söndagen den 6:e mars 2011

En sten är en sten är en...

Vad ska man göra om man hittar ett fornfynd? Det är en ganska vanlig fråga, samtidigt som de flesta nog tar det för ytterligt osannolikt att de någonsin ska få uppleva det. Men faktum är att fornfynd är vanligare än vad många kanske tror, inte minst i vår del av landet. Det svåra är närmast att förstå vad man hittat.

I morse tog jag en liten promenad med lillkillen runt gården där vi bor. Strålande sol, krympande snöfläckar och växande barmarkspartier som yrvaket vänjer sig vid ljuset. Det här är nog min favorittid på året. Vi gick bort till en liten skogsdunge i en hästhage en bit bort, och fantiserade om hur mycket insekter som finns där om några månader. På vägen hem gick vi längs med en åkerkant, och plötsligt fastnade min blick vid en regelbundet formad sten som låg där i åkerytan. Insnöad som jag är såg jag direkt att det var en trindyxa, en typ av stenyxa som var vanlig under stora delar av jägarstenåldern (fram till ca 4000 f Kr) och som kännetecknas av den jämnt bultade lite knaggliga ytan, den ofta slipade eggen och det runda tvärsnittet. Just trindyxor har hittats i stort antal i Kalmarområdet, särskilt i socknarna norr om Kalmar där antalet yxor på vissa boplatser är ofattbart stort. Många stenåldersboplatser har gett sig till känna just genom fynd i åkrarna av stenyxor och andra föremål, och det är ganska sällan som boplatserna blir föremål för utgrävningar.


En sten är en sten är en... yxa!

Entusiastiskt visade jag yxan för min fru och för några bekanta "icke-arkeologer". Deras samlade reaktion var ungefär "eh, det där ser ganska mycket ut som en sten, typ". Och nog krävs det ett, som man säger, "tränat öga" för att överhuvud taget reagera för ett dylikt fornfynd. Det kan vara värt att tänka på när man betänker lagen som säger att byggnadsarbeten och liknande omedelbart ska avbrytas om ett fornfynd påträffas. Risken är nog stor att fornfynd i de allra flesta fall rätt så obemärkt slinker förbi både ett och flera ögonpar.


Yxan i rengjort skick, något skada i egg och nacke men med tydligt prickhuggen yta.


Namnet trindyxa syftar på det tydligt runda tvärsnittet.

Så vad gör man då om man, som jag gjorde i morse, hittar ett fornfynd? Svaret beror på flera saker. Om fyndet gjorts på en plats där fornlämningsförekomsten redan är känd, och alltså registrerad i fornminnesregistret, får man överhuvud taget inte röra fyndet och länsstyrelsen eller länsmuseet ska kontaktas. Om platsen inte sedan tidigare var känd ska fyndet anmälas till länsstyrelsen eller länsmuseet. Man har i ett sådant här fall rätt att ta hem föremålet och förvara det hemma, med några undantag. Om fyndet består helt eller delvis av guld, silver eller koppar, eller om det rör sig om ett så kallat depåfynd av två eller flera föremål som kan antas ha lagts ner tillsammans, är man skyldig att erbjuda staten att lösa in fyndet mot en hittelön som i vissa fall kan vara en rätt så aktningsvärd summa. Det är alltså inte på något sätt förbjudet att ha en stenyxa eller något annat icke-metallfynd hemma, och det är inte heller någon större "risk" att arkeologer kastar sig över platsen och startar en stor utgrävning om man anmäler fyndet. Genom att anmäla fyndet så att platsen förs in i fornminnesregistret kommer fyndet forskningen till godo, även om själva yxan finns i privat ägo. Så, alla ni som har fornfynd liggandes därhemma, lyft luren och ring till länsmuseet så att fyndplatsen blir känd! Kommer ni in med fyndet till länsmuseet för en liten titt får ni dessutom reda på lite mer om vad det är ni har hittat.

Ludvig Papmehl-Dufay, Kalmar läns museum / Linnéuniversitetet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar