Från gård till gård

Hösten 2011 fick Kalmar läns museum i uppdrag att utföra en arkeologisk förundersökning strax sydöst om Borgholm, i närheten av Strömbacka, i samband med en kabeldragning. Undersökningsområdet begränsades till en sammanhängande bebyggelse- och kulturlandskapsmiljö bestående ett stråk, i nordostlig-sydvästlig riktning, hägnadssystem och husgrunder. Kabeldragningen och undersökningsområdet kom att beröra den fasta fornlämningen RAÄ Räpplinge150:3, ett hägnadssystem.

Fig 1. Fornlämningskarta efter ekonomiska kartan.
Orange markering visar platsen för de undersökta stensträngarna.
Lantmäteriverket: tillstånd 507-98-2848.

Hägnadssystemet utgörs av en väg med två parallelligande stensträngar som sträcker sig över en cirka 500 meter lång sträcka och ansluter till husgrunder både i norr och i söder. Idag är lämningarna till stora delar överväxta med slyvegetation. Utmed fastigheten Borgholm 8:25 finns en traktorväg som förbinder en åker i söder med en grusväg i norr och skär igenom hägnadssystemet. Det är här som kabelschaktet kom att dras och möjliggjorde att tidigare okända delar av hägnadssystemet kunde komma i dager. Resterna av hägnadssystemet täcktes här av uppemot 0,6 m tjocka massor matjord med tegel. Det var endast botten av stensträngarna som fanns bevarade. Troligen hade överdelen av stensträngarna grävts bort inför beredningen av den nu befintliga traktorvägen.

Stensträngarna framträdde som två separata välvda stenpackningar som fortsatte under schaktkanterna på ömse sidor. Den södra stensträngen var 2,8 m bred och 0,45 m hög, den norra stensträngen var 4,2 m bred och 0,4 m hög. Vägen mellan stensträngarna uppmättes till 2 m i bredd och kännetecknades av spridda stenar. Stenmaterialet i stensträngarna, som i huvudsak kännetecknades av kalkstenar, varierade från knytnävestora stenar upp emot enstaka större markfasta hällar. Fyllningen mellan stenarna utgjordes i huvudsak av kalkgrus.

Fig 2. RAÄ Räpplinge 150:3: hägnadssystem. Från norr.
Foto Kalma läns museum.

Att ett stort antal av stenmurarna på Öland tillhör samma tidperioder som husgrunderna framgår av de mönster de bildar tillsammans. Den samlade arkeologiska forskningen talar för att husgrunderna på Öland var i bruk under järnålder ända fram till omkring 700 e Kr och därför kan man sluta sig till att hägnadssystemen också härrör från samma period. Den vanligaste uppfattningen är att dessa hägnadssystem har haft en praktisk funktion att hägna in landskapet och möjligen har dessa tillkommit för att förhindra djuren från att beta av omkringliggande åker och ängsmark. Därför är en trolig tolkning att de undersökta stensträngarna anlades för att hänga in en fägata som gick mellan gården i norr och gårdarna i söder.