Från klarhet till klarhet i Prästhag!

Den andra av totalt tre utgrävningsveckor i Prästhag är till ända, och vi kan trötta och solbrända nöjt konstatera att resultaten hittills är mycket goda. Spåren efter den medeltida bebyggelsen avtecknar sig tydligt som mörka fläckar mot den ljusa sanden, och det allt mer rikliga och varierade fyndmaterialet ger oss nya ledtrådar till platsens datering, sociala ställning och förhållande till sin omgivning.

Vi har hittills undersökt lämningarna efter 5 hus, och ytterligare några är på väg. Husen består idag av inte så mycket mer än mörka fläckar som utgör rester efter nedgrävda stolpar. Dessa stolphål bildar mönster, som gör att vi kan få en bild av husens utseende, storlek och konstruktion. Det största huset som vi hittat, och som vi tolkar som bostadshus och huvudbyggnad på gården, mäter 21 x 5 m och har troligen bestått av åtminstone tre olika rum. Själva huskonstruktionen är av en typ som inte tidigare undersökts på Öland, och som bygger på att väggarna är takbärande. Hus av denna typ kallas för enskeppiga hus. Under den föregående perioden, järnåldern, är det vanligaste istället att taket burits upp av parstälda stolpar inne i själva huset, och att väggarna varit av en enklare och inte lika bastant konstruktion. Hus av den typen kallas för treskeppiga hus.


Planritning av lämningarna efter det största huset i Prästhag. De svarta ringarna visar stolphål och andra mörkfärgningar i marken, och den röda rektangeln visar var husets ytterväggar gått.

Lämningar efter medeltida hus må vara spännande och intressant, men det är inte allt. Vi har också hittat flera brunnar alldeles i närheten av husen, och dessutom ett stycke bort ett område med omfattande spår efter någon typ av verksamhet som vi inte riktigt har kunnat sätta fingret på ännu. Ledtrådarna som vi brottas med är bland annat stora svarta gropar, vissa lerklädda i botten och andra med ett lerlock i ytan, de flesta sotiga och rika på träkol, några med mycket stora mängder ben från fisk och boskap, och i flera fall även hela och trasiga redskap och föremål med koppling till olika typer av hantverk samt personliga tillhörigheter. Flera av groparna tycks ha haft en funktion som har med mathantering att göra, kanske någon typ av fiskberedning. Andra gropar saknar nästan helt ben i sin fyllning, och har kanske fungerat som någon sorts ugn.


Några tiotal meter nordväst om det största huset finns ett område med stora svarta gropar, vilken funktion de haft är en fråga som vi brottas med än så länge.

Genom undersökningen av de svarta groparna har vi börjat få fram ett ganska omfattande fyndmaterial, vilket är av mycket stor betydelse för oss när vi ska försöka förstå platsens datering, funktion och relation till sitt omland. Fynden domineras av djurben, i form av slakteriavfall och matrester. Vi har inte gjort någon genomgång ännu av vilka djur som är representerade, men vi har i alla fall kunnat identifiera såväl fiskben som får/get, svin och nötboskap bland benen. Utöver detta stora material har vi också hittat ett antal hela och trasiga föremål. Här märks ett flertal brynen, delar av en slipsten, synålar, nitar och spikar i järn, keramikskärvor, glaspärlor, kamfragment, andra typer av järnföremål med mera. Idag dök några mer speciella fynd upp. Redan före frukostrasten hittade en kollega ett litet lövtunt och hårt anfrätt silvermynt, som efter konsultation med myntexpertis visar sig vara ett så kallat "Svealandsmynt", präglat under Knut Eriksson troligtvis i Sigtuna någon gång mellan 1185-1195 e Kr. Just den här typen av mynt är mycket ovanliga i den här delen av Sverige, vilket förstås gör vårat fynd extra intressant. Men framförallt ger det oss en viktig pusselbit, såväl när det gäller platsens datering som dess sociala ställning.


Det hårt anfrätta och lövtunna silvermyntet med sin kungabild, präglat under Knut Eriksson (död 1196).

Ett annat spännande fynd som vi hittade strax innan vi skulle gå hem idag är en visserligen mycket skör och rostig men ändå så gott som hel sporre av järn. Även detta fynd kan dateras till medeltid och troligen 1200-tal, och visar liksom myntet att platsen har bebotts av människor med relativt hög social ställning.


Sporren såsom den såg ut när den hittades.

Nu vidtar en helgs vila, och sedan drar undersökningens sista vecka igång med såväl hårt slit som förhoppningsvis spännande och givande fynd och upptäckter. På tisdag kväll kl 19.00 hålls en öppen visning, och på onsdag mellan kl 10 och 14 har vi öppet hus på grävningen där vi bland annat erbjuder kortare visningar och lite alldeles äkta prova på-arkeologi. Välkomna!


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM