Det som göms i jord...

Undersökningen i Tingby har nått halvvägs. Efter idogt rensande har vi nu börjat lyfta på stenar i stenpackningen. Fast inte har vi blivit särskilt mycket klokare för det...

Likt en procession lyfter studenterna varje morgon av presenningen från den stenpackning som de senaste veckorna upptagit en stor del av vår tid, energi och tankekraft. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Två veckor har gått på 2012 års fältkurs i arkeologi, som i år genomförs i Tingby utanför Smedby strax väster om Kalmar. Hittills har vi fokuserat på två ytor; dels ett område om 12 m2 direkt söder om schaktet från 1987–1989, och dels den stensamling som man då det begav sig tolkade som en stenlagd gång fram till det hus som undersöktes och som antogs vara omkring 8000 år gammalt. Efter att vi rensat fram stenarna ytterligare har vi känt oss tveksamma till denna tolkning, och istället diskuterat möjligheten att anläggningen kan utgöra en grav. Stenpackningen intar en avlång form mellan två större block, och längs ena kanten syns ett antal större stenar som vi antog kunde utgöra väggen i någon form av stenkista.

Så här såg stenpackningen ut innan stenar började plockas i torsdags. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Efter att samtliga framrensade stenar ritats och mätts in, och otaliga foton tagits från alla håll och kanter, började vi i torsdags lyfta bort de översta stenarna i två fjärdedelar av stenpackningen. Snart var det tydligt att stenpackningen betår av ett skikt sten, med bara enstaka stenar under. Marken såg här först ut att bestå av naturligt grus, men enstaka kolbitar samt det faktum att sanden och gruset bitvis är väldigt löst skvallrar om att det ändå kan vara fyllning i någon form av nedgrävning.

Stenarna börjar plockas i två av fyra kvadranter, så att en kryssprofil skapas. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Stenpackningen visade sig bestå av ett lager sten, med relativt löst grus under. Större block såg ut att utgöra någon form av kant eller vägg, kanske i en kistkonstruktion? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Osäkra på vad det var vi hittat, var det med lite blandade känslor som vi såg helgen närma sig. Alla hade vi nog väntat oss att stenarnas hemlighet sakta men säkert skulle avslöja sig i takt med att stenarna började lyftas... Med denna frustration i bakhuvudet fattade jag på fredag eftermiddag fyllhammaren och satte mig att, för säkerhets skull, rensa lite till i utkanten av stenpackningen mot nordost. Om vi begripit lite innan, förstod jag nu ännu mindre. Stenpackningen bara fortsätter, in under schaktkanten och dumphögen. Vad är det egentligen vi har hittat?

Det som göms i jord... stenpackningen växer mot nordost. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I skrivande stund ter sig stenpackningen så här, med två kvadranter av den "ursprungliga" utbredningen renplockade från sten och den nyframrensade delen i nordost som fortsätter in under schaktkanten. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kan vi under nästa vecka få hjälp av en maskin för att flytta lite dumphög och skala fram resten av stenpackningen, så att vi kan ta reda på vad det är vi har framför oss. Just nu känns det som att allt är möjligt. Spänningen växer, eller...?

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Den som gräver får se...

Första veckan av fyra i Tingby 2012 är avklarad. Vi har tagit fram en del av schaktet från 1987–1989 års utgrävningar, vi har rensat ytterligare på den yta som man lämnade då utgrävningarna avslutades och nu återstår en hel del arbete med att undersöka färdigt det som aldrig hanns med då det begav sig. Kanske bekräftar vi det man trodde då, kanske får vi reda på helt nya saker om platsen som man inte tidigare visste.

En 25 år gammal markduk dras bort, och stenarna från 1980-talets utgrävning ser åter dagens ljus. Dags att börja arbeta! Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Alla hjälps åt i det mödosamma arbetet att helt frilägga stensamlingen. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Efter några dagars finputsande ser stenarna ännu mer intressanta ut. Är det verkligen en stenlagd gång som man trodde 1989, eller kan det vara något annat? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vädret har väl inte varit det allra bästa, men tappra och glada har studenterna från Linnéuniversitetet med stor iver tagit sig an utgrävningsytan med skärslev, fyllhammare och borste. Mycket av veckans arbete har bestått i att ytterligare rensa fram den stensamling som man på 1980-talet hittade intill långsidan på stenåldershuset och som man då tolkade som en stenlagd gång framför ingången till huset. Man lyfte dock aldrig bort stenarna för att se vad som fanns under, och vi vill nu ta reda på om tolkningen från 1980-talets undersökning stämmer eller om stenarna kan representera något annat. Stensamlingen ser onekligen spännande ut, den har blivit betydligt mer rejäl i takt med att vi rensat fram den, och vi har inte kunnat låta bli att dra paralleller till andra platser i södra Skandinavien där gravar från stenålderns slutskede omkring 2500–2000 f.Kr. ibland har en stenpackning i fyllningen, inte alldeles olikt vår stensamling. Det enda vi kan vara säkra på i nuläget är att stenarna inte kommit dit på naturlig väg. Varför man lagt dit dem, eller när, det finns det bara ett sätt att ta reda på. Den som gräver får se. Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Tingbyboplatsen grävs ut igen!

Säger man ”Tingby” och ”stenåldern” ringer det nog en klocka hos många, åtminstone i Kalmartrakten. I slutet av 1980-talet genomförde länsmuseet utgrävningar av en närmare 8000 år gammal boplats från jägarstenåldern, långt före jordbrukets införande, i Tingby strax väster om Kalmar. Bland de spår man då hittade fanns vad man tolkade som lämningar efter ett hus, vilket skulle vara det äldsta hus som dittills påträffats i hela Norden. Fyndet blev en stor sensation, och förutom att tusentals människor besökte utgrävningen resulterade det även i uppförandet av ”Tingbyhuset” ett par stenkast från utgrävningsplatsen, en fullskalig rekonstruktion av stenåldershuset så som man tänkte sig att det sett ut. Många är de Kalmarbor som under sin skoltid prövat på stenåldersliv vid Tingbyhuset.

Grävmaskinist och glasmästare Lasse från LSE Gårdinger hjälper till med de första "spadtagen" inför 2012 års utgrävning i Tingby. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Nu, 25 år senare, återvänder arkeologerna till Tingbyboplatsen! Inte för att gräva ut huset igen, men för att med nya ögon och delvis nya metoder ställa nya frågor som stod obesvarade efter 1980-talets undersökningar. Den nya utgrävningen i Tingby genomförs som ett samarbete mellan Linnéuniversitetet och Kalmar läns museum, och den ingår som en del i arkeologiutbildningen vid universitetet. Under ledning av arkeologer från länsmuseet kommer tredje terminens arkeologistudenter här att under fyra veckor, för första gången, prova på fältarkeologins metoder och arbetssätt. Vad kan då vara mer spännande än att återvända till en plats där arkeologer redan tidigare gjort intressanta fynd, och att dessutom ha lite nya frågor i bagaget som lämnades obesvarade då det begav sig! Utgrävningen i Tingby, som startar den 24 september och pågår i fyra veckor, görs helt i utbildnings- och forskningssyfte och finansieras av Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet tillsammans. Öppna visningar för allmänheten kommer att hållas enligt nedan. Visningarna är kostnadsfria, ingen föranmälan krävs.

Schaktet från 1987-1989 års utgrävningar var igenlagt med duk och sättsand, vilket gjorde det enkelt att ta vid där man slutade sist.Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Öppna visningar av utgrävningsplatsen: Onsdagen den 26 september kl. 14.00 Onsdagen den 3 oktober kl. 14.00 Onsdagen den 10 oktober kl. 14.00 Tisdagen den 16 oktober kl. 14.00

Ge järnet!

Under föregående vecka samlades flera gruppmedlemmar inom projektet ”Järnet som samhällsomvandlare. Statsbildning och modernisering i Sverige 1150-1350” vid Skåninggsmåla, vid Bäckebo strax nordväst om Kalmar. Både utgrävning och fältexkursioner stod på schemat. 

Projektet har som syfte att belysa vilken roll järnhanteringen spelade för skeendet då staten Sverige bildades. Projektet som är tvärvetenskapligt har en fantastisk bredd med personer från olika discipliner såsom arkeologi, medeltidsarkeologi, metallurgi, ekonomisk historia, historia, agrarhistoria, geologi, ekologi-  miljö och geovetenskap, teknik- och vetenskapshistoria, ekologi och skogshistoria. Projektledare är Bengt Berglund, Professor i teknik- och vetenskapshistoria vid Chalmers tekniska högskola. Den som höll i trådarna för veckans övningar var docent Gert Magnusson som tidigare var projektledare för E22-projektet som genomfördes av Kalmar läns museum under åren 1997-200. 

Kalmar läns museums arkeologer har inlett ett samarbete med detta projekt där syftet är att nyligen startade projekt på museet skall kunna dra nytta av erfarenheter ifrån detta projekt och vice versa.

Veckan inleddes med en två dagar lång förundersökning av ett slaggvarpsområde vid Skåningsmåla utanför Bäckebo. Platsen undersöktes delvis 1994-95 av Kalmar läns museum och då påträffades mycket fynd vilka använts vid järnhantering på platsen. Vid detta tillfälle kunde också prover för datering tas vilket tidfäste platsen till medeltid. Den nu utförda undersökningen kommer att följas upp av en mer omfattande undersökning under maj-månad 2013. 

Under de återstående dagarna samlades alla projektets deltagare samt några ytterligare personer för att åka runt i Möre och bese vissa utvalda platser kring vilka diskussioner kunde hållas. Temat för den första dagen var ”Järnhanteringen och dess landskap” varvid undersökningsplatsen besöktes och förvisades samt Eskilshult, ett bevarat historiskt landskap med tydliga drag från 1600-talet.

Besök på utgrävningsplatsen vid Skåningsmåla. Gert Magnusson berättar om platsen.

Dag två var temat: ”Smålands centrala organisation under yngre järnålder och äldre medeltid”. Dagen inleddes med möte på museet där olika deltagare i projektet fick redogöra för sina olika forskningsområden. Dagens exkursion företogs till Hossmo där kyrkan nagelfors ordentligt och där undertecknad redogjorde för de arkeologiska undersökningar som gjorts i området samt vilka undersökningar som komma skall (förbifart Rinkabyholm). Området ingår också i ett av arkeologienhetens nystarta forskningsprojekt  där Hossmo tillsammans med ett område i Tjust, Gamleby-Lofta, skall undersökas närmare. Projektets arbetsnamn är ”Järnåldersbygd längs Östersjökust, Möre och Tjust”. Exekutionen fortsatte sedan till gravfälten vid runt Kalmar.

Vad döljer sig här?

Hossmo kyrka har mycket intressant att titta på.

Den tredje dagens tema var: ”Statsmaktens närvaro och kommunikationsleder samt vattenkraft”. Vi besökte Pataholm där Ulrika Söderström från museet redogjorde för ett projekt där Pataholm, Köpingsvik samt Västergarn på Gotland ingår, även detta projekt är ett nystartat projekt från arkeologienhetens sida. Under dagen besöktes även Kronbäcks klosterruin utanför Mönsterås samt Källarholmen vid Hammarglo.

Det vackra torget i Pataholm

Dagen avslutades för museets del efter lunch. Sammanfattningsvis kan man konstatera att veckan var mycket lyckad och att många intressanta diskussioner kring områdets utveckling under tidigmedeltid fördes.  Veckan avslutades med mycket inspiration och med förhoppningar om goda kunskapsfångster i en nära framtid.

Vid pennan!

Nicholas Nilsson

Risinge hög daterad!

Den trogne läsaren har kanske undrat vad som blev av undersökningen av Risinge hög, som vi skrev om flitigt här på bloggen i höstas. Rapportarbetet har pågått med varierande intensitet under vintern och våren, och även om några små detaljer fortfarande återstår börjar det mesta ta form. I förra veckan fick vi resultaten från kol-14-dateringarna.

Om undersökningen av Risinge hög 2011 kan man läsa här, här, här, här, här och här. Även om det varit tyst om Risinge på bloggen sedan fältarbetet avslutades i oktober 2011 så har inte arbetet varit nedlagt, tvärt om. Undersökningen kommer att resultera i en rikt illustrerad rapport som när den står färdig kommer att göras tillgänglig bland annat här på bloggen. Redan under fältarbetets gång fick vi fram mycket information om högen, även om vi faktiskt inte hittade ett enda föremål som med säkerhet kunde kopplas till dess byggnadstid eller dess användningstid som grav. Fynden var istället antingen äldre än, eller betydligt yngre än, gravmonumentet. De äldre fynden utgjordes av flinta, och genom en snabb analys av flintexperten Anders Högberg har det kunnat fastslås att de många pyttesmå avslagen av finaste flinta kommer från de sista stegen i tillverkningen av en fyrsidig flintyxa. Här har alltså en person tillbringat några timmar med att knacka till den sista formen på sin flintyxa innan det var dags för slipning, troligen någon gång under början eller mitten av bondestenåldern för sisådär en 4500–6000 år sedan. Ganska hissnande. De yngre fynden utgjordes istället av föremål från 1900-talet, som även de berättar något om platsen och människors förhållande till den.

När byggdes då Risinge hög? Förhandstipsen var två: antingen är den från äldre bronsålder (typ 1500 f.Kr) eller också är den från yngre järnålder (ca 500-1000 e.Kr.). Även om känslan vid grävningen var att det lutade starkt åt det äldre alternativet så visste vi inte säkert. När experten på förkolnade växtrester Mats Regnell började hitta hirskärnor i jordproverna anade vi att vi hade rätt, eftersom denna gröda är känd för att ha odlats i vår del av världen framförallt under bronsåldern men då främst periodens yngre del. Nu har en hirskärna C14-daterats, liksom två andra prover bestående av ihopsamlade förkolnade gräsfragment från två olika delar av högens lagerföljd. Alla tre proverna landade i äldre bronsålder, i runda slängar 1700–950 f.Kr, och just hirskärnan fick den äldsta dateringen med sina ca 1690–1420 f.Kr. Det är semestertider så vi har inte riktigt hunnit kolla säkert, men det verkar som att detta kan vara den äldsta dateringen av hirs hittills i Sverige. Roligt! Och nu kan vi alltså med säkerhet fastslå att Risinge hög började uppföras under början av bronsåldern, för nästan 4000 år sedan. Troligen pågick sedan bygget en tid, men hur länge är inte helt fastslaget. I skissen nedan visas en översiktlig tolkning över hur vi tänker oss att högens olika delar kommit till. Håll utkik efter rapporten här på bloggen! Som en liten teaser kan jag även säga att rapporten från undersökningen 2009 av den tidigmedeltida gården i Prästhag utanför Köpingsvik faktiskt är på väg att bli klar, även den kommer det att skrivas mer om här på bloggen under hösten.

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Torg och gator i Gamla stan

Under ett par veckors tid har det grävts i Kalmars Gamla stad. Med gemensamma krafter öppnade Kalmar läns museum och Riksantikvarieämbetet (UV Öst och Syd) upp flera större och mindre ytor för att studera och dokumentera vad som dolde sig under ytan. Undersökningarna utgjorde en del i Kalmar kommuns projekt för kvarteret Valnötsträdet där man vill lyfta fram de historiska värdena på platsen. Man har då valt att luta sig mot de resultat som arkeologin kan bidra med. I härlig vårsol och med den gamla kyrkogården som fond tog arbetet sin början!

