tisdag 6 december 2011

SVT sänder sport...

...istället för filmen om den svenska järnåldern som jag tipsade om i förra inlägget. Någon förklaring har jag inte hittat, men uppenbarligen tyckte man att alpint var mer spännande och bestämde sig för att förpassa förhistorien direkt till repriserna. Nytt försök på fredag således, denna gång i kunskapskanalen:

__

fre 9 dec
22:00 Den svenska järnåldern
Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.
* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12
__


Kan för övrigt passa på att tipsa om att filmprojektet har en egen hemsida, kolla in den så länge vetja.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

lördag 3 december 2011

Dagens tips!

Det här blir bara ett kort inlägg för att tipsa om att slå på SVT2 på tisdag kl 18. Då visas den film om järnåldern av Daniel af Wåhlberg som det pratats en del om i lokalpressen de senaste åren. Filmen fokuserar på Öland och berättar om tiden som föregick vikingatiden, den tid som ibland brukar kallas Ölands guldålder. Så här står det i TV-tablån:

--

Tis 6/12 2011
SVT2 kl 18.00
Den svenska järnåldern
Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.
Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12
Textat sid. 299
Sänds i HD

--

Missa inte!

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Foto från inspelningarna. Bild lånad från Östran.

måndag 17 oktober 2011

Avslutat fältarbete i Risinge

Fyra veckors grävande i Risinge hög är avslutat, och det var med visst vemod som vi i fredags lade igen vårt schakt och packade ihop utrustningen. Nu vidtar inomhusarbete med fyndhantering, rapportskrivning och analyser.

Igenläggningen av schaktet gjordes med hjälp av grävmaskin. Vår framgrävda yta täcktes med fiberduk, som i sin tur täcktes med grus innan jordmassorna lades tillbaks. På så sätt kan man vid eventuella framtida utgrävningar se vart vi varit, även sedan duken förmultnat. Restaureringen av högen, som ju var ett av syftena med undersökningen, kommer troligen att ske under nästa år.

Vi kan börja med att konstatera att vi vädermässigt knappast kunde ha valt fyra bättre veckor. Helt underbart höstväder har det varit, det känns som att vi under denna tid har fått följa övergången från sommar med 22 grader till senhöst/vinter med frostnätter och bitande kyla. Sol har det varit mest hela tiden, och flyttfåglarnas orkester har förgyllt vår tillvaro på sydvästra Öland.

Spänningen har varit hög rakt igenom hela undersökningen. Redan första veckan trodde vi att vi hittat en grav, och när denna visade sig vara tom sattes hoppet till de många stenpackningar som framträdde i storhögens inre. Även dessa visade sig vara mer eller mindre tomma, och antalet antiklimax ökade stadigt. Mot mitten av sista veckan hittade Lina en mycket distinkt ansamling stenar innanför ett av blocken i kantkedjan, som verkligen utmärkte sig gentemot hur det såg ut innanför resten av blocken. Det här måste verkligen vara något, tänkte vi, och spänningen steg återigen. Fast denna gång var vi nog alla säkra på att vi inte skulle bli besvikna. Typiskt att detta skulle dyka upp mot slutet av sista veckan. Gissa hur det gick...? Tomt, igen. Inte ens en mörkfärgning. Vad stenarna gör där återstår att förklara.

Innanför ett av blocken i kantkedjan framkom mot slutet av grävningen en stenansamling, som vi hyste stort hopp till in i det sista.

Översikt av schaktet mot slutet av grävningen. Stenpackningarna har plockats bort, och på några ställen framträder mörkfärningar som noggrannt undersöks.

Resultaten då? Tja, fynden är överlag relativt få och egentligen har vi inte hittat ett enda fynd som helt säkert kan kopplas till gravmonumentet Risinge hög. Men de intressanta iakttagelserna är desto fler, som tidigare blogginlägg skvallrat om. Under grävningens gång har det mer och mer gått upp för oss vilket monumentalt byggnadsverk Risinge hög är, med sin närmast megalitiska kantkedja och sitt komplexa inre. Även om vi inte ännu helt säkert vet, så är magkänslan att monumentet nog är från äldre bronsåldern trots allt, d.v.s. omkring tre och ett halvt tusen år gammalt. Förhoppningsvis kommer analyssvaren under vintern att visa om detta stämmer eller ej. De fynd som vi har hittat kan till största delen antas härröra från det kulturlager från yngre stenålder som finns i området under och omkring Risinge hög. Vilken relation dessa aktiviteter egentligen har till det som senare kom att bli Risinge hög är också något som vi hoppas kunna belysa längre fram i inomhusarbetet.

Intresset för undersökningen har varit stort rakt igenom. Spontanbesökarna har varit många, skolbesöken lyckade och de öppna visningarna välbesökta. Tack alla som tittade förbi!

Även om grävningen är slut så fortsätter alltså arbetet med att förstå mer av Risinge hög. I takt med att saker och ting (förhoppningsvis) klarnar kommer vi skvallra om det här på bloggen. Så, ni som är nyfikna, håll utkik!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

fredag 7 oktober 2011

Byggnadsverket Risinge hög

Den tredje veckan av fyra är till ända i Risinge, och efter många heta spår och förhoppningar om gravfynd har fokus skiftat något. I takt med att nya pusselbitar faller på plats växer bilden av Risinge hög som ett mäktigt och omfattande arkitektoniskt byggnadsverk fram.

Intresset för undersökningen i Risinge har varit stort från dag ett. Den utan konkurrens vanligaste frågan som vi får är "har ni hittat nåt spännande?" Svaret är i våra ögon tveklöst ja, men kanske inte i den bemärkelse som besökarna tänker sig. Fynden har hittills varit få, bortsett från flintavslag som härrör från det underliggande kulturlagret har vi knappt hittat några förhistoriska föremål alls. Hur gammalt kulturlagret är och vad det representerar får vi troligen god anledning att återkomma till, men när det gäller fynd som kan kopplas till gravmonumentet står vi alltså ganska barskrapade. De olika stenpackningarna som vi hittat och noggrant undersökt, inte minst med förhoppningar om att hitta gravar, har visat sig vara så gott som fyndtomma. Men de ligger där icke desto mindre, och de kan inte uppfattas på annat sätt än som delar av gravmonumentets uppbyggnad. Vilken funktion de fyllt och varför de ligger där de ligger är i nuläget svårt att svara på, men vi börjar inse att vi måste fundera i termer av arkitektur och aktiviteter i samband med monumentbyggande och gravritualer, snarare än att leta efter fynd.

Högens kantkedja utgörs av enorma stenblock som åtminstone längs högens östra sida ligger på varandra i två skift. Med fantasins hjälp framträder en imponerande fasad...

En av de kanske mest spännande detaljerna i monumentets uppbyggnad är kantkedjan, den ring av enorma stenblock som omger stora delar av högen. Längs en sträcka på högens östra sida verkar blocken ligga i två skikt, medan kantkedjan i högens norra del där vi dragit vårt schakt verkade ligga i två rader med någon meter emellan. När vi nu undersökt området kring blocken i norr ser vi att den yttre raden inte står på sin ursprunglig plats, blocken har vält och ligger och flyter i matjorden. Var de urpsrungligen stått är en sak som vi fortfarande försöker avgöra. Den inre raden däremot står klockrent på plats, de enorma blocken står resta på högkant i sin längsriktning och är uppallade på mindre stenar. Mellan två av blocken hittade vi en ansamling av stenar som vi först trodde skulle dölja en liten sekundärbegravning, men som efter undersökning visade sig vara ett kraftigt stenskott stolphål. Vi kan alltså något överraskande konstatera att trä ingått som en del i kantkedjans konstruktion!

...som förutom stenblocken även haft inslag av trä! Stenarna mellan blocken har utgjort stenskoning till en ca 25 cm i diameter stor stolpe.

Stolphålet mellan blocken sett ovanifrån.

Detaljerna i kantkedjans utformning har gett oss nya frågor, som vi åtminstone delvis hoppas få svar på under grävningens sista vecka då vi kommer undersöka ett nytt schakt som vi tagit upp i direkt anslutning till och väster om vårt huvudsakliga schakt. Här syns i markytan ett mellanrum mellan blocken som skulle kunna dölja ytterligare en stolpe. Vi hoppas även få svar på hur den yttre raden av block varit placerad. Vad är det man brukar säga? Den som gräver får se...

Kantkedjan i norr, med vårt nyöppnade schakt i förgrunden.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

söndag 2 oktober 2011

Halvvägs i Risinge

Två veckor har gått av totalt fyra som står oss till buds för årets undersökning av Risinge hög. Andra veckan har ägnats åt framrensning och undersökning av en del inre konstruktionsdetaljer, som dock än så länge håller sina hemligheter väl dolda för oss. Intresset för undersökningen är fortsatt stort, och utöver de annonserade visningarna på torsdagar klockan 14 får vi många besök varje dag av diverse nyfikna och intresserade. Väldigt roligt!

Under en stor del av veckan har vi fokuserat på att rensa fram, mäta in, rita och dokumentera några ansamlingar av sten ungefär i mitten av vårt schakt. I östra schaktkanten syntes i början på veckan några knytnävsstora stenar som låg tätt ihop. Vi öppnade upp något för att se om det fortsatte, och det gjorde det. Givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor... Två dagar senare var dumpen flyttad och schaktet utökat så pass att vi någorlunda väl kunde avgränsa en rundat rektangulär stenpackning, ca 2 x 4 m och med ett tydligt försjunket mittparti. Vad detta är vet vi inte än, undersökning pågår. Strax intill den stora stenpackningen hittade vi en knytnävsstor sten med tre inknackade skålgropar, en typ av hällristning som vanligen förknippas med bronsålder och som antas haft någon form av kultisk betydelse. Spänningen växer...

En stenpackning tittar fram under schaktkanten, och fortsätter givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor. Bara att greppa spaden...


Så här såg stenpackningen ut efter ytterligare två dagars jordflyttande och rensande. Vad är det...? Den som gräver får se.

Skålgropsstenen som hittades strax norr om den stora stenpackningen. Förutom gropen som syns på bilden har stenen ytterligare två små gropar inknackade på sina smalsidor.

I övrigt lyser fynden fortfarande med sin frånvaro, bortsett från en del flinta som härrör från det underliggande neolitiska kulturlagret. Två mindre stenpackningar bestående av små kalkstensflisor håller också på att undersökas. Under den ena har vi kunnat konstatera flera tydliga mörkfärgningar, men ännu har inga fynd hittats bortsett från en bit obränt djurben. Kommande vecka kan alltså mycket väl bjuda på spännande överraskningar, det återstår att se. Besöken fortsätter också, denna vecka gästas vi bland annat av ett flertal skolklasser. Roligt!

Stenpackningarna som framträdde i mitten av vårt schakt, under framrensning.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

söndag 25 september 2011

Hög i hög i Risinge

Första veckan av seminariegrävningen i Risinge är avklarad, tre veckor kvar. Redan nu har vi goda resultat att ta med oss hem, även om fynden hittills varit få. Här följer en kortfattad rapport från första veckan.

Måndagen ägnade vi åt att komma i ordning, gå med detektor, beskriva högen samt testa totalstationen lite. Detektorfynden utgjordes uteslutande av sentida föremål. Under tisdagen hade vi grävmaskin, och vi koncentrerade oss på att få upp vårt schakt så mycket som möjligt. Det 4 m breda schaktet löper från den äldre skadans inre kant och ut mot kantkedjan. Det visade sig ganska snart att vi varit nästan osannolikt tursamma i placeringen av schaktet. I shaktväggen syntes tydligt konturerna av en mindre hög, uppskattningsvis 8 m i diameter och ca 1,5 m hög, som alltså funnits på platsen innan den stora högen restes. Precis i det som varit mitten på den lilla högen syntes mot den sandiga botten en manslång rektangulär mörkfärgning… Undersökningen av den förmodade graven gav dock inga fynd, men särskilt i södra änden fanns mörkfärgningar som skulle kunna vara rester efter ett förmultnat skelett. Även om vi inte säkert kan belägga det ännu håller vid det för troligt att det är en skelettgrav vi hittat i den lilla, undre högen. Hur gammal den är kan vi inte säga i nuläget, annat än att den är äldre än Risinge hög så som vi känner den.


Profilväggen mot söder i vårt schakt, med den lilla högen tydligt synlig som en halvmånformad brun lins under den stora högens övre torvfyllning. Bilden togs innan väggen rasade.

Ganska snart efter att vi tagit upp schaktet fick vi problem med att schaktväggen rasade. För att undvika skador såväl på oss själva som på den redan svårt sargade högen, bestämde vi oss för att redan denna vecka lägga igen den delen av schaktet som ligger närmast profilväggen. Vi ägnade därför allt krut på att bli klara i den delen, och i eftermiddags hade vi hjälp av en grävmaskin att täcka igen där. Nu återstår mycket arbete i resten av schaktet, där flera stensamlingar tyst tilldrar sig vårt intresse. Kanske får vi också anledning och möjlighet att öppna upp ytterligare något mindre schakt någonstans i högen.


På onsdag morgon möttes vi av en mindre trevlig överraskning: schaktväggen hade rasat. På bilden syns den rektangulära mörkfärgningen i mitten av den "lilla" högen, som visade sig vara tom men som vi tror kan vara en skelettgrav.


Att rensa stenpackningar är inte världens roligaste, men fint blir det.

Det var allt för denna gång. Fynden få alltså, men resultaten redan mycket goda! För övrigt kan jag tipsa om att studenterna har skapat grävningens alldeles egna Facebook-sida. Gilla oss!!!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

torsdag 22 september 2011

Rapport från ett sommarprojekt

Strax före semestern genomförde jag och en kollega ett av årets mest annorlunda och roliga projekt: att agera fälthandledare för en grupp glada amatörarkeologer när den första glashyttan i Målerås från 1890-talet skulle grävas fram.

Målerås första hytta byggdes upp 1889 av brukstjänstemannen Johan Gustaf Holmqvist från Kosta. Han hade köpt den nedlagda hyttan vid Johanstorp som revs och flyttades till Målerås. Anledningen till att hyttan flyttades till Målerås sägs ha varit för att den så viktiga järnvägen hade börjat byggas här en kort tid före flytten. Järnvägen, som invigdes 1890, var av stor betydelse för att bruket skulle lyckas eftersom man var beroende av den för att kunna frakta glassand och andra råvaror till platsen liksom för att kunna frakta det färdiga glaset. När järnvägen kom växte samhället markant och glasbruket blomstrade under några år.

Rallare vid anläggandet av Målerås Södra 1899. Foto: Privat.

Det första bruket tillverkade fönsterglas men efter ett par konkurser ändrades driften till buteljglas och hushållsglas vilket pågick fram till 1904. Därefter lades driften ner och återupptogs inte förrän 1917, då i helt nya lokaler. Den första hyttan övergavs och föll mer eller mindre i glömska. Fram till nu.

Ett tjugotal entusiaster deltog i arbetet. Foto: KLM.

Utgrävningen är en del i det större projekt som initierades för ett par år sedan genom föreningen Glasbyn Målerås. Ett av projektets mål är att lyfta fram fram Målerås äldre glasbrukshistoria och knyta den till dagens glasbruk för att på så sätt skapa ett nytt besöksmål för turister samtidigt som man vill stärka hembygdens känsla för sin historia. Den äldsta hyttan låg på en plats som idag är ett igenvuxet grönområde, precis intill den gamla järnvägen och smalspåret. Här vill man skapa nya cykel- och gångvägar som ska leda in till dagens glasbruk. Grönområdet med de framkomna lämningarna efter den första hyttan skulle bli en del av ett enklare friluftsmuseum med informationstavlor och en rastplats där Målerås äldsta glashistoria kan berättas.  Ett tjugotal entusiastiska Måleråsbor och en och annan glasbruks- och arkeologiintresserad allmänhet deltog i arbetet med utgrävningen som pågick under en vecka i juli. 

En av tre ugnar som framkom vid grävningen. Foto: KLM.

Resultaten av grävningen blev över allas förväntan. Fem strukturer varav åtminstone tre ugnsbottnar återfanns tillsammans med en enorm mängd fynd: flaskor i brunt, vitt, grönt och blått glas, packat fönsterglas, munstycket till en blåspipa, proppar till medicinflaskor, deglar och glassmältor, högar med glassand som nästan ser ut som man övergav igår mm. Grävningen hjälpte till att lyfta fram en del av Målerås historia som inte ligger så långt ifrån oss i tid, men som fallit i slummer lite grann. Nu ser vi fram emot fortsättningen och invigningen av besöksmålet nästa sommar!


Ulrika Söderström

tisdag 20 september 2011

Den gamla Korngatan ser åter dagens ljus.


Idag fick vi möjlighet att åter bese en av Kalmars äldsta och mest trafikerade gator, Korngatan i gamla stan. Efter ca 350 år fick jag äran att återigen gå på dess stenläggning.

I Kalmar stadspark håller man som bäst på med att skapa en ny lekplats där den gamla en gång stod. I och med detta var man tvungen att gå på djupet för att de nya lekställningarna skall stå stadigt. Jag åkte dit och i den ena änden av det stora område som skall omfattas av den nya lekplatsen syntes en liten del av en stenläggning. Genom äldre kartmaterial har vi känt till att det på medeltiden och en bit in på 1600-talet låg en väg här som kallades Korngatan. Korngatan gick från den stora sjöporten i hamnen (nuvarande trappen vid söder om Byttan). Vägen leder från hamnen upp till torget och var en av de mest trafikerade gatorna i staden då alla varor som kom till hamnen måste transporteras på denna väg.



En del av den gamla vägen så som den ser ut idag. Nederst i bild syns mittdelen av vägen och borterst i bild den ena vägkanten. De större stenarna kan utgöra rester efter bebyggelse som legat längs vägen.

Det som syns av vägen idag är det som syns genom ett halvmeter stort schakt som ligger som ett kors över den påträffade stenläggningen. I den sydöstra delen av schaktet hittades spåren av vägens ena kant och rester av något som kan vara bebyggelse som legat längs vägens kant. På motsatta sida återfanns spåren av vägens mitt vilken är gjord som ett dike för att kunna transportera bort vatten. Hela vägens bredd var troligen 6-7m.

I och med att vi nu fått se var gatan låg kan vi rektifiera de kartor vi har för att få en bättre bild av hur väggar och bebyggelse legat i det gamla Kalmar. Ett litet schakt i jorden men ett stort steg för vetenskapen.



Nicholas Nilsson



Grävstart i Risinge

Igår startade Linnéuniversitetets seminarieundersökning av Risinge hög. Första dagen karaktäriserades av mycket fika, stora fynd och TV-besök.

Som framgick av det senaste inlägget så kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att under fyra veckor framöver känna på vad det innebär att genomföra en utgrävning. Offret för vår upptäckarlust är denna gång den monumentala gravhögen Risinge hög på sydvästra Öland. Graven är sedan många år svårt skadad av jordtäkt, och skadan har kontinuerligt förvärrats av jordtramp. Vår undersökning kommer främst att beröra den skadade/urschaktade delen av högen, och huvudsyftet är att försöka avgöra hur pass illa skadad högen är. VI vill också om möjligt försöka säga något om högens konstruktion och dess datering. I slutändan är tanken att högen ska lappas och lagas, så att skadan inte förvärras ytterligare i framtiden.

Även om första dagen var lite "slow start" på flera sätt, så var det även full fart på andra sätt. Medan vi monterade skottkärror, satte ut punkter för att etablera totalstationen mot, samt började med en inledande metalldetektering, kom såväl SVT som journalisthögskolan på besök för att göra repotage. VI får väl se om uppmärksamheten håller i sig. Håll utkik här på bloggen för nya rapporter!


Innan vi tar upp vårt schakt karterar vi högen och söker av det skadade området med metalldetektor.


Grävningens första, och kanske största, fynd: en högaffel, inte så jättegammal. Enligt uppgift har urschaktningen skett under 1800-talet, högaffeln har hamnat här efter att urschaktningen skedde och är alltså från 1800-talet eller senare.


Vi som gräver! Från vänster: Angelica, Gustav, Frauke, Lina, Danni, Veronica och Ludvig.


Ludvig Papmehl-.Dufay, LNU/KLM

torsdag 15 september 2011

Linné gräver i Risinge!

På måndag startar ett fyra veckors fältäventyr i Risinge på sydvästra Öland, då arkeologistudenter från Linnéuniversitetet ska få prova på det fältarkeologiska hantverket. Idag har följande pressmeddelande gått ut:

Under fyra veckor i september och oktober kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att genomföra en utgrävning av en av Ölands största forntida gravhögar, Risinge hög på sydvästra Öland. Utgrävningen är en del av studenternas utbildning, och leds av arkeologen Dr Ludvig Papmehl-Dufay som tidigare genomfört flera utgrävningar på ön. Undersökningen syftar dels till att ta reda på mer om gravhögens ålder och innehåll, och dels att efter utgrävningen restaurera den idag svårt skadade fornlämningen.

Öland är ett landskap med ovanligt många synliga forntida gravar, de flesta från järnåldern (ca 500 f Kr – 1050 e Kr.). Många gravar har grävts ut av arkeologer, och vår kunskap är stor särskilt när det gäller Ölands storhetstid under mellersta delen av järnåldern, ca 1–400 e Kr. Äldre och yngre perioder vet vi betydligt mindre om, och det är här som arkeologerna hoppas att utgrävningen av Risinge hög ska kunna ge en viktig pusselbit.

– Stora gravhögar av den här typen, ”storhögar” som de kallas, brukar datera sig antingen till den äldre delen av bronsåldern eller till den yngre delen av järnåldern, säger Ludvig Papmehl-Dufay. På Öland har ingen storhög tidigare undersökts, och åldern på Risinge hög är ännu oviss även om ledtrådar finns som talar för en äldre datering. De flesta gravarna i närområdet verkar vara från den äldsta delen av järnåldern, det skulle kunna tala för att Risinge hög tillhör bronsåldern snarare än yngre järnåldern, säger Ludvig.

Undersökningen av Risinge hög startar den 19 september och pågår till och med den 14 oktober. Öppna visningar av utgrävningsplatsen kommer att hållas varje torsdag eftermiddag kl 14, samt kl 18 tisdagen den 11 oktober. Ingen föranmälan krävs, och visningarna är kostnadsfria.




Kom förbi och kika om ni har möjlighet!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

onsdag 27 juli 2011

Kol och Tjära i Målilla

Förra året genomförde Kalmar läns museum arkeologiska undersökningar inför anläggandet av en ny förbifart vid Målilla samhälle i Hultsfreds kommun.
Vi har tidigare skrivit om det här på bloggen:

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/04/arkeologi-i-alla-vader-i-malilla.html

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/04/tjarframstallning-i-malilla.html

http://arkeologiikalmar.blogspot.com/2010/09/tjara-malilla.html

Undersökningen var fantastiskt rolig och det är extra kul att vi fick tillfälle att undersöka tjärframställningsanläggingar från historisk tid, vilket inte hör till vanligheten. Som ni kan se i de tidigare blogginläggen förändrades våra tolkningar efterhand vi grävde. Först trodde vi att det rörde sig om kolbottnar, men varefter undersökningen fortskred kunde vi konstatera att det faktiskt var stora välbevarade tjärdalar! Och det är det som är roligt med arkeologi - saker är inte alltid vad de ser ut att vara vid första anblicken och man möter nya utmaningar. Som arkeolog lär man sig nya saker hela tiden.


I rapporten som finns att hämta på länsmuseets hemsida kan ni läsa mer om detta äventyr.
http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/173/1/?group=art_art_grp-s1/147

Nicholas Nilsson med grävningens bästa fynd! En liten minispade som låg inkilad i den ena tjäranläggningens avtappningsrör. Foto: V Palm, KLM.

Hälsningar


Veronica Palm, KLM.

torsdag 14 juli 2011

Bland dykare och vrakspillror

Igår fick jag möjlighet att närvara vid de arkeologiska undersökningarna på regalskeppet Kronan. Skeppet sjönk den 1 juni 1676 efter en drabbning mellan svenska flottan och den förenade dansk-holländska flottan upptäcktes 1980 av Andres Franzén, som också upptäckte Vasa på 1950-talet. Kronan ligger på ca 27 meters djup i Östersjön några km öster om Öland. Varje år, under mer än trettio års tid, dyker och gräver Länsmuseet på platsen. Mer än 30 000 föremål har bärgats och tillsammans med uppmätningar och beskrivningar ger detta oss en klarare bild av 1600-talet. Här möter man lämningar som berättar om såväl hög som låg, om officerare och skeppsmatroser liv och vardag på ett krigsskepp under den andra halvan av 1600-talet , fryst i en ögonblicksskildring som plockas upp från Östersjöns bottensediment.

Kalmar läns museums hemsida, blogg och i utställningen om regalskeppet Kronan finns mycket mer information om såväl Kronan, grävningarna, fynden och tolkningar rörande dem. Det finns också rapporter för nedladdning för den som är mer specialintresserad.

Projektledare för undersökningarna är Lars Einarsson (se bild ovan), Kalmar läns museum, som plockar upp mig vid Hulterstads kyrka på Öland för vidare färd mot ett hamnläge och en mindre båt som tar oss ut projektets bas, forskningsskeppet Kalmar Maritime Academy.

Morgonen lovar gott, solen lyser, havet är stilla och humöret är på topp. Från ankringsplatsen är det en bit att åka – under tiden hålls ett möte då man diskuterar dagens dykningar och mål.

För närvarande arbetar man på att ta fram en skeppskista. Då kistan är en aning instabil är det viktigt att alla drar åt samma håll och att man gräver med försiktighet så kistan håller ihop och kan tas upp som ett slutet fynd. Under genomgången visas videobilder av träkistan, som är ca 120 cm lång och 60 cm bred. Kistan ligger upp och ned och är delvis dold av en planka. Planen är frilägga området kring kistan så att man kan stabilisera den innan man tar upp den. Samtidigt är det viktigt att vara försiktig så att man inte gräver för hårt så att kistan ruckas ur sitt läge eller faller samman.

Dykarna dyker i par och man är nere på vraket i ca 25 minuter, innan man går upp kommer nästa par ned så att man kan visa på vad som gjorts och vad som ska göras. Allt sköts med militärisk precision. Det är viktigt att man dyker vid rätt tillfälle för att maximera tiden på vraket och så att man hinner med informationsöverlämningar mellan dyklagen.

Fynd sugs dels upp via en slamsug och tas dels upp i fyndpåsar, allt mäts in och registreras. Materialet som sugs upp i slamsugen sållas och sorteras, ofta kommer det upp stora mängder fynd, men idag är det endast mindre mängder som kommer upp. Att det är så små mängder beror på friläggningsarbetet av kistan. Arbetet går dels relativt långsamt och dels arbetar man på en begränsad yta. I sållet hittas mindre bitar av keramik, bearbetat trä, hampa, tobak, benfragment och bearbetat trä. Dykarna tar också med sig fynd upp till ytan, såsom större delar av bearbetat trä, knappar av trä och metall, en muskötstock, skelettmaterial och ett fint svarvat träkärl m.m.

Igår plockade man bland annat upp den här muskötstocken, liksom andra man plockat upp tidigare är den märkt med ett bomärke, ibland är de märkta med bokstäver, vilket visar på att de sannolikt var personliga tillhörigheter. Tyvärr är det svårt att se på bilden men bomärket, i form av ett inskuret kors som korsas av två tvärställda stavar inuti en oval cirkel, kan möjligen anas på den övre delen av stocken, sprickan går tvärs igenom märket.

Intill eller möjligen under träkistan, de närmaste dagarnas dykningar kommer sannolikt ge svar på detta, hittades ben från en besättningsman. Dykarna tog upp det ena lårbenet (femur), ena halvan av höftbenet (coxae) och korsbenet (sacrum) av vad som förefaller vara en ung man.

Ytterligare ett intressant fynd är denna klädesdetalj, det skulle kunna vara ramen för knapphål i en skjorta eller någon typ av uniformsdetalj, även om man vid denna tid inte hade enhetliga uniformer.

Det sista som plockades upp för dagen var en svarvad träurna, med okänt innehåll. Förhoppningsvis kan analyser inne på museet ge närmare information om vad den innehållit. Urnan är vackert snidad och har ursprungligen haft ett lock, sannolikt i trä, det är ornerat med linjer och kring halsen finns rester av ett snöre.

Det är alltid intressant att delta i undersökningar som utförs på andra sätt än det man är van vid. På många sätt är detta som vilken annan grävning som helst och på andra inte. Det som kanske i första hand skiljer sig är kommunikationen och förberedelserna, här kan man inte ta saker som de kommer och lösa dem efter hand utan man måste bestämma sig i förhand. Man måste hela tiden dela information och säkerställa att alla får den, detta gör man dels på botten, dels mellan dykarna inför dyken och i samband med regelbundna möten i samband med utfärd, lunch och hemfärd. Då många av dykarna inte är professionella arkeologer är det viktigt att förmedla varför man gör saker på ett visst sätt och hur det ska göras. Det finns också annat som man måste arbeta med såsom särkerheten, i vatten finns andra faror än på land. Vid arkeologiska undersökningar på land rör det sig ofta om maskiner och trafik medans man i vattnet måste man vara mer aktsamma på varandra. På det stora hela handlar det dock om samma sak, att dokumentera, att besktiva och att tolka det man undersöker för att kunna föra vidare kunskap till såväl forskare som allmänhet.

Ett stort tack till alla för en trevlig och givande dag!

Magnus Reuterdahl, Kalmar läns museum

måndag 11 juli 2011

Hällkista i Kastlösa

Vi har hittills haft en ganska lugn säsong här på Kalmar läns museums kontor. Förutom en hel del kontorsarbete har jag bl a under vår och sommar varit ute tillsammans med min kollega Magnus på tre arkeologiska utredningar, dels i Västervik och dels på Öland, utan att vi hittade lämningar av antikvariskt intresse. Så kom det sig att vi den 5 juli skulle ut igen för att utföra ytterligare en utredning tillsammans. Denna gång bar det av till Kastlösa på den Västra Landborgen på Öland.

Vi skulle undersöka ett område med planterad tallskog och som är belägen på Landborgen som är krönt av järnåldersgravar. Vi skulle undersöka en fastighet i Kastlösa med anledning av att fastigheten kommer avstyckas och tomtberedas i samband med husbyggnation. Syftet med utredningen var att faställa om fornlämningar skulle komma att beröras av den planerade arbetsföretaget.När vi anlände var tallskogen avverkad och till vissa delar bortfraktad. Kvar återstod ris och sly så det var något svårt att få överblick över ytan. Fastigheten avgränsades i öst, väst och söder av vällagda kalkstensmurar. I den sydöstra delen fanns en stor grop efter en sand- eller gurstag. Trots det måste man ändå säga att från den här fastigheten är utsikten över åkrarna nere på slätten i väster, med Kalmarsund skymtande i horisonten, inget annat än fantastisk. Så på det stora hela var området mycket trevlig att arbeta i.

Så inledde vi så smått vårt arbete. Vi började bana av med maskin långa schakt parallellt med att området fotograferades och beskrevs. Efter att vi hade dragit vårt andra 20 meter långa schakt tänkte jag i min stilla sinne hur roligt det vore om vi för omväxlingens skull, på vår fjärde utredning tillsammans, skulle hitta något förhistoriskt. Och då när vi kom till mitten av det tredje schaktet tittade den fram. Där låg den, utan synlig markering, direkt under ploglager, nedgrävd i svallgruset. En intakt HÄLLKISTA.

Hällkistan är1,5 x 0,6 m stor och ligger i N-S riktning. Av storlek och karaktär att döma finns det anledning att misstänka det rör sig om en barngrav från järnålder. I detta sammanhang är det väldigt intressant eftersom det är påfallande många av de kända och undersökta hällskistorna i trakten som utgörs av barnbegravningar. Till exempel strax norr om undersökningsområdet undersöktes under 1900-talets första hälft fyra hällkistor varav tre innehöll barnbegravningar. Drygt 1 km sydöst om undersökningsområdet fanns det stora barngravfältet vid Bjärby beläget. Gravfältet undersöktes på 70-talet i samband med anläggandet av en grustäkt och har daterats till äldre järnålder, närmare bestämt romersk järnålder. Där har man kunnat konstatera närmare ett 80-tal barnbegravningar i hällkistor, men endast ett 20-tal begravningar av vuxna. Generellt är det ovanligt att så många barnbegravningar förekommer samlade till ett område och självfallet väcker det många frågor kring varför så många barn begravdes i den här trakten under järnåldern. Har det möjligen varit en epidemi som har skördat många barns liv eller har man av tradition och speciella skäl valt området för att begrava barn? Vid framtida undersökningar är det därför vår förhoppning att med hjälp av nyare och mera raffinerade analysmetoder att få svar på frågor som dessa.