fredagen den 19:e oktober 2012

Tingby färdiggrävt, igen!

Tiden går fort när man har roligt! Idag avslutades den fyra veckor långa seminariegrävningen i Tingby utanför Kalmar. Det har varit en spännande undersökning, som vanligt fylld av såväl förväntan och spänning som antiklimax och överraskningar.

Liza och Pernilla fyller i dokumentationsblanketter. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Emelie gräver rutor alldeles själv men är glad ändå. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Rahelleh är arkeolog från Iran. I hennes hemland får kvinnor inte vara med på utgrävningar, berättar hon, och undersökningen i Tingby är hennes allra första. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Fran har lärt sig att bli kompis med våra högteknologiska hjälpmedel. Här mäter hon med GPS. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I senaste inlägget beskrevs den "turning point" som inföll under fredagseftermiddagen vecka 2, då vi plötsligt lite motvilligt insåg att den stenpackning som vi var i färd att undersöka, och som vi var rätt säkra på borde kunna vara en grav, i själva verket var betydligt större och konstigare än vad vi hittills förstått. Tredje veckan bestod till stor del i att försöka avgränsa stenpackningen, vilket visade sig vara svårare än man kunde anat. Efter flytt av dumphög, upptagning av nytt schakt och genomgrävande av det flera dm tjocka sandlager som täcker delar av stenpackningen började vi fundera över vad det egentligen är vi undersöker. På flera håll var sedimenten som överlagrade stenarna mycket hårt packade. Vi började undra om det kunde vara så snöpligt att det hela var en naturbildning. Vi hade besök av kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl, och för att komplicera det hela tyckte han inte att stenpackningen såg naturlig ut. Så, vad gör vi? Gräver, så klart.

Stenpackningen växer och växer. I norra delen (längst ner i bild) överlagras den av ett flera dm tjockt sandlager som i sin övre del innehåller stenåldersfynd och i sin nedre del ser väldigt "naturligt" ut. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Översikt över stenpackningen, där de mindre stenarna i södra delen (överst i bild) har plockats bort så att de större stenarna framträder tydligt. Naturligt eller inte?Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Då alla stenar tagits bort grävde vi oss för säkerhets skull ner en bit till. I en profilvägg framträdde denna rödfärgning. Med risk att bli tjatig: naturlig eller inte? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vi har även grävt vidare ner i sandlagret på den plats där man vid 1980-talets undersökningar ansåg sig ha identifierat Nordens äldsta hus. Rätt så snart stod det klart att delar av kulturlagret fanns kvar, och när vi började gräva rutor här visade det sig att fynd förekom ända ner till 20 cm under markduken. Fynden koncentrerar sig till det sandlager som finns i de norra delarna av vårt schakt, men som saknas i de södra delarna. Att fynden är koncentrerade till innanför husets väggar, så som man hävdade på 1980-talet, kan vi inte se, däremot är de starkt knutna till sandlagret som dock finns såväl inom utbredningen för huset som utanför mot nordost.

Området kring "huset" från 1980-talets grävning. Det fyndrika sandlagret syns här som ett rostbrunt område närmast i bild. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Det får bli allt för nu. I nästa vecka blir det fyndregistrering, sedan påbörjas rapportarbetet för att sedan pågå under vintern och in på våren. Vi lär få anledning att återkomma, än är sista ordet om Tingby inte sagt.

Ludvig P-D, KLM

1 kommentar:

  1. Jag har också haft nöjet att gräva med en kvinnlig iransk arkeolog som aldrig blivit utsläppt i fält förut. Hurra för teokratiska regimer.

    SvaraRadera