Runsbäcksrapporten klar!

En långdragen rackare är äntligen i land. Rapporten över undersökningen (eller snarare undersökningarna) i Runsbäck i Färjestaden sommaren och hösten 2008 är nu klar, och kan laddas ner från Kalmar läns museums hemsida. Det som undersöktes var två rumsligt skilda boplatser från stenåldern, med lämningar som spänner över ungefär 6000 år. De sammantagna resultaten är mycket spännande och berättar bland annat om det hittills första stenåldershuset som undersökts på Öland, och lämningar från den svårfångade och gåtfulla Stridsyxekulturen. Här följer en lång men ändå kortfattad sammanfattning av rapportens omfattande innehåll:

Under sammanlagt ca fem veckor sommaren och senhösten 2008 genomförde Kalmar läns museum en särskild arkeologisk undersökning inom fastigheterna Runsbäck 5:2, 7:9 och 5:66, i sydöstra delen av Färjestaden på Öland. Inom området fanns en riklig förekomst av boplatslämningar från stora delar av stenåldern. Fokus för den här presenterade undersökningen har legat på lämningar från neolitikum, bondestenålder, ca 4000-1800 f Kr. Undersökningen visade att det inom området har legat två skilda boplatser, båda med rikliga lämningar i form av fynd, anläggningar och kulturlager från olika delar av stenåldern. Båda boplatserna ligger på sandiga forntida strandvallar (littorina- respektive ancylusvallen), och merparten av lämningarna vänder sig mot havet i väster.


Trattbägarboplatsen under utgrävning.

Inom den västra boplatsen (delområde A) framkom en stor mängd anläggningar och fynd, bland annat rikligt med slagen kristianstadsflinta. Bland de daterbara fynden härifrån kan nämnas en flathuggen urnupen pilspets, stridsyxekeramik och tvärpilspetsar. Typologiskt täcker fynden in så gott som hela neolitikum. Att det även finns en äldre tidshorisont i materialet med aktiviteter under mesolitikum, jägarstenålder, visar sig i några av de analyserade kolproverna. Den rikliga förekomsten av stora avslag i kristianstadsflinta pekar mot en förhållandevis slösaktig reduktion, något som tidigare har noterats på rad större lokaler i Kalmarsundsregionen med dateringar till senmesolitikum-tidigneolitikum. Stridsyxekeramiken (ca 2800-2300 f Kr) inom den västra boplatsen var begränsad till en tillsynes stenröjd yta, och i anslutning fanns ett flertal stolphål, större gropar och rännor. Keramikfynden koncentrerar sig till en större nedgrävning inom ytans södra del, vilken dessvärre var kraftigt skadad av en äldre rotvälta. Troligen har nedgrävningen ingått i en större huskonstruktion där gropen med keramiken representerar ett nedgrävt golvlager. Delar av vägglinjen kan finnas bevarad i en ca åtta meter lång ränna i vilken det finns ett flertal stolphål. Tolkningsproblematiken förstärks av att området i öster skärs av ett ca 10 meter brett VA-schakt, vilket troligen har kommit att förstöra ett stort antal anläggningar. Även om vi inte kunnat påvisa några säkra hus inom den västra boplatsen talar stolphål och rännor för att sådana med stor sannolikhet har funnits på platsen.


Hårt arbetande projektledare.

Inom den östra boplatsen (delområde C) fanns en markant koncentration av fynd och anläggningar inom ett ca 15 x 30 m stort område utmed den svaga västsluttningen av den forntida strandvallen. Här hittades stora mängder fynd av tidig- och mellanneolitisk trattbägarkaraktär (keramik, flinta med mera). I gyttret av fynd och anläggningar kunde ett ca 12 x 5 m stort tvåskeppigt långhus av Mossbytyp urskiljas. Huset är det första från stenåldern som undersökts på Öland, och ett av de få Mossbyhusen som identifierats och undersökts i sydöstra Sverige. Genom keramikens utseende i kombination med resultatet från 14C-dateringar av hasselnötsskal föreslås en datering av huset och merparten av aktiviteterna kring det till senare delen av tidigneolitikum, omkring 3600-3300 f Kr. I närheten av huset fanns också fynd från andra delar av stenåldern, som spänner från ca 8000 f Kr till omkring 2000 f Kr. Undersökningen av den östra boplatsen har således berört lämningar från boplatsaktiviteter som sträcker sig över en tidsperiod på omkring 6000 år.


Tjusig nyfunnen stenålderskeramik.

Undersökningen i Runsbäck har genererat stora mängder ny kunskap, framförallt kring boplatslämningar från neolitikum på Öland men även från äldre delar av stenåldern. Den rumsligt välavgränsade förekomsten av stridsyxekeramik på den västra boplatsen är av stort vetenskapligt intresse. Fynden från trattbägarkultur inom den östra boplatsen, där också ett stolpburet hus har identifierats och undersökts, är likaså av mycket stor betydelse. I rapporten presenteras bakgrunden till och resultaten från undersökningarna i detalj. Som bilagor till rapporten redovisas anläggningslistor, fyndlistor, rapporter från de olika naturvetenskapliga analyserna, samt ett stort antal fotografier av undersökta anläggningar.



Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Prästhag: rapportarbetet går framåt

Den trogne läsaren minns kanske ett antal inlägg från i våras och somras om en tidigmedeltida gård i Prästhag strax söder om Köpingsvik på Öland. Lämningarna efter gården upptäcktes den 2 mars 2009, och de arkeologiska undersökningarna avslutades i mitten av juli samma år. Redan i fält kunde vi konstatera att resultaten den snabba och korta insatsen till trots var väldigt spännande, men inomhusarbetet har som vanligt bjudit på flera överraskningar.

Under hösten och vintern har arbetet fortsatt med att ordna upp och sammanställa det material som samlades in vid utgrävningen. De många fynden från platsen har rengjorts och registrerats, och de finaste och mest ömtåliga föremålen är i skrivande stund hos konservatorn för att i bästa möjliga mån bevaras för framtiden. Den stora mängden ben som samlades in från avfallsgroparna har varit en vända i Stockholm och analyserats av en osteologen Petra Molnar som är benexpert. Vi vet nu att merparten av benen kan betraktas som slakteriavfall eller matrester, och att får och nötboskap tillhörde de vanligaste djuren på gården. Enstaka fragment av benföremål hittades också vid genomgången av benmaterialet, och till de mer udda fynden hör dessutom ett överarmsben av människa som hittades i en av avfallsgroparna. Hur gammalt detta ben är eller hur det hamnat i en avfallsgrop vet vi inte i nuläget.


Karl-Oskar Erlandsson rensar ytan på en av de brunnar som undersöktes.

I samband med utgrävningen samlade vi in jordprover från ett urval av de mörkfärgningar vi undersökte. Jordproven har precis som benen fått åka en tur till Stockholm, och analyseras av växtmakrofossil-experten Mats Regnell. Analysen går ut på att leta efter och artbestämma förkolnade växtrester som kan finnas i jorden, och utifrån resultaten dras diverse slutsatser som kan vara viktiga för förståelsen av gårdens funktion och sammanhang. Trots att man nästan aldrig ser det när man gräver innehåller sådana här jordprover ofta stora mängder förkolnade fröer och andra växtrester, och så var fallet också hos oss. I jordproverna på sammanlagt ungefär 20 liter jord har Mats hittat och analyserat tusentals små förkolnade växtfragment, och resultaten ger oss en mängd ledtrådar som alla blir viktiga pusselbitar för att förstå helheten på platsen. Ett spännande fynd, som vi visserligen såg i fält men som Mats har fått hjälpa oss att tolka, är en ansamling av tusentals sädeskorn som hittades i en eventuell avfallsgrop. Vi skriver eventuell, eftersom det i samma grop hittades bland annat ett silvermynt och en trasig men fin glaspärla... De tusentals sädeskornen visade sig bestå av ungefär 90% korn och 10% speltvete. Fördelningen kan tolkas som ett tecken på en växtföljd där speltvete odlats ena året och korn nästa. Skörden som hamnat i gropen kommer från ett år då kornet odlades, och den lilla andelen speltvete utgör självsådda frön från från året innan. Utöver sädeskornen hittades i samma prov också en del fröer från åkerbinda och klätt som båda kan betraktas som åkerogräs. Åkerbinda växer slingrande utmed marken, och dess närvaro tillsammans med sädeskornen visar att säden vid skörd sannolikt skurits av vid basen och inte skördats genom att axen plockades.


Stolphålen i det största huset, markerade med vita papperstallrikar. I bakgrunden syns Köpings Prästgård.

Även i stolphålen till det största huset hittades en hel del förkolnade växtrester. Mängden varierar mellan olika delar av huset, men artsammansättningen är ungefär den samma över hela. Detta betyder dels att huset troligtvis inte innehållit delar med helt olika funktioner, som exempelvis en förrådsdel eller en stalldel, utan att hela huset troligen varit boningshus. Det betyder troligen också att köksdelen varit förlagd till den del av huset där mängden förkolnade växtrester är som störst, eftersom det är i närheten av härden som fröer och andra växtrester förkolnas och bevaras. I vårt fall blir detta norra eller nordöstra delen av huset. Ett annan väldigt spännande resultat från analysen av jordprover i huset är iakttagelsen att materialet var så pass välbevarat: vi har inte sett några tecken på att huset brunnit, vilket annars brukar ses som anledning till att förkolnad växtmaterial bevaras bra i stolphålen. En annan förklaring skulle kunna vara att huset haft ett trägolv, och att fröerna efter att de förkolnats trillat ner mellan plankorna och på så sätt skyddats. Utifrån utgrävningsresultaten tror vi att detta hus haft väggar byggda av skiftesverk, och ett trägolv passar väl utmärkt in i den bilden.

Rapportarbetet pågår för fullt, och ännu är inte alla pusselbitar helt på plats. Dateringsmässigt talar allt fortfarande för att gården varit bebodd under tidig medeltid, framförallt under 1100- och början av 1200-talet. Troligen går dock aktiviteterna på platsen tillbaks till 900-talet och slutet av vikingatiden, men i vilken utsträckning är ännu inte helt fastställt. Vi väntar på resultaten från flera 14C-dateirngar, kanske kommer bilden att klarna ytterligare. Rapporten kommer att färdigställas under våren, och när den finns tillgänglig för nedladdning talar vi om det här på bloggen.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Forntid längs ostkusten bok och seminarium!

Nu till helgen hålls för tredje året i rad arkeologiseminariet i Blankaholm, där Forntid längs Ostkusten utgör temat. Lagom till årets seminarium har innehållet från de två första upplagorna av seminariet förevigats i tryckt form.



Bokens vackra omslag har jag redan tidigare skvallrat om här på bloggen. Nu är den tryckt och klar, och kommer att kunna köpas direkt från tryckeriet. Som en teaser kan jag här stolt presentera innehållet:



Missa inte att skaffa denna kioskvältare!


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Hur gammalt är världsarvet?

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap fyller 10 år i år. I den officiella beskrivningen på UNESCO:s hemsida står det att läsa (fritt översatt) ”här har människor bott i omkring femtusen år…”. Öland har fått sitt världsarv för det unika landskapet och människans långvariga anpassning till öns resurser och förutsättningar. Men hur gammalt är egentligen odlingslandskapet? Här följer ett lite längre inlägg, som sammanfattar det jag talade om på min öppna föreläsning i samband med Linnéuniversitetets invigning för två veckor sedan.

Som arkeolog har jag ofta fått frågan om vad som är det finaste jag har hittat, och medan jag funderar ser jag hur förväntningarna om fantastiska guldskatter lyser i den frågandes ögon. Jo, jag har hittat guld, och visst är det fantastiskt. Men ibland är det faktiskt andra, mindre skimrande, saker som berör mest. Ett mångtusenårigt men kristallklart fingeravtryck i lera kan ge en obeskrivligt stark ”nära forntiden-upplevelse”, och till synes obetydliga stolphål har fått många arkeologers puls att öka då förhistoriska bostäders planlösningar plötsligt visar sig under matjordslagret. Vardagliga föremål har ofta den där förmågan att påminna en om att man står framför resterna efter en sedan ofantligt länge svunnen verklighet, där skratt och lek, sång och dans, gråt och elände, kärlek och svek varit lika engagerande som idag.

Ett av de mest spännande fynden jag gjort var en blek mörkfärgning i marken som jag hittade vid en förundersökning i Pettersholm på västra Öland hösten 2008. Fläcken i marken var rund och ungefär 65 cm i diameter, och efter lite rensning med skärsleven blottade sig ett närmast intakt skelett av en nötkalv nedlagd i en grop. I fält var fyndet inte särskilt uppseendeväckande, åldern var oviss och jag var till och med osäker på om fyndet ens var från forntiden över huvudtaget. När resultaten från 14C-laboratoriet landade i brevlådan steg pulsen. Kalven dog någon gång omkring 3500-3100 f Kr.


Kavlskelettet från Pettersholm så som det såg ut när det hittades.

Vi står alltså inför ett till stora delar bevarat skelett av en nötkalv, som kronologiskt hör hemma i början av bondestenåldern, neolitikum. Arkeologiska lämningar från den här tiden på Öland vittnar om två vitt skiljda levnadssätt som praktiserats samtidigt och parallellt; vi talar om trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen, där den förstnämnda karaktäriseras av tidigt jordbruk och byggandet av monumentala stenkammargravar och den sistnämnda av säljakt och fiske och en livsstil intimt sammankopplad med havet. Kalven från Pettersholm ska rimligen sättas i samband med trattbägarkulturen, och utgör ett av de äldsta konkreta spåren av det tidigaste jordbruket på Öland.

Kalvskelettet var mycket skört, och föll till stora delar sönder vid upptagandet. De många fragmenten skickades till osteologen Ylva Telldahl i Stockholm, som efter en del pusslande har lyckats få fram mycket intressant information om kalven. Hennes forskarkollega genetikern Emma Svensson i Uppsala har dessutom lyckats ta fram en DNA-profil från ett av benfragmenten, och en allt mer detaljerad bild av kalven börjar sakta växa fram. Vi vet nu helt säkert att det rör sig om en kviga, som genetiskt sett inte skiljer sig nämnvärt från andra domesticerade kor i det förhistoriska Europa. Detaljer i skelettets utveckling visar att kalven var mellan 1 ½ och 2 ½ år när den dog. Mankhöjden har inte kunnat beräknas, men sannolikt har kalven varit en dryg m över manken. Skelettet visade sig inte vara helt komplett så som först antogs: vissa köttrika delar har avlägsnats. Märkbart är samtidigt att många mycket köttrika delar finns kvar, det är alltså inte fråga om rent slakteriavfall. På tre av benen saknas den övre delen, men i samtliga fall har man lagt tillbaks den nedre delen av benen med klövarna och fotbenen. Av skelettfragmentens läge att döma har kött och hud funnits kvar och kroppen till stora delar hängt samman då den lagts i gropen. Halsen ligger utåt och huvudet är inåtböjt med pannan bakåt, i en tämligen onaturlig vinkel. Det verkar inte som att man bemödat sig om att ge kalven en anständig begravning, sannolikt har kroppen istället lagts i en säck och pressats ner i en knappt tillräkligt stor grop och täckts över. I jordfyllningen som skottats över kroppen har några flintavslag och ett ben från en gris hängt med, avsiktligt eller inte är svårt att säga.


Schematisk bild över ett nötskelett, där de kroppsdelar som identifierats hos kalven i Pettersholm har markerats med svart.

På platsen hittades inga andra spår från förhistoriska aktiviteter över huvudtaget. Samtidigt var undersökningen av begränsad omfattning, och det är troligt att ytterligare ledtrådar finns under marken någonstans i närområdet. I nuläget är det svårt att spekulera kring varför kalven hamnat där i en säck i marken. Att vissa köttrika delar av skelettet saknas talar starkt för att en måltid ägt rum, och att de nedre delarna av benen lagts tillbaks då hud och kött fortfarande höll benen samman antyder att detta skett i nära samband med nedläggandet av kalven. Att inte alla köttrika delar avlägsnats kan tolkas som att själva nedläggandet av kalven som värdefullt kött var av betydelse, kanske har man ätit en ceremoniell måltid i samband med någon form av högtid och som en del i firandet lagt ner den fortfarande värdefulla kalven i en säck i marken.

Kalven är inte den enda pusselbit vi har kring Ölands tidigaste jordbruk. I Resmo på sydvästra delen av ön finns fyra stenkammargravar, monumentala gravkammare byggda av enorma stenblock som vart och ett väger många ton. Gravkammaren nåddes genom en smal gång, och inne i kammaren placerades de döda sittandes med uppdragna knän. I kammaren placerades också föremål av olika slag, och utanför gångens mynning placerades krukor med matoffer. Under många generationers lopp fylldes kammaren med skelettrester efter de förmultnade kropparna.


Karta över området kring Resmo, med de fyra megalitgravarna markerade. På fotot nedan visas graven RAÄ 81.


Gånggriften RAÄ 81 i Mysinge, Resmo socken på sydvästra Öland. De enorma stenblocken som syns i bild utgör takblocken på en oval gravkammare (längst bort i bild) och en smal gång som leder ut mot sydost (närmast i bild).

För snart två år sedan fick vi möjlighet att undersöka en boplats från samma tid, i Runsbäck i sydöstra Färjestaden. På västsluttningen av en forntida strandvall hittades inom ett begränsat område stora mängder fynd av keramikskärvor och flintavslag, och även hela och trasiga redskap av flinta och andra bergarter. Keramiken kan karaktäriseras som trattbägarkeramik, och kan stilistiskt dateras till omkring 3600 -3300 f Kr. Fyndkoncentrationen sammanföll med en riklig förekomst av spår efter olika nedgrävningar, och i gyttret kunde vi efter mycket möda urskilja tre stora stolphål placerade på rad, som fungerat som takbärande konstruktion i ett ca 12 x 5 m långt hus. Fyndkoncentrationen utgör spår efter det vardagliga livet i och omkring huset.


Karta över lämningarna efter huset i Runsbäck, med fynden av flinta och keramik markerade (gula och röda trianglar). De mörkgrå markeringarna utgör resterna efter de takbärande stolparna, och de ljusgrå markeringarna uvgör möjliga spår efter väggarna.


Ungefär så här kan huset i Runsbäck ha sett ut för drygt femtusen år sedan.


Kalven i Pettersholm, gravarna i Resmo och boplatsen i Runsbäck är exempel på konkreta lämningar som fortfarande finns kvar efter den tidigaste jordbrukskulturen på Öland. Av dessa är det bara megalitgravarna som kan ses ovan mark, men de andra fynden visar att marken döljer många intressanta saker. Fortsatt forskning kommer med största säkerhet att bringa nya fynd i dagen, och en allt tydligare bild av det tidigaste jordbruket på Öland växer sakta fram.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet

Fler prover på gång

För nästan ett år sedan grävdes skelettet av en man fram på Kalmar slotts yttre borggård. Inte nog med att den döde hade skändats och kroppen blivit begravd på mage. 14C-dateringar visade också att mannen hade ändat sitt liv så tidigt som på 1200-talet. Kvarlevorna undersöktes i och med de intressanta resultaten ännu mer ingående och det hela mynnade ut i en utställning på Kalmar läns museum. Mannen har dock inte vilat ensam under borggården och nya prover har nu skickats till Tandemlaboratoriet i Uppsala.


Skallen av individ funnen i sydvästra förborgen.

Vi fick fram flera intressanta ledtrådar till mannens liv utifrån de resultat som prover och analyser av 1200-talsmannens kvarlevor gav. Fler svar skapar dock ännu fler frågor. Osteologerna kunde se att mannen levt ett slitsamt och kort liv, men vad han haft för yrke, vad hade han dött av och vad hade han gjort för att omvärlden ansåg att han skulle skändas ända in i döden? Hade mannen varit en krigare? Hade han stupat vid ett bortglömt slag och sedan vräkts ned i jorden? En av teorierna som vi har arbetat med är att han har varit träl. Vid tiden för hans begravning var ännu inte träldomen avskaffad i Sverige och det är just under 1200-talet som man tror att Kalmar slott byggdes om från en kastal till ett slott med höga murar och torn. Ett arbete som krävt enorma uppoffringar i form pengar, manskap och andra resurser. Det var inte bara i Kalmar det byggdes, vi behöver inte fara längre än snett över Kalmarsund och upp till Borgholm förrän vi kommer till nästa magnifika byggprojekt, Borgholms slott. Lägg sedan till andra borgar och slott som byggdes vid tiden och man inser snart vilka enorma summor som byggandet förorsakat kungamakten. Detta dessutom över de normala kostnader som skötseln av ett kungarike krävt. En förklaring till hur ekonomin har gått ihop sig kan vara att man använt gratis arbetskraft i form av ofria trälar.


Benen som hittades 1932.

Än vet vi dock inte mannens sysselsättning. Vad vi däremot vet är att mannen inte legat ensam. Skelettet som Cecilia Ring hittade i februari förra året fick stor uppmärksamhet, vad som däremot inte fångade lika mycket rampljus är fyndet av fler individer i samma schakt som mannen. Dessa är inte lika intakta, men kan likväl ge mer information om vilka de är och varför de blivit begravda i ovigd jord. En undersökning av tidigare utgrävningar på Kalmar slott avslöjar dessutom ytterligare ett tiotal individer som har hittats i slottets jord. Två av dessa individer har legat i magasinet här på museet och dessa har plockats fram och paketerats för att sändas iväg på provtagning i Uppsala.

Den ena hittades under en utgrävning av Britt-Marie Hammarskiöld 1969 i den sydvästligaste delen av yttre borggården och den andre hittades redan 1932 under en av Martin Olssons undersökningar. De prover som nu ska tas är 14C-dateringar för att ta reda på om de är samtida med 1200-talsmannen. Det finns kulturlager från Slottsholmen som är äldre än kastalen och troligen daterar sig till 1100-talet. I teorin skulle någon av de andra personerna kunnat ha begravts redan vid den tiden. Kalmar slott har också varit med om flertalet belägringar fram till och med Kalmarkriget 1611-1613 och det finns en möjlighet att någon av de döda har dött inne i slottet under en sådan belägring och därmed fått sin begravning på borggården istället.

Nu återstår bara att vänta och gissa hur gamla benen är. Under tiden kan man med fördel gå in och läsa vad som skrivits tidigare om 1200-talsmannen.

Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum

Att nå ut.

