tisdagen den 23:e februari 2010

Forntid längs ostkusten bok och seminarium!

Nu till helgen hålls för tredje året i rad arkeologiseminariet i Blankaholm, där Forntid längs Ostkusten utgör temat. Lagom till årets seminarium har innehållet från de två första upplagorna av seminariet förevigats i tryckt form.



Bokens vackra omslag har jag redan tidigare skvallrat om här på bloggen. Nu är den tryckt och klar, och kommer att kunna köpas direkt från tryckeriet. Som en teaser kan jag här stolt presentera innehållet:



Missa inte att skaffa denna kioskvältare!


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

torsdagen den 18:e februari 2010

Hur gammalt är världsarvet?

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap fyller 10 år i år. I den officiella beskrivningen på UNESCO:s hemsida står det att läsa (fritt översatt) ”här har människor bott i omkring femtusen år…”. Öland har fått sitt världsarv för det unika landskapet och människans långvariga anpassning till öns resurser och förutsättningar. Men hur gammalt är egentligen odlingslandskapet? Här följer ett lite längre inlägg, som sammanfattar det jag talade om på min öppna föreläsning i samband med Linnéuniversitetets invigning för två veckor sedan.

Som arkeolog har jag ofta fått frågan om vad som är det finaste jag har hittat, och medan jag funderar ser jag hur förväntningarna om fantastiska guldskatter lyser i den frågandes ögon. Jo, jag har hittat guld, och visst är det fantastiskt. Men ibland är det faktiskt andra, mindre skimrande, saker som berör mest. Ett mångtusenårigt men kristallklart fingeravtryck i lera kan ge en obeskrivligt stark ”nära forntiden-upplevelse”, och till synes obetydliga stolphål har fått många arkeologers puls att öka då förhistoriska bostäders planlösningar plötsligt visar sig under matjordslagret. Vardagliga föremål har ofta den där förmågan att påminna en om att man står framför resterna efter en sedan ofantligt länge svunnen verklighet, där skratt och lek, sång och dans, gråt och elände, kärlek och svek varit lika engagerande som idag.

Ett av de mest spännande fynden jag gjort var en blek mörkfärgning i marken som jag hittade vid en förundersökning i Pettersholm på västra Öland hösten 2008. Fläcken i marken var rund och ungefär 65 cm i diameter, och efter lite rensning med skärsleven blottade sig ett närmast intakt skelett av en nötkalv nedlagd i en grop. I fält var fyndet inte särskilt uppseendeväckande, åldern var oviss och jag var till och med osäker på om fyndet ens var från forntiden över huvudtaget. När resultaten från 14C-laboratoriet landade i brevlådan steg pulsen. Kalven dog någon gång omkring 3500-3100 f Kr.


Kavlskelettet från Pettersholm så som det såg ut när det hittades.

Vi står alltså inför ett till stora delar bevarat skelett av en nötkalv, som kronologiskt hör hemma i början av bondestenåldern, neolitikum. Arkeologiska lämningar från den här tiden på Öland vittnar om två vitt skiljda levnadssätt som praktiserats samtidigt och parallellt; vi talar om trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen, där den förstnämnda karaktäriseras av tidigt jordbruk och byggandet av monumentala stenkammargravar och den sistnämnda av säljakt och fiske och en livsstil intimt sammankopplad med havet. Kalven från Pettersholm ska rimligen sättas i samband med trattbägarkulturen, och utgör ett av de äldsta konkreta spåren av det tidigaste jordbruket på Öland.

Kalvskelettet var mycket skört, och föll till stora delar sönder vid upptagandet. De många fragmenten skickades till osteologen Ylva Telldahl i Stockholm, som efter en del pusslande har lyckats få fram mycket intressant information om kalven. Hennes forskarkollega genetikern Emma Svensson i Uppsala har dessutom lyckats ta fram en DNA-profil från ett av benfragmenten, och en allt mer detaljerad bild av kalven börjar sakta växa fram. Vi vet nu helt säkert att det rör sig om en kviga, som genetiskt sett inte skiljer sig nämnvärt från andra domesticerade kor i det förhistoriska Europa. Detaljer i skelettets utveckling visar att kalven var mellan 1 ½ och 2 ½ år när den dog. Mankhöjden har inte kunnat beräknas, men sannolikt har kalven varit en dryg m över manken. Skelettet visade sig inte vara helt komplett så som först antogs: vissa köttrika delar har avlägsnats. Märkbart är samtidigt att många mycket köttrika delar finns kvar, det är alltså inte fråga om rent slakteriavfall. På tre av benen saknas den övre delen, men i samtliga fall har man lagt tillbaks den nedre delen av benen med klövarna och fotbenen. Av skelettfragmentens läge att döma har kött och hud funnits kvar och kroppen till stora delar hängt samman då den lagts i gropen. Halsen ligger utåt och huvudet är inåtböjt med pannan bakåt, i en tämligen onaturlig vinkel. Det verkar inte som att man bemödat sig om att ge kalven en anständig begravning, sannolikt har kroppen istället lagts i en säck och pressats ner i en knappt tillräkligt stor grop och täckts över. I jordfyllningen som skottats över kroppen har några flintavslag och ett ben från en gris hängt med, avsiktligt eller inte är svårt att säga.


Schematisk bild över ett nötskelett, där de kroppsdelar som identifierats hos kalven i Pettersholm har markerats med svart.

På platsen hittades inga andra spår från förhistoriska aktiviteter över huvudtaget. Samtidigt var undersökningen av begränsad omfattning, och det är troligt att ytterligare ledtrådar finns under marken någonstans i närområdet. I nuläget är det svårt att spekulera kring varför kalven hamnat där i en säck i marken. Att vissa köttrika delar av skelettet saknas talar starkt för att en måltid ägt rum, och att de nedre delarna av benen lagts tillbaks då hud och kött fortfarande höll benen samman antyder att detta skett i nära samband med nedläggandet av kalven. Att inte alla köttrika delar avlägsnats kan tolkas som att själva nedläggandet av kalven som värdefullt kött var av betydelse, kanske har man ätit en ceremoniell måltid i samband med någon form av högtid och som en del i firandet lagt ner den fortfarande värdefulla kalven i en säck i marken.

Kalven är inte den enda pusselbit vi har kring Ölands tidigaste jordbruk. I Resmo på sydvästra delen av ön finns fyra stenkammargravar, monumentala gravkammare byggda av enorma stenblock som vart och ett väger många ton. Gravkammaren nåddes genom en smal gång, och inne i kammaren placerades de döda sittandes med uppdragna knän. I kammaren placerades också föremål av olika slag, och utanför gångens mynning placerades krukor med matoffer. Under många generationers lopp fylldes kammaren med skelettrester efter de förmultnade kropparna.


Karta över området kring Resmo, med de fyra megalitgravarna markerade. På fotot nedan visas graven RAÄ 81.


Gånggriften RAÄ 81 i Mysinge, Resmo socken på sydvästra Öland. De enorma stenblocken som syns i bild utgör takblocken på en oval gravkammare (längst bort i bild) och en smal gång som leder ut mot sydost (närmast i bild).

För snart två år sedan fick vi möjlighet att undersöka en boplats från samma tid, i Runsbäck i sydöstra Färjestaden. På västsluttningen av en forntida strandvall hittades inom ett begränsat område stora mängder fynd av keramikskärvor och flintavslag, och även hela och trasiga redskap av flinta och andra bergarter. Keramiken kan karaktäriseras som trattbägarkeramik, och kan stilistiskt dateras till omkring 3600 -3300 f Kr. Fyndkoncentrationen sammanföll med en riklig förekomst av spår efter olika nedgrävningar, och i gyttret kunde vi efter mycket möda urskilja tre stora stolphål placerade på rad, som fungerat som takbärande konstruktion i ett ca 12 x 5 m långt hus. Fyndkoncentrationen utgör spår efter det vardagliga livet i och omkring huset.


Karta över lämningarna efter huset i Runsbäck, med fynden av flinta och keramik markerade (gula och röda trianglar). De mörkgrå markeringarna utgör resterna efter de takbärande stolparna, och de ljusgrå markeringarna uvgör möjliga spår efter väggarna.


Ungefär så här kan huset i Runsbäck ha sett ut för drygt femtusen år sedan.


Kalven i Pettersholm, gravarna i Resmo och boplatsen i Runsbäck är exempel på konkreta lämningar som fortfarande finns kvar efter den tidigaste jordbrukskulturen på Öland. Av dessa är det bara megalitgravarna som kan ses ovan mark, men de andra fynden visar att marken döljer många intressanta saker. Fortsatt forskning kommer med största säkerhet att bringa nya fynd i dagen, och en allt tydligare bild av det tidigaste jordbruket på Öland växer sakta fram.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

fredagen den 12:e februari 2010

Fler prover på gång

För nästan ett år sedan grävdes skelettet av en man fram på Kalmar slotts yttre borggård. Inte nog med att den döde hade skändats och kroppen blivit begravd på mage. 14C-dateringar visade också att mannen hade ändat sitt liv så tidigt som på 1200-talet. Kvarlevorna undersöktes i och med de intressanta resultaten ännu mer ingående och det hela mynnade ut i en utställning på Kalmar läns museum. Mannen har dock inte vilat ensam under borggården och nya prover har nu skickats till Tandemlaboratoriet i Uppsala.


Skallen av individ funnen i sydvästra förborgen.

Vi fick fram flera intressanta ledtrådar till mannens liv utifrån de resultat som prover och analyser av 1200-talsmannens kvarlevor gav. Fler svar skapar dock ännu fler frågor. Osteologerna kunde se att mannen levt ett slitsamt och kort liv, men vad han haft för yrke, vad hade han dött av och vad hade han gjort för att omvärlden ansåg att han skulle skändas ända in i döden? Hade mannen varit en krigare? Hade han stupat vid ett bortglömt slag och sedan vräkts ned i jorden? En av teorierna som vi har arbetat med är att han har varit träl. Vid tiden för hans begravning var ännu inte träldomen avskaffad i Sverige och det är just under 1200-talet som man tror att Kalmar slott byggdes om från en kastal till ett slott med höga murar och torn. Ett arbete som krävt enorma uppoffringar i form pengar, manskap och andra resurser. Det var inte bara i Kalmar det byggdes, vi behöver inte fara längre än snett över Kalmarsund och upp till Borgholm förrän vi kommer till nästa magnifika byggprojekt, Borgholms slott. Lägg sedan till andra borgar och slott som byggdes vid tiden och man inser snart vilka enorma summor som byggandet förorsakat kungamakten. Detta dessutom över de normala kostnader som skötseln av ett kungarike krävt. En förklaring till hur ekonomin har gått ihop sig kan vara att man använt gratis arbetskraft i form av ofria trälar.


Benen som hittades 1932.

Än vet vi dock inte mannens sysselsättning. Vad vi däremot vet är att mannen inte legat ensam. Skelettet som Cecilia Ring hittade i februari förra året fick stor uppmärksamhet, vad som däremot inte fångade lika mycket rampljus är fyndet av fler individer i samma schakt som mannen. Dessa är inte lika intakta, men kan likväl ge mer information om vilka de är och varför de blivit begravda i ovigd jord. En undersökning av tidigare utgrävningar på Kalmar slott avslöjar dessutom ytterligare ett tiotal individer som har hittats i slottets jord. Två av dessa individer har legat i magasinet här på museet och dessa har plockats fram och paketerats för att sändas iväg på provtagning i Uppsala.

Den ena hittades under en utgrävning av Britt-Marie Hammarskiöld 1969 i den sydvästligaste delen av yttre borggården och den andre hittades redan 1932 under en av Martin Olssons undersökningar. De prover som nu ska tas är 14C-dateringar för att ta reda på om de är samtida med 1200-talsmannen. Det finns kulturlager från Slottsholmen som är äldre än kastalen och troligen daterar sig till 1100-talet. I teorin skulle någon av de andra personerna kunnat ha begravts redan vid den tiden. Kalmar slott har också varit med om flertalet belägringar fram till och med Kalmarkriget 1611-1613 och det finns en möjlighet att någon av de döda har dött inne i slottet under en sådan belägring och därmed fått sin begravning på borggården istället.

Nu återstår bara att vänta och gissa hur gamla benen är. Under tiden kan man med fördel gå in och läsa vad som skrivits tidigare om 1200-talsmannen.

Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

onsdagen den 10:e februari 2010

Att nå ut.

För ett par år sedan undersökte jag en boplats från Romersk järnålder dvs 0-400 e.Kr. Boplatsen utgjordes av en fantastiskt fin gårdsmiljö med ett långhus och två ekonomibyggnader. Till en början syntes bara ett kaos av mörkfägningar vilka egentligen var spår av stolphål, gropar, kokgropar och härdar.
Efter att ha snittat en ansenlig mängd kunde vi se att vissa stolphål var både bredare och djupare. Vi satte då käppar i de större stolphålen och efter en stunds funderande och jämförande kunde vi konstatera att vi stod mitt i ett långhus som mätte ca 25 meter! Samma eftermiddag ”växte” också de övriga husen fram och gården var ett faktum. En fantastisk känsla!
För första gången på ca 2000 år kunde man åter se den gård som en gång legat på platsen, även om den nu syntes i en inverterad bild, dvs vi såg bara hålen till stolpar som en gång utgjort husen.


Spåren av den undersökta gården med husområdena finrensade.


För oss arkeologer var gården tydlig och husens konstruktion kunde vi också förstå genom de spår vi grävt fram. Att det inte är lika lätt för en som inte är arkeolog kan man nog också förstå. Vid en guidning av boplatsen försökte jag och mina kollegor att så pedagogiskt som möjligt beskriva hur husen och boplatsen sett ut. Vi insåg dock efteråt att vi inte ”nått ut” till publiken. Både av deras ansiktsuttryck och frågor stod det klart att det vi ville förmedla för publiken fortfarande var ytterst dunkelt.

Det är således av största vikt att vi arkeologer kan förklara och tydligt åskådliggöra de tolkningar vi med fikonspråk skriver i våra rapporter. För allmänhetens skull måste vi bli tydligare.
Inget av detta är nyheter men behöver ständigt föras fram. I ett försök att göra åtminstone den förhistoriska huskonstruktionen lite tydligare vill jag med en liten film visa hur husen var uppbyggda.
Förhoppningsvis är det några där ute som för sig själv a tänker – ”jaha var det så de såg ut”.


Nicholas Nilsson KLM




video

fredagen den 5:e februari 2010

Föreläsning: Arkeologiska ledtrådar till det Öländska jordbrukets ursprung

Idag startar den tre dagar långa invigningen av Sveriges nyaste universitet, Linnéuniversitetet. Rektor installeras i Växjö idag, hela universitetet har stort kalajs ikväll och i morgon lördag är det Studenternas dag. På söndag hålls det öppet hus såväl i Växjö som i Kalmar, med bland annat ett digert program av spännande och intressanta öppna populärvetenskapliga föreläsningar. Programmet för öppet hus i Kalmar respektive Växjö hittar ni i högerspalten på den angivna länken. I Kalmar hålls föreläsningarna på Sjöfartshögskolan.

Som nyanställd post-doktor i Arkeologi vid nämnda universitet vill jag ju dra mitt strå till stacken, därför tänkte jag hålla en föreläsning som tar världsarvet på Öland till nya arkeologiska höjder. På söndag kl 12.50-13.20 ska jag prata om det tidigaste jordbruket på Öland, och om vilka arkeologiska spår vi idag kan se av det äldsta skiktet i världsarvet Södra Ölands odlingslandskap. Kom gärna och lyssna, det är gratis! För den som inte har möjlighet kommer jag även så småningom att skriva en liten blog-version av innehållet i föreläsningen. Förutom min egen insats representeras arkeologiämnet på söndag av professor Ulf Näsman, som föreläser i Växjö kl 12.50-13.20 på temat Norden före Ansgar. Här kan jag utlova spännande saker kring den yngre järnåldern.

Kalven i gropen. Arkeologiska ledtrådar till det
Öländska jordbrukets ursprung
Ludvig Papmehl-Dufay
Sal Brigantinen B121, Landgången 4, Kalmar


Kristendomen och nordisk kultur före Ansgar
Ulf Näsman
Sal Wicksell, hus K, Växjö



En kalv i en grop. Vill ni veta mer än så om detta fynd, kom och lyssna på söndag!


Hoppas vi ses på söndag!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet