onsdag 6 februari 2013

Prästhagsrapporten klar!

Det har tagit sin lilla tid, av olika skäl, men nu är rapporten från Prästhagsundersökningen 2009 klar. En diger lunta på ungefär 230 sidor blev det, med ett innehåll som har stora mängder ny kunskap om Ölands tidiga medeltid att bjuda på. Rapporten finns för nedladdning på www.kalmarlansmuseum.se.

Rapportens framsida.

Utdrag ur Prästhagsrapporten.

Undersökningen genomfördes under tre veckor i juni och juli 2009, med anledning av planerad nybyggnation i ett område som sedan gammalt gått under namnet Prästhag, beläget strax söder om Köpingsvik på Öland. Vid undersökningen hittades resterna efter omfattande bebyggelse i form av minst sex stolpburna byggnader, hägnader, flera brunnar samt avfallsgropar i vilka hela och trasiga föremål, matavfall med mera hamnat. Föremålsfynd och analyser visar att lämningarna kan dateras till ca 900-1250 e.Kr. d.v.s. sen vikingatid och tidig medeltid. Fyndet i Prästhag representerar därmed en agrar tidigmedeltida gårdsenhet vilket kan betraktas som unikt på Öland. För första gången har vi nu fått möjlighet att arkeologiskt undersöka en bebyggelse av den här typen på ön, där kunskapen tidigare varit mycket begränsad om icke-urban bebyggelse och byggnadstraditioner under sen vikingatid och tidig medeltid. Dateringen av gårdsbebyggelsen i Prästhag stämmer dessutom i tid väl överens med handelsplatsen i Köpingsvik ett kort stycke norrut, och det är rimligt att tänka sig att den undersökta gården på något sätt stått i relation till denna. En tolkning som förs fram är att den tidigmedeltida bebyggelsen i Prästhag utgör en föregångare till Köpings prästgård, som idag är belägen mindre än 100 meter öster om den undersökta gården. I rapporten presenteras undersökningen i detalj, och den tidigmedeltida gårdens datering, funktion och omgivning diskuteras.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

6 kommentarer:

  1. Jag kan tycka att det mycket sorgligt att platsen inte metalldetekterades. Det är förbjudet för privatpersoner att använda metallsökare på Öland och Länstyrelsen i Kalmar gör sitt bästa för att förhindra privatpersoner att söka ens på badstränder, allt i en missriktad omsorg om fornsakerna. Arkeologer får däremot förpassa merparten av de skyddsvärda metallföremålen till dumhögen, uppenbarligen med Länsstyrelsens goda minne. Om det nu ska vara förbjudet för privatpersoner att använda metalldetektor (och det ska det inte) så borde det vara förbjudet för arkeologer att inte göra det. Jag rekommenderar ett studiebesök i Danmark för att se hur det ska gå till! Håkan Svensson, arkeolog.

    SvaraRadera
  2. "att matjorden på platsen inte detekterades"

    skulle det stå

    SvaraRadera
  3. Hej Håkan!
    Jag kan inte annat än hålla med dig. Som du nog sett i rapporten så fanns detektering av matjorden med i vår ursprungliga plan, men det prioriterades bort av länsstyrelsen.Detta tycker jag är lika beklagligt som du. Nu hade vi turen att ha ett område med avfallsgropar inom UO så fyndmaterialet blev ändå mycket användbart, men tveklöst skulle matjordsfynden varit till mycket stor hjälp i förståelsen av platsen, inte minst de olika husens datering och funktion men även platsens sociala status.

    /Ludvig

    SvaraRadera
  4. Hej Ludvig

    Kul att vi är eniga om detta. Jag kan inte förstå hur Länstyrelsen kan skära ner på den arkeologiska detekteringen samtidigt som de oroar sig så mycket för privatpersoner som vill använda metallsökare. Personligen tycker jag att det är minst lika allvarligt om metallföremål hamnar i dumpen, mals till atomer av plogen eller stjäls av ljusskygga plundrare. Tyvärr reagerar RAÄ och länsstyrelserna endast på det senare problemet. Man kan nog på goda grunder anta att fyndmaterialet i avfallsgroparna skiljer sig från det som tappats, deponerats, glömts etc i husen - men tack vare Länstsyrelsen i Kalmar och det stora systemfelet i svensk arkeologi får vi aldrig reda på det. Det intressanta är att om någon privatperson hade tagit en detektor och grävt ett några centimeter djupt hål i matjorden på platsen hade det varit ett brott med fängelse i straffskalan. Länstyrelsen hade agerat och det hade blivit ramaskri bland arkeologer och i media. Men då samma matjord schaktas bort utan detektering kallas det prioritering och vetenskap... Det är fullständigt absurt. Håkan Svensson

    SvaraRadera
  5. Ja som sagt, det finns en hel del att säga om hur detektering prioriterats av lst i samband med undersökningar, där är vi nog helt eniga. Min subjektiva uppfattning är dock att en bättring är på väg, från undersökarnas håll märks en ökad medvetenhet av nödvändigheten av matjordsdetektering (med undantag så klar) och jag tror att länsstyrelsen också börjar se mer och mer av nyttan med detta. En hållhake är dock konserveringskostnader. Däremot tycker jag personligen att det finns vissa poänger med att inte släppa detektering helt fritt, samtidigt som tillämpningen av gällande lagstiftning naturligtvis kan bli smidigare. Här är ju vissa förändringar på gång också, som du kanske vet (http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/78/23/d6bba97c.pdf).

    /Ludvig

    SvaraRadera
  6. Det stämmer att det allt oftare skrivs in metalldetektering i undersökningsplaner inför arkeologiska projekt. I praktiken betyder detta dock föga, det är ett ord som ska med numera. Kunskapen om metoden är i det närmaste obefintlig hos RAÄ och Länstyrelserna och det är nästan lika illa ställt bland de grävande inst. Antalet väl planerade och väl genomförda metalldetektoravsökningar i svensk uppdragsarkeologi är tyvärr lätträknade. Arkeologin är och förblir ett betydande hot mot fornsakerna. Då det gäller kostnader för konservering ser jag inte det som ett argument mot metalldetektering. Det går alldeles utmärkt att slänga metallföremål efter reg och fotografering. Dessutom hittar svenska arkeologer i gemen så lite med metalldetektor (pga bristande kunnande) att kostnaderna är försumbara i nuläget. Regeringens förslag är en katastrof, det har jag bland annat skrivit om i Fornvännen. Jag har så oerhört svårt för att förstå att man inte kan dra lärdom av den danska modellen, där i princip alla är nöjda. Håkan Svensson

    SvaraRadera