 

Området som undersökts utgjorde de delar av Kalmar gamla stad där torget, Bykyrkan och den gata som förband torget med stadens port mot norr, Norreportsgatan, låg. Kartor som visar hur gatunätet från 1600-talet och äldre tider såg ut är mycket få och det rekonstruktionsförslag som Dagmar Selling lade fram på 1970-talet baserar sig i stort på en karta men med ett relativt bra material från stadens jordebok där räkenskaperna för en mängd tomter finns bevarade från slutet av medeltid och framåt.

Rekonstruktionsförslag över hur gatunätet kan ha sett ut under medeltid och tidigt 1600-tal.

De primära frågeställningarna inför undersökningen var:

• Att söka en fysisk begränsning av det gamla torget.
• Få en bättre kunskap om hur de äldre tomterna varit placerade (riktningar på bebyggelse).
• Att belysa en del av det äldre gatunätet.

Totalt togs 10 schakt upp spridda över delar av kv Valnötsträdet där det gamla konstmuseet bildade en gräns mellan undersökningsområdena.

Det medeltida torget låg en gång i tiden på den södra sidan om Bykyrkan d.v.s. den yta som idag ligger mellan Södersportskolan och det gamla konstmuseet. Här började vi ta upp det första schaktet och med spänd förväntan stod jag och Stefan Larsson från Uv-Syd och blickade ned i schaktet, när skulle vi finna en stenläggning som visade att torget var funnet? Många skoptag blev det men någon stenläggning att tala om syntes inte. Det visade sig att torget troligtvis redan förstörts under 1600-talet. Spår av uppbruten stenläggning kunde anas i form av stenmaterial som påträffades i schaktet. Rester av fragmentariska murar kunde också ses. Kanske hade denna del av staden monterats ned först för att demonstrativt visa invånarna att nu var det den nya staden, Kvarnholmen, som gällde. En mer välbevarad källargrund kunde dock dokumenteras i förlängningen av det första schaktet och ger oss den fysiska begränsningen av det gamla torget åt sydväst. Källaren gav också värdefull information om bebyggelsens placering och riktning invid torget. Av detta kan vi således bilda oss en uppfattning om tomtstrukturen i området. I ett par av de mindre schakten i detta område kom också spår av den tidigare sträckningen av Österlånggatan, nedlagd i samband med byggandet av lasarettet i slutet av 1800-talet. 

Stefan Larsson under arbete med att förstå de olika murrresterna och lagren i ”torg-schaktet”. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Nicholas Nilsson och Magnus Stibéus funderar på murar och lager vid framgrävandet av källaren vid torget. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Resterna av äldre gatsträckningar, dock relativt unga, slutet av 1800-talet början av 1900-talet. Foto: Nicholas Nilsson KLM och Hanna Menander Uv-öst.

 Nordöst om det gamla konstmuseet togs tre schakt upp vilka skulle ge information om bebyggelsen i området och dess struktur samt eventuellt visa var den gamla Norreportsgatan legat.

Utan att överdriva kan jag väl säga att vi fick full pott på dessa förhoppningar. Inte bara bebyggelsestrukturen under 1600-talets slut påträffades utan även strukturer vilka kunde knytas till yngre bebyggelse från slutet av 1800-talet.

De äldsta spåren, och de kvarvarande resterna av den stad som övergavs under slutet av 1600-talet visade sig i form av en brunn och en gatsträckning med tillhörande bebyggelse. Brunnen var en stor konstruktion som legat blott ett kort avstånd från Bykyrkans kor. Brunnen var helt stenfylld och det var ett mödosamt arbete att få fram den. Om brunnen ingått i en tomt gick inte att utröna i detta skede.  Brunnen grävdes bara fram delvis då den troligtvis hade ett ansenligt djup.

Den delvis framgrävda brunnen. Foto: Nicholas Nilsson KLM.

Den gamla Norreportsgatan såg åter dagens ljus i ett annat schakt. Inte bara gatan utan också bebyggelse invid gatan kunde dokumenteras. Här kan an också konstatera att det gäller att ha lite tur ibland. Vid den första avbaningen av ytan syntes ingenting i schaktet. Vi visste dock att gatan legat någonstans i närområdet och beslutade oss för att gå lite djupare. Ett skrap av metall mot sten och de påtagliga spåren av en stenläggning syntes! Men det var bara ca 20 cm av stenläggningen som syntes vid skoptaget! Hade vi lagt detta skoptag en halvmeter åt väster hade vi missat hela gatan! Gatan var endast bevarad till hälften, den andra halvan hade plockats bort i senare tid. Den bevarade gatdelen kunde rensas fram och där gatan tog slut tog bebyggelsen vid. Ett hus med ingång och delvis bevarad trapp kunde rensas fram. Huset hade också haft flera rum visade det sig och av murtjockleken att döma har det sannolikt rörts sig om ett flervåningshus.

Norreportsgatan och det påträffade huset. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Den yngre bebyggelsen framkom i ett av schakten som en stenläggning med äldre tegel vilken täckte en större del av schaktet. Intill denna kom också resterna av en rektangulär kalkstenskonstruktion. Båda dessa går att knyta till 1800-tals bebyggelse vilken finns med på äldre kartmaterial. Tegelgolvet utgör någon form av gårdsläggning och kalkstensläggningen en konstruktion till något hus. På en av tegelstenarna kunde vi även se fabrikatet "Höganäs". I den ena änden av schaktet påträffades en liten del av en stenläggning som kan vara fortsättningen på Norreportsgatan. 

Tegelsten av märket "Höganäs". Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

Schaktet med de yngre lämningarna. Längs ned till höger i bild anas en stenpackning som kan vara en del av Norreportsgatan. Foto. Magnus Stibéus Uv-öst.

Projektet avslutades med en mycket uppskattad och välbesökt guidad visning av de påträffade lämningarna samt ett efterföljande ”After-work”-föredrag på Söderportscafet. Tillströmningen av intresserade var så stor att vi fick dela upp oss i tre grupper för att kunna visa resultaten. På Söderportscafet var det till och med så mycket folk att alla tyvärr inte fick plats. Överlag har intresset för undersökningarna varit mycket stort och alla son följt projektet på plats har varit väldigt intresserade och positiva. Ett stort tack till alla som följt oss på plats!

Den mycket välbesökta guidningen med efterföljande ”After-work”-föredrag. Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

 Vid pennan!

Nicholas Nilsson

Ett medeltida hus i Västergarn eller hur man botar en arkeolog med hemlängtan

När jag var liten var mitt favoritställe Fornsalen i Visby. Jag kunde gå i timtal bland montrarna med skelett, bildstenar, keramikurnor, medeltida brynjor och vapen och fantisera om hur jag var en av dom som grävt fram vår gotländska historia.  Helt ärligt så skulle jag nog ljuga om jag skulle säga att jag inte längre har den drömmen. Som född och uppvuxen på Gotland så är ön, hur man än vrider och vänder på det, alltid ”hemma”.

För nån vecka sen kom jag tillbaka till Kalmar igen från ett soligt Gotland med bagaget fyllt till bredden med uppfyllda drömmar, nya spännande kontakter och idéer tillsammans med en sjuhelsikes solbränna.

Men vad gör egentligen Kalmar läns museums arkeologer på Gotland?

Jo förstår ni,   vi knyter kontakter, letar forskningsvinklar och nya spännande resultat att jämföra med vad vi hittar när vi jobbar här hemma på Öland. I just det här fallet handlar det dessutom om att jag sen en tid tillbaka driver en idé som förhoppningsvis ska landa i en avhandling. Nämligen om hur lika vissa av de tidigmedeltida hamn- och handelsplatserna runt om Östersjön är varandra. En av dessa platser är Köpingsvik på Öland, där länsmuseet under lång tid har samlat kunskap och vid flera tillfällen fått möjlighet att genomföra arkeologiska undersökningar (inte minst genom framlidna Hella Schultzes försorg). När jag och min kollega Nicholas Nilsson påträffade delar av den vikingatida/tidigmedeltida strandmuren i Köpingsvik 2010 började jag fundera hur man skulle kunna lyfta resultaten från den korta grävningen och sätta in det tidigmedeltida Köpingsvik i ett större sammanhang. Västergarn, som i det närmaste varit min bakgård sen barnsben, poppade upp i huvudet. Och ju mer jag tänkte på det, desto fler likheter samlade jag i huvudet.

Under våren har jag därför varit i kontakt med fil Dr Christoph Kilger, ämnesansvarig för arkeologi vid Högskolan på Gotland, med anledning av högskolans pågående undersökningar av Västergarn. Förhoppningen var att jag skulle få en chans att delta som forskare i årets seminariegrävningar och på så sätt få en spark i rätt riktning i min forskning kring Köpingsvik. Idén mottogs varmt och jag fick den chans jag väntat på.

Totalt 50 studenter var på plats i Västergarn för årets seminariegrävningar. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Under tre av totalt fyra veckors seminariegrävningar för studenterna på Arkeologiprogrammet vid högskolan har jag därför varit en del av teamet som hållit i trådarna kring årets undersökningar. Tillsammans med Joakim Wehlin, Alexander Andreeff och Christoph Kilger har jag handlett 50 (!) nya arkeologistudenter i fält och resultaten blev över förväntan. Tidigare undersökningar (2005-2011) har uppvisat rika lämningar i form av hus, handverkslämningar och stora mängder föremål inom fastigheten Snauvalds 1:2 där man även i år planerade en fortsättning. Syftet med årets grävning var bl.a. att finna en begränsning på en av de huslämningar som framkom 2011 samt att kartlägga utkanten av området.

En hjärtformad nit hittad i schakt 56, Västergarn 2012. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Resultaten lät till en början vänta något på sig men under slutet av vecka 2 och 3 insåg vi att vi snart skulle få mer än vi hade förväntat. I samtliga schakt, totalt fem till antalet, påträffades lämningar som kan knytas till den medeltida fasen i Västergarn. Flera av de framkomna fynden, liksom tidigare fynd gjort före årets, på en förhållandevis lång brukningsperiod på platsen. Vi har allt från fynd av en hjärtformad nit i brons, vilken vanligen dateras senare delen av vikingatid, pärlor i ben, lera och glas, kamfragment och sist men inte minst…..(trumvirvel…….) taaddda! ett 1200-tals hus!

Huset som var byggt på stensyllar hade två rum och förmodligen ingången i väster. Till höger i bild skymtar härden och ingången till det andra rummet. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Huset, som har sin spegelvända motsvarighet i huset vid Fjäle i Anga socken på ön, är ett urtjusigt stensyllsbyggt hus med två rum och en stor eldstad. Dan Carlsson, som för övrigt har ansvarat för utgrävningar på spännande platser som Fröjel och publicerat flerfaldigt om Paviken och Västergarn, kunde notera likheterna mellan Fjäle och Västergarnshuset och berättade om hur huset bör ha sett ut när han och de andra i referensgruppen besökte utgrävningsplatsen under den sista veckan. Även chefen för vår arkeologienhet, Per Lekberg, kom över under sista veckan för att ta sig en titt på utgrävningarna och för att diskutera möjliga samarbeten i framtiden.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att utflykten till Gotland har gett mig ännu mer på benen inför en kommande projektansökan. Insikten om likheterna mellan Köpingsvik och Västergarn i användandet av plats/rum, tidsperspektiv, sociopolitisk/ekonomisk ställning samt fyndmaterial under den period som jag väljer att fokusera min forskning kring har vuxit under veckorna på ön vilket har varit enorm värdefullt. De kontakter som vi på länsmuseet nu har knutit med Högskolan på Gotland, Gotlands museum och med studenter vid högskolan kommer med all sannolikhet att vara givande på många sätt i framtiden. Inte minst kanske för att se vår egen öländska arkeologi med nya ögon.

Vid pennan,

Ulrika Söderström, KLM.