Igenläggningen av schaktet gjordes med hjälp av grävmaskin. Vår framgrävda yta täcktes med fiberduk, som i sin tur täcktes med grus innan jordmassorna lades tillbaks. På så sätt kan man vid eventuella framtida utgrävningar se vart vi varit, även sedan duken förmultnat. Restaureringen av högen, som ju var ett av syftena med undersökningen, kommer troligen att ske under nästa år.Vi kan börja med att konstatera att vi vädermässigt knappast kunde ha valt fyra bättre veckor. Helt underbart höstväder har det varit, det känns som att vi under denna tid har fått följa övergången från sommar med 22 grader till senhöst/vinter med frostnätter och bitande kyla. Sol har det varit mest hela tiden, och flyttfåglarnas orkester har förgyllt vår tillvaro på sydvästra Öland.
Spänningen har varit hög rakt igenom hela undersökningen. Redan första veckan trodde vi att vi hittat en grav, och när denna visade sig vara tom sattes hoppet till de många stenpackningar som framträdde i storhögens inre. Även dessa visade sig vara mer eller mindre tomma, och antalet antiklimax ökade stadigt. Mot mitten av sista veckan hittade Lina en mycket distinkt ansamling stenar innanför ett av blocken i kantkedjan, som verkligen utmärkte sig gentemot hur det såg ut innanför resten av blocken. Det här måste verkligen vara något, tänkte vi, och spänningen steg återigen. Fast denna gång var vi nog alla säkra på att vi inte skulle bli besvikna. Typiskt att detta skulle dyka upp mot slutet av sista veckan. Gissa hur det gick...? Tomt, igen. Inte ens en mörkfärgning. Vad stenarna gör där återstår att förklara.
Innanför ett av blocken i kantkedjan framkom mot slutet av grävningen en stenansamling, som vi hyste stort hopp till in i det sista.
Översikt av schaktet mot slutet av grävningen. Stenpackningarna har plockats bort, och på några ställen framträder mörkfärningar som noggrannt undersöks.Resultaten då? Tja, fynden är överlag relativt få och egentligen har vi inte hittat ett enda fynd som helt säkert kan kopplas till gravmonumentet Risinge hög. Men de intressanta iakttagelserna är desto fler, som tidigare blogginlägg skvallrat om. Under grävningens gång har det mer och mer gått upp för oss vilket monumentalt byggnadsverk Risinge hög är, med sin närmast megalitiska kantkedja och sitt komplexa inre. Även om vi inte ännu helt säkert vet, så är magkänslan att monumentet nog är från äldre bronsåldern trots allt, d.v.s. omkring tre och ett halvt tusen år gammalt. Förhoppningsvis kommer analyssvaren under vintern att visa om detta stämmer eller ej. De fynd som vi har hittat kan till största delen antas härröra från det kulturlager från yngre stenålder som finns i området under och omkring Risinge hög. Vilken relation dessa aktiviteter egentligen har till det som senare kom att bli Risinge hög är också något som vi hoppas kunna belysa längre fram i inomhusarbetet.
Intresset för undersökningen har varit stort rakt igenom. Spontanbesökarna har varit många, skolbesöken lyckade och de öppna visningarna välbesökta. Tack alla som tittade förbi!Även om grävningen är slut så fortsätter alltså arbetet med att förstå mer av Risinge hög. I takt med att saker och ting (förhoppningsvis) klarnar kommer vi skvallra om det här på bloggen. Så, ni som är nyfikna, håll utkik!
Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM
