Runsbäcksrapporten klar!

En långdragen rackare är äntligen i land. Rapporten över undersökningen (eller snarare undersökningarna) i Runsbäck i Färjestaden sommaren och hösten 2008 är nu klar, och kan laddas ner från Kalmar läns museums hemsida. Det som undersöktes var två rumsligt skilda boplatser från stenåldern, med lämningar som spänner över ungefär 6000 år. De sammantagna resultaten är mycket spännande och berättar bland annat om det hittills första stenåldershuset som undersökts på Öland, och lämningar från den svårfångade och gåtfulla Stridsyxekulturen. Här följer en lång men ändå kortfattad sammanfattning av rapportens omfattande innehåll:

Under sammanlagt ca fem veckor sommaren och senhösten 2008 genomförde Kalmar läns museum en särskild arkeologisk undersökning inom fastigheterna Runsbäck 5:2, 7:9 och 5:66, i sydöstra delen av Färjestaden på Öland. Inom området fanns en riklig förekomst av boplatslämningar från stora delar av stenåldern. Fokus för den här presenterade undersökningen har legat på lämningar från neolitikum, bondestenålder, ca 4000-1800 f Kr. Undersökningen visade att det inom området har legat två skilda boplatser, båda med rikliga lämningar i form av fynd, anläggningar och kulturlager från olika delar av stenåldern. Båda boplatserna ligger på sandiga forntida strandvallar (littorina- respektive ancylusvallen), och merparten av lämningarna vänder sig mot havet i väster.


Trattbägarboplatsen under utgrävning.

Inom den västra boplatsen (delområde A) framkom en stor mängd anläggningar och fynd, bland annat rikligt med slagen kristianstadsflinta. Bland de daterbara fynden härifrån kan nämnas en flathuggen urnupen pilspets, stridsyxekeramik och tvärpilspetsar. Typologiskt täcker fynden in så gott som hela neolitikum. Att det även finns en äldre tidshorisont i materialet med aktiviteter under mesolitikum, jägarstenålder, visar sig i några av de analyserade kolproverna. Den rikliga förekomsten av stora avslag i kristianstadsflinta pekar mot en förhållandevis slösaktig reduktion, något som tidigare har noterats på rad större lokaler i Kalmarsundsregionen med dateringar till senmesolitikum-tidigneolitikum. Stridsyxekeramiken (ca 2800-2300 f Kr) inom den västra boplatsen var begränsad till en tillsynes stenröjd yta, och i anslutning fanns ett flertal stolphål, större gropar och rännor. Keramikfynden koncentrerar sig till en större nedgrävning inom ytans södra del, vilken dessvärre var kraftigt skadad av en äldre rotvälta. Troligen har nedgrävningen ingått i en större huskonstruktion där gropen med keramiken representerar ett nedgrävt golvlager. Delar av vägglinjen kan finnas bevarad i en ca åtta meter lång ränna i vilken det finns ett flertal stolphål. Tolkningsproblematiken förstärks av att området i öster skärs av ett ca 10 meter brett VA-schakt, vilket troligen har kommit att förstöra ett stort antal anläggningar. Även om vi inte kunnat påvisa några säkra hus inom den västra boplatsen talar stolphål och rännor för att sådana med stor sannolikhet har funnits på platsen.


Hårt arbetande projektledare.

Inom den östra boplatsen (delområde C) fanns en markant koncentration av fynd och anläggningar inom ett ca 15 x 30 m stort område utmed den svaga västsluttningen av den forntida strandvallen. Här hittades stora mängder fynd av tidig- och mellanneolitisk trattbägarkaraktär (keramik, flinta med mera). I gyttret av fynd och anläggningar kunde ett ca 12 x 5 m stort tvåskeppigt långhus av Mossbytyp urskiljas. Huset är det första från stenåldern som undersökts på Öland, och ett av de få Mossbyhusen som identifierats och undersökts i sydöstra Sverige. Genom keramikens utseende i kombination med resultatet från 14C-dateringar av hasselnötsskal föreslås en datering av huset och merparten av aktiviteterna kring det till senare delen av tidigneolitikum, omkring 3600-3300 f Kr. I närheten av huset fanns också fynd från andra delar av stenåldern, som spänner från ca 8000 f Kr till omkring 2000 f Kr. Undersökningen av den östra boplatsen har således berört lämningar från boplatsaktiviteter som sträcker sig över en tidsperiod på omkring 6000 år.


Tjusig nyfunnen stenålderskeramik.

Undersökningen i Runsbäck har genererat stora mängder ny kunskap, framförallt kring boplatslämningar från neolitikum på Öland men även från äldre delar av stenåldern. Den rumsligt välavgränsade förekomsten av stridsyxekeramik på den västra boplatsen är av stort vetenskapligt intresse. Fynden från trattbägarkultur inom den östra boplatsen, där också ett stolpburet hus har identifierats och undersökts, är likaså av mycket stor betydelse. I rapporten presenteras bakgrunden till och resultaten från undersökningarna i detalj. Som bilagor till rapporten redovisas anläggningslistor, fyndlistor, rapporter från de olika naturvetenskapliga analyserna, samt ett stort antal fotografier av undersökta anläggningar.



Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU