Ett oväntat kåseri kring en stensättning

Som Ni alla säkert vet så är det oftast stora grävningar och spektakulära fynd som vanligtvis figurerar i media, medan arkeologens vardag sällan omskrivs. Den stora mängden utredningar, förundersökningar, rapportskrivande, fyndregistrerande i dammiga och fönsterlösa magasin, förvirrande kommunikation med myndigheter, laboratorium och markägare, allt i varierande omgångar av långsam leda i väntan på beslut eller provsvar och panikartad arbetsfrenesi när väl en undersökning får äga rum.

Här tänkte jag komma med en kort notis kring en av alla dessa vardagliga små undersökningar.

För drygt en vecka sedan, den 26-30 april, i samband med utbyggnaden av E22, genomförde Kalmar läns museum och Västerviks museum en av dessa ofta ouppmärksammade, vardagliga och rutinmässiga små undersökningar, denna gång norr om Västervik, i Tindered strax intill den förträffliga restaurangen. Men kan man någonsin kalla arkeologiska undersökningar för rutin? Förvisso består en arkeologs vardag till stor del av korta projekt, någon dag eller en vecka långa, ensam eller i sällskap med en kollega, tröstlöst rensande, rotfyllda schakt i steniga moränbackar eller halkande i blöt lera, men trots detta förmår yrket att alltid bjuda på överraskningar. På gott såväl som ont. Dessa små överraskningar ser till att det aldrig känns tråkigt, trots de långa monotona perioderna när ingenting händer.

På papperet såg den här undersökningen ut som en i mängden av oansenliga standardundersökningar i samband med exploatering. I anslutning till E22:an behövs nämligen en mindre biväg byggas och utredningsresultatet pekade på att det smala vägområdet, inte ens 20 m brett, skar genom en plats med antydningar till boplatslämningar och att även en stensättning delvis låg i vägsträckningen. Så det som behövde göras var en begränsad undersökning för att avgöra om det rörde sig om faktiska boplatslämningar och en undersökning av den del av stensättningen som skars av vägen för att utröna om närmare undersökningar var på sin plats. Ett projekt som vid första anblick förefaller rimligt för två personer i en veckas tid. Med lite hjälp av en väloljad grävmaskin förstås...

Nu återkommer vi till det här med överraskningar. Undersökningen av det möjliga boplatsområdet var särdeles tråkig. Den gav visserligen resultat i form av ett fåtal stolphål och någon mindre härd, tillräckligt för att indikera att vi möjligen rört oss i utkanten av en boplats. Men inget som bröt den grå vardagsmonotonin. Vädret var i alla fall soligt kan tilläggas. Att det arkeologiska arbetet innefattar en stor del pappersarbete och byråkrati har nog inte gått någon förbi. Däribland omfattande projektplanering och allt snävare klippande i alla former av budget. Att stressade budgetbetänkligheter, tillsammans med det faktum att siffror på papper är ganska abstrakta, och att det ligger i arkeologins natur att vi aldrig kan vara helt säkra på vad vi kommer att gräva då och då leder till överraskningar torde inte vara förvånande.

Att läsa om en stensättning med en diameter på fem meter ger bilden av en stor konstruktion som är ganska lätt att visualisera intill t.ex. en mindre på bara två meter. Men någonstans över fem meter blir siffrorna ganska abstrakta. Att tio meter är betydligt större än fem är lätt att förstå, men att se skillnaden framför sig blir svårare. Det är också ganska lätt att inse att en stensättning på runt femton meter är rejält stor, men kan man se framför sig hur mycket större än tio meter det är?

Så att en smula stressad och med några dagar tillgodo helt oförbered ställas inför ett stensättningsmonster på över 20 meter i diameter, vällagd med större block regelbundet placerade i kantkedjan och antydan till ett brätte som försvinner ned under torven kan få de flesta arkeologer att tappa gotlandshackan och med hakan någonstans i naveltrakten utbrista Herre j****r!

En sådan upplevelse kan belysa många olika saker. Såväl arkeologers stressiga vardag som det absurda i att planera och göra budget inför undersökningar där vi omöjligen kan veta vad som kommer hända, under gräset kan ju faktiskt vad som helst finnas, och alla problem det innebär att hamna i en situation undersökningsplanen inte stämmer med verkligheten. Men i det här fallet vill jag hellre lyfta fram det positiva. Att det ur tillsynes anonyma och rutinmässiga undersökningar kan dyka upp oväntade och omtumlande saker. Att man plötsligt kan ställas inför problem som samtidigt innebär att helt unika fornlämningar förhoppningsvis kan undersökas. Att en undersökning av denna stora stensättning i det här fallet skulle vara en förstagångsföreteelse för hela bygden och förhoppningsvis skulle ge ordentligt avtryck i forskningen.

Det här var tänkt att bli ett litet inlägg om en stor stensättning, men skenade visst iväg en smula. Det är nog bäst att jag slutar skriva och går ut i snålblåsten och regnet för att schakta lite blockrik morän...

Vänliga Hälsningar

Jhonny Therus, Kalmar läns museum


.....................................................................................

Inget inlägg utan bilder...

Ett av stolphålen på den lilla boplatsytan. Foto: J Therus, KLM.


Inte ens från granens topp kan man överblicka hela stensättningen. Foto: J Therus, KLM.


Veronica Palm rensar stensättningen från mossa och torv. Foto: J Therus, KLM.

I en kvadratmeterstor provruta i stensättningen träffade Jhonny på en gravgömma med keramikskärvor och brända ben. Foto: V Palm, KLM/VM.

En del av keramiken från gravgömman. Foto: V Palm, KLM/VM.

Gravgömman syns i det mörka partiet vid stenarna i bildens övre högra del. Den gula stickan markerar en keramikskärva nedkilad i jorden. Foto: V Palm, KLM/VM.

Kontratsen är stor mellan det rensade och det orensade partiet i stensättningen. Trots idogt arbete hanns endast 1/8 med... Notera de stora klumpstenarna i kantkedjan. Foto: V Palm, KLM/VM.