistrering, sedan påbörjas rapportarbetet för att sedan pågå under vintern och in på våren. Vi lär få anledning att återkomma, än är sista ordet om Tingby inte sagt.
Ludvig P-D, KLM
Jag har också haft nöjet att gräva med en kvinnlig iransk arkeolog som aldrig blivit utsläppt i fält förut. Hurra för teokratiska regimer.
SvaraRadera