För ett par år sedan undersökte jag en boplats från Romersk järnålder dvs 0-400 e.Kr. Boplatsen utgjordes av en fantastiskt fin gårdsmiljö med ett långhus och två ekonomibyggnader. Till en början syntes bara ett kaos av mörkfägningar vilka egentligen var spår av stolphål, gropar, kokgropar och härdar.
Efter att ha snittat en ansenlig mängd kunde vi se att vissa stolphål var både bredare och djupare. Vi satte då käppar i de större stolphålen och efter en stunds funderande och jämförande kunde vi konstatera att vi stod mitt i ett långhus som mätte ca 25 meter! Samma eftermiddag ”växte” också de övriga husen fram och gården var ett faktum. En fantastisk känsla!
För första gången på ca 2000 år kunde man åter se den gård som en gång legat på platsen, även om den nu syntes i en inverterad bild, dvs vi såg bara hålen till stolpar som en gång utgjort husen.

Spåren av den undersökta gården med husområdena finrensade.

För oss arkeologer var gården tydlig och husens konstruktion kunde vi också förstå genom de spår vi grävt fram. Att det inte är lika lätt för en som inte är arkeolog kan man nog också förstå. Vid en guidning av boplatsen försökte jag och mina kollegor att så pedagogiskt som möjligt beskriva hur husen och boplatsen sett ut. Vi insåg dock efteråt att vi inte ”nått ut” till publiken. Både av deras ansiktsuttryck och frågor stod det klart att det vi ville förmedla för publiken fortfarande var ytterst dunkelt.

Det är således av största vikt att vi arkeologer kan förklara och tydligt åskådliggöra de tolkningar vi med fikonspråk skriver i våra rapporter. För allmänhetens skull måste vi bli tydligare.
Inget av detta är nyheter men behöver ständigt föras fram. I ett försök att göra åtminstone den förhistoriska huskonstruktionen lite tydligare vill jag med en liten film visa hur husen var uppbyggda.
Förhoppningsvis är det några där ute som för sig själv a tänker – ”jaha var det så de såg ut”.


Nicholas Nilsson KLM

Föreläsning: Arkeologiska ledtrådar till det Öländska jordbrukets ursprung

Idag startar den tre dagar långa invigningen av Sveriges nyaste universitet, Linnéuniversitetet. Rektor installeras i Växjö idag, hela universitetet har stort kalajs ikväll och i morgon lördag är det Studenternas dag. På söndag hålls det öppet hus såväl i Växjö som i Kalmar, med bland annat ett digert program av spännande och intressanta öppna populärvetenskapliga föreläsningar. Programmet för öppet hus i Kalmar respektive Växjö hittar ni i högerspalten på den angivna länken. I Kalmar hålls föreläsningarna på Sjöfartshögskolan.

Som nyanställd post-doktor i Arkeologi vid nämnda universitet vill jag ju dra mitt strå till stacken, därför tänkte jag hålla en föreläsning som tar världsarvet på Öland till nya arkeologiska höjder. På söndag kl 12.50-13.20 ska jag prata om det tidigaste jordbruket på Öland, och om vilka arkeologiska spår vi idag kan se av det äldsta skiktet i världsarvet Södra Ölands odlingslandskap. Kom gärna och lyssna, det är gratis! För den som inte har möjlighet kommer jag även så småningom att skriva en liten blog-version av innehållet i föreläsningen. Förutom min egen insats representeras arkeologiämnet på söndag av professor Ulf Näsman, som föreläser i Växjö kl 12.50-13.20 på temat Norden före Ansgar. Här kan jag utlova spännande saker kring den yngre järnåldern.

Kalven i gropen. Arkeologiska ledtrådar till det
Öländska jordbrukets ursprung
Ludvig Papmehl-Dufay
Sal Brigantinen B121, Landgången 4, Kalmar

Kristendomen och nordisk kultur före Ansgar
Ulf Näsman
Sal Wicksell, hus K, Växjö


En kalv i en grop. Vill ni veta mer än så om detta fynd, kom och lyssna på söndag!


Hoppas vi ses på söndag!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/Linnéuniversitetet