torsdagen den 18:e februari 2010

Hur gammalt är världsarvet?

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap fyller 10 år i år. I den officiella beskrivningen på UNESCO:s hemsida står det att läsa (fritt översatt) ”här har människor bott i omkring femtusen år…”. Öland har fått sitt världsarv för det unika landskapet och människans långvariga anpassning till öns resurser och förutsättningar. Men hur gammalt är egentligen odlingslandskapet? Här följer ett lite längre inlägg, som sammanfattar det jag talade om på min öppna föreläsning i samband med Linnéuniversitetets invigning för två veckor sedan.

Som arkeolog har jag ofta fått frågan om vad som är det finaste jag har hittat, och medan jag funderar ser jag hur förväntningarna om fantastiska guldskatter lyser i den frågandes ögon. Jo, jag har hittat guld, och visst är det fantastiskt. Men ibland är det faktiskt andra, mindre skimrande, saker som berör mest. Ett mångtusenårigt men kristallklart fingeravtryck i lera kan ge en obeskrivligt stark ”nära forntiden-upplevelse”, och till synes obetydliga stolphål har fått många arkeologers puls att öka då förhistoriska bostäders planlösningar plötsligt visar sig under matjordslagret. Vardagliga föremål har ofta den där förmågan att påminna en om att man står framför resterna efter en sedan ofantligt länge svunnen verklighet, där skratt och lek, sång och dans, gråt och elände, kärlek och svek varit lika engagerande som idag.

Ett av de mest spännande fynden jag gjort var en blek mörkfärgning i marken som jag hittade vid en förundersökning i Pettersholm på västra Öland hösten 2008. Fläcken i marken var rund och ungefär 65 cm i diameter, och efter lite rensning med skärsleven blottade sig ett närmast intakt skelett av en nötkalv nedlagd i en grop. I fält var fyndet inte särskilt uppseendeväckande, åldern var oviss och jag var till och med osäker på om fyndet ens var från forntiden över huvudtaget. När resultaten från 14C-laboratoriet landade i brevlådan steg pulsen. Kalven dog någon gång omkring 3500-3100 f Kr.


Kavlskelettet från Pettersholm så som det såg ut när det hittades.

Vi står alltså inför ett till stora delar bevarat skelett av en nötkalv, som kronologiskt hör hemma i början av bondestenåldern, neolitikum. Arkeologiska lämningar från den här tiden på Öland vittnar om två vitt skiljda levnadssätt som praktiserats samtidigt och parallellt; vi talar om trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen, där den förstnämnda karaktäriseras av tidigt jordbruk och byggandet av monumentala stenkammargravar och den sistnämnda av säljakt och fiske och en livsstil intimt sammankopplad med havet. Kalven från Pettersholm ska rimligen sättas i samband med trattbägarkulturen, och utgör ett av de äldsta konkreta spåren av det tidigaste jordbruket på Öland.

Kalvskelettet var mycket skört, och föll till stora delar sönder vid upptagandet. De många fragmenten skickades till osteologen Ylva Telldahl i Stockholm, som efter en del pusslande har lyckats få fram mycket intressant information om kalven. Hennes forskarkollega genetikern Emma Svensson i Uppsala har dessutom lyckats ta fram en DNA-profil från ett av benfragmenten, och en allt mer detaljerad bild av kalven börjar sakta växa fram. Vi vet nu helt säkert att det rör sig om en kviga, som genetiskt sett inte skiljer sig nämnvärt från andra domesticerade kor i det förhistoriska Europa. Detaljer i skelettets utveckling visar att kalven var mellan 1 ½ och 2 ½ år när den dog. Mankhöjden har inte kunnat beräknas, men sannolikt har kalven varit en dryg m över manken. Skelettet visade sig inte vara helt komplett så som först antogs: vissa köttrika delar har avlägsnats. Märkbart är samtidigt att många mycket köttrika delar finns kvar, det är alltså inte fråga om rent slakteriavfall. På tre av benen saknas den övre delen, men i samtliga fall har man lagt tillbaks den nedre delen av benen med klövarna och fotbenen. Av skelettfragmentens läge att döma har kött och hud funnits kvar och kroppen till stora delar hängt samman då den lagts i gropen. Halsen ligger utåt och huvudet är inåtböjt med pannan bakåt, i en tämligen onaturlig vinkel. Det verkar inte som att man bemödat sig om att ge kalven en anständig begravning, sannolikt har kroppen istället lagts i en säck och pressats ner i en knappt tillräkligt stor grop och täckts över. I jordfyllningen som skottats över kroppen har några flintavslag och ett ben från en gris hängt med, avsiktligt eller inte är svårt att säga.


Schematisk bild över ett nötskelett, där de kroppsdelar som identifierats hos kalven i Pettersholm har markerats med svart.

På platsen hittades inga andra spår från förhistoriska aktiviteter över huvudtaget. Samtidigt var undersökningen av begränsad omfattning, och det är troligt att ytterligare ledtrådar finns under marken någonstans i närområdet. I nuläget är det svårt att spekulera kring varför kalven hamnat där i en säck i marken. Att vissa köttrika delar av skelettet saknas talar starkt för att en måltid ägt rum, och att de nedre delarna av benen lagts tillbaks då hud och kött fortfarande höll benen samman antyder att detta skett i nära samband med nedläggandet av kalven. Att inte alla köttrika delar avlägsnats kan tolkas som att själva nedläggandet av kalven som värdefullt kött var av betydelse, kanske har man ätit en ceremoniell måltid i samband med någon form av högtid och som en del i firandet lagt ner den fortfarande värdefulla kalven i en säck i marken.

Kalven är inte den enda pusselbit vi har kring Ölands tidigaste jordbruk. I Resmo på sydvästra delen av ön finns fyra stenkammargravar, monumentala gravkammare byggda av enorma stenblock som vart och ett väger många ton. Gravkammaren nåddes genom en smal gång, och inne i kammaren placerades de döda sittandes med uppdragna knän. I kammaren placerades också föremål av olika slag, och utanför gångens mynning placerades krukor med matoffer. Under många generationers lopp fylldes kammaren med skelettrester efter de förmultnade kropparna.


Karta över området kring Resmo, med de fyra megalitgravarna markerade. På fotot nedan visas graven RAÄ 81.


Gånggriften RAÄ 81 i Mysinge, Resmo socken på sydvästra Öland. De enorma stenblocken som syns i bild utgör takblocken på en oval gravkammare (längst bort i bild) och en smal gång som leder ut mot sydost (närmast i bild).

För snart två år sedan fick vi möjlighet att undersöka en boplats från samma tid, i Runsbäck i sydöstra Färjestaden. På västsluttningen av en forntida strandvall hittades inom ett begränsat område stora mängder fynd av keramikskärvor och flintavslag, och även hela och trasiga redskap av flinta och andra bergarter. Keramiken kan karaktäriseras som trattbägarkeramik, och kan stilistiskt dateras till omkring 3600 -3300 f Kr. Fyndkoncentrationen sammanföll med en riklig förekomst av spår efter olika nedgrävningar, och i gyttret kunde vi efter mycket möda urskilja tre stora stolphål placerade på rad, som fungerat som takbärande konstruktion i ett ca 12 x 5 m långt hus. Fyndkoncentrationen utgör spår efter det vardagliga livet i och omkring huset.


Karta över lämningarna efter huset i Runsbäck, med fynden av flinta och keramik markerade (gula och röda trianglar). De mörkgrå markeringarna utgör resterna efter de takbärande stolparna, och de ljusgrå markeringarna uvgör möjliga spår efter väggarna.


Ungefär så här kan huset i Runsbäck ha sett ut för drygt femtusen år sedan.


Kalven i Pettersholm, gravarna i Resmo och boplatsen i Runsbäck är exempel på konkreta lämningar som fortfarande finns kvar efter den tidigaste jordbrukskulturen på Öland. Av dessa är det bara megalitgravarna som kan ses ovan mark, men de andra fynden visar att marken döljer många intressanta saker. Fortsatt forskning kommer med största säkerhet att bringa nya fynd i dagen, och en allt tydligare bild av det tidigaste jordbruket på Öland växer sakta fram.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar