Halvvägs i Risinge

Två veckor har gått av totalt fyra som står oss till buds för årets undersökning av Risinge hög. Andra veckan har ägnats åt framrensning och undersökning av en del inre konstruktionsdetaljer, som dock än så länge håller sina hemligheter väl dolda för oss. Intresset för undersökningen är fortsatt stort, och utöver de annonserade visningarna på torsdagar klockan 14 får vi många besök varje dag av diverse nyfikna och intresserade. Väldigt roligt!

Under en stor del av veckan har vi fokuserat på att rensa fram, mäta in, rita och dokumentera några ansamlingar av sten ungefär i mitten av vårt schakt. I östra schaktkanten syntes i början på veckan några knytnävsstora stenar som låg tätt ihop. Vi öppnade upp något för att se om det fortsatte, och det gjorde det. Givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor... Två dagar senare var dumpen flyttad och schaktet utökat så pass att vi någorlunda väl kunde avgränsa en rundat rektangulär stenpackning, ca 2 x 4 m och med ett tydligt försjunket mittparti. Vad detta är vet vi inte än, undersökning pågår. Strax intill den stora stenpackningen hittade vi en knytnävsstor sten med tre inknackade skålgropar, en typ av hällristning som vanligen förknippas med bronsålder och som antas haft någon form av kultisk betydelse. Spänningen växer...

En stenpackning tittar fram under schaktkanten, och fortsätter givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor. Bara att greppa spaden...


Så här såg stenpackningen ut efter ytterligare två dagars jordflyttande och rensande. Vad är det...? Den som gräver får se.

Skålgropsstenen som hittades strax norr om den stora stenpackningen. Förutom gropen som syns på bilden har stenen ytterligare två små gropar inknackade på sina smalsidor.

I övrigt lyser fynden fortfarande med sin frånvaro, bortsett från en del flinta som härrör från det underliggande neolitiska kulturlagret. Två mindre stenpackningar bestående av små kalkstensflisor håller också på att undersökas. Under den ena har vi kunnat konstatera flera tydliga mörkfärgningar, men ännu har inga fynd hittats bortsett från en bit obränt djurben. Kommande vecka kan alltså mycket väl bjuda på spännande överraskningar, det återstår att se. Besöken fortsätter också, denna vecka gästas vi bland annat av ett flertal skolklasser. Roligt!

Stenpackningarna som framträdde i mitten av vårt schakt, under framrensning.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Grävstart i Risinge

Igår startade Linnéuniversitetets seminarieundersökning av Risinge hög. Första dagen karaktäriserades av mycket fika, stora fynd och TV-besök.

Som framgick av det senaste inlägget så kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att under fyra veckor framöver känna på vad det innebär att genomföra en utgrävning. Offret för vår upptäckarlust är denna gång den monumentala gravhögen Risinge hög på sydvästra Öland. Graven är sedan många år svårt skadad av jordtäkt, och skadan har kontinuerligt förvärrats av jordtramp. Vår undersökning kommer främst att beröra den skadade/urschaktade delen av högen, och huvudsyftet är att försöka avgöra hur pass illa skadad högen är. VI vill också om möjligt försöka säga något om högens konstruktion och dess datering. I slutändan är tanken att högen ska lappas och lagas, så att skadan inte förvärras ytterligare i framtiden.

Även om första dagen var lite "slow start" på flera sätt, så var det även full fart på andra sätt. Medan vi monterade skottkärror, satte ut punkter för att etablera totalstationen mot, samt började med en inledande metalldetektering, kom såväl SVT som journalisthögskolan på besök för att göra repotage. VI får väl se om uppmärksamheten håller i sig. Håll utkik här på bloggen för nya rapporter!


Innan vi tar upp vårt schakt karterar vi högen och söker av det skadade området med metalldetektor.


Grävningens första, och kanske största, fynd: en högaffel, inte så jättegammal. Enligt uppgift har urschaktningen skett under 1800-talet, högaffeln har hamnat här efter att urschaktningen skedde och är alltså från 1800-talet eller senare.


Vi som gräver! Från vänster: Angelica, Gustav, Frauke, Lina, Danni, Veronica och Ludvig.


Ludvig Papmehl-.Dufay, LNU/KLM

Linné gräver i Risinge!

På måndag startar ett fyra veckors fältäventyr i Risinge på sydvästra Öland, då arkeologistudenter från Linnéuniversitetet ska få prova på det fältarkeologiska hantverket. Idag har följande pressmeddelande gått ut:

Under fyra veckor i september och oktober kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att genomföra en utgrävning av en av Ölands största forntida gravhögar, Risinge hög på sydvästra Öland. Utgrävningen är en del av studenternas utbildning, och leds av arkeologen Dr Ludvig Papmehl-Dufay som tidigare genomfört flera utgrävningar på ön. Undersökningen syftar dels till att ta reda på mer om gravhögens ålder och innehåll, och dels att efter utgrävningen restaurera den idag svårt skadade fornlämningen.

Öland är ett landskap med ovanligt många synliga forntida gravar, de flesta från järnåldern (ca 500 f Kr – 1050 e Kr.). Många gravar har grävts ut av arkeologer, och vår kunskap är stor särskilt när det gäller Ölands storhetstid under mellersta delen av järnåldern, ca 1–400 e Kr. Äldre och yngre perioder vet vi betydligt mindre om, och det är här som arkeologerna hoppas att utgrävningen av Risinge hög ska kunna ge en viktig pusselbit.

– Stora gravhögar av den här typen, ”storhögar” som de kallas, brukar datera sig antingen till den äldre delen av bronsåldern eller till den yngre delen av järnåldern, säger Ludvig Papmehl-Dufay. På Öland har ingen storhög tidigare undersökts, och åldern på Risinge hög är ännu oviss även om ledtrådar finns som talar för en äldre datering. De flesta gravarna i närområdet verkar vara från den äldsta delen av järnåldern, det skulle kunna tala för att Risinge hög tillhör bronsåldern snarare än yngre järnåldern, säger Ludvig.

Undersökningen av Risinge hög startar den 19 september och pågår till och med den 14 oktober. Öppna visningar av utgrävningsplatsen kommer att hållas varje torsdag eftermiddag kl 14, samt kl 18 tisdagen den 11 oktober. Ingen föranmälan krävs, och visningarna är kostnadsfria.




Kom förbi och kika om ni har möjlighet!

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Runsbäcksrapporten klar!

En långdragen rackare är äntligen i land. Rapporten över undersökningen (eller snarare undersökningarna) i Runsbäck i Färjestaden sommaren och hösten 2008 är nu klar, och kan laddas ner från Kalmar läns museums hemsida. Det som undersöktes var två rumsligt skilda boplatser från stenåldern, med lämningar som spänner över ungefär 6000 år. De sammantagna resultaten är mycket spännande och berättar bland annat om det hittills första stenåldershuset som undersökts på Öland, och lämningar från den svårfångade och gåtfulla Stridsyxekulturen. Här följer en lång men ändå kortfattad sammanfattning av rapportens omfattande innehåll:

Under sammanlagt ca fem veckor sommaren och senhösten 2008 genomförde Kalmar läns museum en särskild arkeologisk undersökning inom fastigheterna Runsbäck 5:2, 7:9 och 5:66, i sydöstra delen av Färjestaden på Öland. Inom området fanns en riklig förekomst av boplatslämningar från stora delar av stenåldern. Fokus för den här presenterade undersökningen har legat på lämningar från neolitikum, bondestenålder, ca 4000-1800 f Kr. Undersökningen visade att det inom området har legat två skilda boplatser, båda med rikliga lämningar i form av fynd, anläggningar och kulturlager från olika delar av stenåldern. Båda boplatserna ligger på sandiga forntida strandvallar (littorina- respektive ancylusvallen), och merparten av lämningarna vänder sig mot havet i väster.


Trattbägarboplatsen under utgrävning.

Inom den västra boplatsen (delområde A) framkom en stor mängd anläggningar och fynd, bland annat rikligt med slagen kristianstadsflinta. Bland de daterbara fynden härifrån kan nämnas en flathuggen urnupen pilspets, stridsyxekeramik och tvärpilspetsar. Typologiskt täcker fynden in så gott som hela neolitikum. Att det även finns en äldre tidshorisont i materialet med aktiviteter under mesolitikum, jägarstenålder, visar sig i några av de analyserade kolproverna. Den rikliga förekomsten av stora avslag i kristianstadsflinta pekar mot en förhållandevis slösaktig reduktion, något som tidigare har noterats på rad större lokaler i Kalmarsundsregionen med dateringar till senmesolitikum-tidigneolitikum. Stridsyxekeramiken (ca 2800-2300 f Kr) inom den västra boplatsen var begränsad till en tillsynes stenröjd yta, och i anslutning fanns ett flertal stolphål, större gropar och rännor. Keramikfynden koncentrerar sig till en större nedgrävning inom ytans södra del, vilken dessvärre var kraftigt skadad av en äldre rotvälta. Troligen har nedgrävningen ingått i en större huskonstruktion där gropen med keramiken representerar ett nedgrävt golvlager. Delar av vägglinjen kan finnas bevarad i en ca åtta meter lång ränna i vilken det finns ett flertal stolphål. Tolkningsproblematiken förstärks av att området i öster skärs av ett ca 10 meter brett VA-schakt, vilket troligen har kommit att förstöra ett stort antal anläggningar. Även om vi inte kunnat påvisa några säkra hus inom den västra boplatsen talar stolphål och rännor för att sådana med stor sannolikhet har funnits på platsen.


Hårt arbetande projektledare.

Inom den östra boplatsen (delområde C) fanns en markant koncentration av fynd och anläggningar inom ett ca 15 x 30 m stort område utmed den svaga västsluttningen av den forntida strandvallen. Här hittades stora mängder fynd av tidig- och mellanneolitisk trattbägarkaraktär (keramik, flinta med mera). I gyttret av fynd och anläggningar kunde ett ca 12 x 5 m stort tvåskeppigt långhus av Mossbytyp urskiljas. Huset är det första från stenåldern som undersökts på Öland, och ett av de få Mossbyhusen som identifierats och undersökts i sydöstra Sverige. Genom keramikens utseende i kombination med resultatet från 14C-dateringar av hasselnötsskal föreslås en datering av huset och merparten av aktiviteterna kring det till senare delen av tidigneolitikum, omkring 3600-3300 f Kr. I närheten av huset fanns också fynd från andra delar av stenåldern, som spänner från ca 8000 f Kr till omkring 2000 f Kr. Undersökningen av den östra boplatsen har således berört lämningar från boplatsaktiviteter som sträcker sig över en tidsperiod på omkring 6000 år.


Tjusig nyfunnen stenålderskeramik.

Undersökningen i Runsbäck har genererat stora mängder ny kunskap, framförallt kring boplatslämningar från neolitikum på Öland men även från äldre delar av stenåldern. Den rumsligt välavgränsade förekomsten av stridsyxekeramik på den västra boplatsen är av stort vetenskapligt intresse. Fynden från trattbägarkultur inom den östra boplatsen, där också ett stolpburet hus har identifierats och undersökts, är likaså av mycket stor betydelse. I rapporten presenteras bakgrunden till och resultaten från undersökningarna i detalj. Som bilagor till rapporten redovisas anläggningslistor, fyndlistor, rapporter från de olika naturvetenskapliga analyserna, samt ett stort antal fotografier av undersökta anläggningar.



Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Prästhag: rapportarbetet går framåt

Den trogne läsaren minns kanske ett antal inlägg från i våras och somras om en tidigmedeltida gård i Prästhag strax söder om Köpingsvik på Öland. Lämningarna efter gården upptäcktes den 2 mars 2009, och de arkeologiska undersökningarna avslutades i mitten av juli samma år. Redan i fält kunde vi konstatera att resultaten den snabba och korta insatsen till trots var väldigt spännande, men inomhusarbetet har som vanligt bjudit på flera överraskningar.

Under hösten och vintern har arbetet fortsatt med att ordna upp och sammanställa det material som samlades in vid utgrävningen. De många fynden från platsen har rengjorts och registrerats, och de finaste och mest ömtåliga föremålen är i skrivande stund hos konservatorn för att i bästa möjliga mån bevaras för framtiden. Den stora mängden ben som samlades in från avfallsgroparna har varit en vända i Stockholm och analyserats av en osteologen Petra Molnar som är benexpert. Vi vet nu att merparten av benen kan betraktas som slakteriavfall eller matrester, och att får och nötboskap tillhörde de vanligaste djuren på gården. Enstaka fragment av benföremål hittades också vid genomgången av benmaterialet, och till de mer udda fynden hör dessutom ett överarmsben av människa som hittades i en av avfallsgroparna. Hur gammalt detta ben är eller hur det hamnat i en avfallsgrop vet vi inte i nuläget.


Karl-Oskar Erlandsson rensar ytan på en av de brunnar som undersöktes.

I samband med utgrävningen samlade vi in jordprover från ett urval av de mörkfärgningar vi undersökte. Jordproven har precis som benen fått åka en tur till Stockholm, och analyseras av växtmakrofossil-experten Mats Regnell. Analysen går ut på att leta efter och artbestämma förkolnade växtrester som kan finnas i jorden, och utifrån resultaten dras diverse slutsatser som kan vara viktiga för förståelsen av gårdens funktion och sammanhang. Trots att man nästan aldrig ser det när man gräver innehåller sådana här jordprover ofta stora mängder förkolnade fröer och andra växtrester, och så var fallet också hos oss. I jordproverna på sammanlagt ungefär 20 liter jord har Mats hittat och analyserat tusentals små förkolnade växtfragment, och resultaten ger oss en mängd ledtrådar som alla blir viktiga pusselbitar för att förstå helheten på platsen. Ett spännande fynd, som vi visserligen såg i fält men som Mats har fått hjälpa oss att tolka, är en ansamling av tusentals sädeskorn som hittades i en eventuell avfallsgrop. Vi skriver eventuell, eftersom det i samma grop hittades bland annat ett silvermynt och en trasig men fin glaspärla... De tusentals sädeskornen visade sig bestå av ungefär 90% korn och 10% speltvete. Fördelningen kan tolkas som ett tecken på en växtföljd där speltvete odlats ena året och korn nästa. Skörden som hamnat i gropen kommer från ett år då kornet odlades, och den lilla andelen speltvete utgör självsådda frön från från året innan. Utöver sädeskornen hittades i samma prov också en del fröer från åkerbinda och klätt som båda kan betraktas som åkerogräs. Åkerbinda växer slingrande utmed marken, och dess närvaro tillsammans med sädeskornen visar att säden vid skörd sannolikt skurits av vid basen och inte skördats genom att axen plockades.


Stolphålen i det största huset, markerade med vita papperstallrikar. I bakgrunden syns Köpings Prästgård.

Även i stolphålen till det största huset hittades en hel del förkolnade växtrester. Mängden varierar mellan olika delar av huset, men artsammansättningen är ungefär den samma över hela. Detta betyder dels att huset troligtvis inte innehållit delar med helt olika funktioner, som exempelvis en förrådsdel eller en stalldel, utan att hela huset troligen varit boningshus. Det betyder troligen också att köksdelen varit förlagd till den del av huset där mängden förkolnade växtrester är som störst, eftersom det är i närheten av härden som fröer och andra växtrester förkolnas och bevaras. I vårt fall blir detta norra eller nordöstra delen av huset. Ett annan väldigt spännande resultat från analysen av jordprover i huset är iakttagelsen att materialet var så pass välbevarat: vi har inte sett några tecken på att huset brunnit, vilket annars brukar ses som anledning till att förkolnad växtmaterial bevaras bra i stolphålen. En annan förklaring skulle kunna vara att huset haft ett trägolv, och att fröerna efter att de förkolnats trillat ner mellan plankorna och på så sätt skyddats. Utifrån utgrävningsresultaten tror vi att detta hus haft väggar byggda av skiftesverk, och ett trägolv passar väl utmärkt in i den bilden.

Rapportarbetet pågår för fullt, och ännu är inte alla pusselbitar helt på plats. Dateringsmässigt talar allt fortfarande för att gården varit bebodd under tidig medeltid, framförallt under 1100- och början av 1200-talet. Troligen går dock aktiviteterna på platsen tillbaks till 900-talet och slutet av vikingatiden, men i vilken utsträckning är ännu inte helt fastställt. Vi väntar på resultaten från flera 14C-dateirngar, kanske kommer bilden att klarna ytterligare. Rapporten kommer att färdigställas under våren, och när den finns tillgänglig för nedladdning talar vi om det här på bloggen.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Finbesök och avslutat fältarbete

Den arkeologiska undersökningen i Prästhag söder om Köpingsvik på Öland är nu avslutad. Som tidigare berättats om här på bloggen samt i diverse tidningar har vi hittat och undersökt lämningar efter en gård från sen vikingatid och medeltid. Under utgrävningens sista dag förärades vi dessutom av ett riktigt finbesök.

För ungefär en timme sedan, kl 15.00 idag den 8 juli 2009, mottog Ragnhild Boström Solidenpriset ur Kungens hand sedan hon utsetts till Årets Ölänning 2009. Våra varmaste gratulationer! Sedan 1940-talet har hon ägnat merparten av sin enorma energi åt att forska kring de öländska kyrkorna, något som hon fortsätter med än idag. Ragnhild Boström är således ett levande lexikon när det gäller Ölands kyrkliga historia, och då vi under utgrävningens sista dag förärades ett besök hade hon mycket intressant att berätta. Hon började med att gratulera oss till att vi, som hon uttryckte det, "hittat Köpings medeltida prästgård!" Hon var mycket entusiastisk, och med all rätt: vi har ju mycket riktigt hittat och undersökt en gård från slutet av vikingatid och tidig medeltid, som med tanke på läget alldeles intill den nutida prästgården mycket väl kan ha haft en sådan funktion eller åtminstone representera föregångaren till det som senare blev prästgården. Mycket trevligt med denna entusiasm från en person med sådan erfarenhet och kunskap.


Finbesök i Prästhag! Under utgrävningens sista dag fick vi besök av Årets Ölänning 2009, Ragnhild Boström, som kom för att gratulera oss till vår lyckade undersökning.


Ska man sammanfatta läget så här direkt efter avslutat fältarbete, kan man konstatera följande. Vi har undersökt totalt 6 hus, varav ett är ett mycket tjusigt rektangulärt och ungefär 21 x 5 m stort hus som tolkas som huvudbyggnad på gården. Är detta den medeltida prästgården månne? De övriga husen är mindre, och tolkas som olika typer av ekonomibyggnader.


Huslämningar i Prästhag. De vita talrikarna markerar stolphålen som ingått i huskonstruktionerna (klicka på bilde för att se en större version!). Närmast i bild ses huvudbyggnaden, och bortom detta skymtar två av de mindre ekonomibyggnaderna.



Biträdande projektledare Johan Åstrand undersöker en av brunnarna.


Förutom husen har vi undersökt tre brunnar och två "vattenhål", samt ett område med ett stort antal gropar delvis av avfallsgrops-karaktär. En del av groparna uppvisar dock drag som gör att man kan misstänka någon mer specifik funktion, eventuellt i samband med mathantering (rökning, torkning?). Enstaka anläggningar har också tolkats som ugnar. I fyllningen till groparna har ett relativt stort och varierat fyndmaterial framkommit, med en enhetlig datering till perioden från sen vikingatid fram till 1200-talets mitt. Tyngdpunkten tycks ligga i 1100- och början av 1200-talet. Fynden domineras av djurben, men även ett stort antal hela och fragmenterade föremål hittades såsom keramik, brynen, synålar, beslag, pärlor, nitar, verktyg, kammar, en islägg, en piksporre samt det silvermynt som vi berättat om tidigare.


Det är inte ofta vi gräver med pensel, men ibland händer det! På bilden ses arkeologen Ulrika Söderström i färd med att gräva fram en kam från sent 1100-tal/början av 1200-talet.

Efter några veckors välbehövd semester kommer vi i början av augusti att påbörja det omfattande arbetet med att sammanställa resultaten från utgrävningen i rapportform. Till att börja med måste alla fynd rengöras, sorteras och registreras, och prover som ska analyseras måste skickas iväg så att vi kan få svaren inom rimlig tid. Det fortsatta inomhusarbetet kommer säkerligen att bjuda på såväl nya insikter som oväntade överraskningar, och vi lär få anledning att återkomma till Prästhag här på bloggen.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Från klarhet till klarhet i Prästhag!

Den andra av totalt tre utgrävningsveckor i Prästhag är till ända, och vi kan trötta och solbrända nöjt konstatera att resultaten hittills är mycket goda. Spåren efter den medeltida bebyggelsen avtecknar sig tydligt som mörka fläckar mot den ljusa sanden, och det allt mer rikliga och varierade fyndmaterialet ger oss nya ledtrådar till platsens datering, sociala ställning och förhållande till sin omgivning.

Vi har hittills undersökt lämningarna efter 5 hus, och ytterligare några är på väg. Husen består idag av inte så mycket mer än mörka fläckar som utgör rester efter nedgrävda stolpar. Dessa stolphål bildar mönster, som gör att vi kan få en bild av husens utseende, storlek och konstruktion. Det största huset som vi hittat, och som vi tolkar som bostadshus och huvudbyggnad på gården, mäter 21 x 5 m och har troligen bestått av åtminstone tre olika rum. Själva huskonstruktionen är av en typ som inte tidigare undersökts på Öland, och som bygger på att väggarna är takbärande. Hus av denna typ kallas för enskeppiga hus. Under den föregående perioden, järnåldern, är det vanligaste istället att taket burits upp av parstälda stolpar inne i själva huset, och att väggarna varit av en enklare och inte lika bastant konstruktion. Hus av den typen kallas för treskeppiga hus.


Planritning av lämningarna efter det största huset i Prästhag. De svarta ringarna visar stolphål och andra mörkfärgningar i marken, och den röda rektangeln visar var husets ytterväggar gått.

Lämningar efter medeltida hus må vara spännande och intressant, men det är inte allt. Vi har också hittat flera brunnar alldeles i närheten av husen, och dessutom ett stycke bort ett område med omfattande spår efter någon typ av verksamhet som vi inte riktigt har kunnat sätta fingret på ännu. Ledtrådarna som vi brottas med är bland annat stora svarta gropar, vissa lerklädda i botten och andra med ett lerlock i ytan, de flesta sotiga och rika på träkol, några med mycket stora mängder ben från fisk och boskap, och i flera fall även hela och trasiga redskap och föremål med koppling till olika typer av hantverk samt personliga tillhörigheter. Flera av groparna tycks ha haft en funktion som har med mathantering att göra, kanske någon typ av fiskberedning. Andra gropar saknar nästan helt ben i sin fyllning, och har kanske fungerat som någon sorts ugn.


Några tiotal meter nordväst om det största huset finns ett område med stora svarta gropar, vilken funktion de haft är en fråga som vi brottas med än så länge.

Genom undersökningen av de svarta groparna har vi börjat få fram ett ganska omfattande fyndmaterial, vilket är av mycket stor betydelse för oss när vi ska försöka förstå platsens datering, funktion och relation till sitt omland. Fynden domineras av djurben, i form av slakteriavfall och matrester. Vi har inte gjort någon genomgång ännu av vilka djur som är representerade, men vi har i alla fall kunnat identifiera såväl fiskben som får/get, svin och nötboskap bland benen. Utöver detta stora material har vi också hittat ett antal hela och trasiga föremål. Här märks ett flertal brynen, delar av en slipsten, synålar, nitar och spikar i järn, keramikskärvor, glaspärlor, kamfragment, andra typer av järnföremål med mera. Idag dök några mer speciella fynd upp. Redan före frukostrasten hittade en kollega ett litet lövtunt och hårt anfrätt silvermynt, som efter konsultation med myntexpertis visar sig vara ett så kallat "Svealandsmynt", präglat under Knut Eriksson troligtvis i Sigtuna någon gång mellan 1185-1195 e Kr. Just den här typen av mynt är mycket ovanliga i den här delen av Sverige, vilket förstås gör vårat fynd extra intressant. Men framförallt ger det oss en viktig pusselbit, såväl när det gäller platsens datering som dess sociala ställning.


Det hårt anfrätta och lövtunna silvermyntet med sin kungabild, präglat under Knut Eriksson (död 1196).

Ett annat spännande fynd som vi hittade strax innan vi skulle gå hem idag är en visserligen mycket skör och rostig men ändå så gott som hel sporre av järn. Även detta fynd kan dateras till medeltid och troligen 1200-tal, och visar liksom myntet att platsen har bebotts av människor med relativt hög social ställning.


Sporren såsom den såg ut när den hittades.

Nu vidtar en helgs vila, och sedan drar undersökningens sista vecka igång med såväl hårt slit som förhoppningsvis spännande och givande fynd och upptäckter. På tisdag kväll kl 19.00 hålls en öppen visning, och på onsdag mellan kl 10 och 14 har vi öppet hus på grävningen där vi bland annat erbjuder kortare visningar och lite alldeles äkta prova på-arkeologi. Välkomna!


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Det ultimata vårtecknet...

..., åtminstone om man är arkeolog, är att fältsäsongen börjar dra igång. I början på mars gjorde länsmuseet en arkeologisk utredning i Prästhagen strax söder om Köpingsvik på Öland, och den här veckan kommer samma område att genomgå en arkeologisk förundersökning i syfte att närmare avgränsa och bedöma de fornlämningar som påträffades vid utredningen.

Köpingsvik är i arkeologiska kretsar känt som en plats extremt rik på fornlämningar från olika tider. Ett stort antal arkeologiska undersökningar har genomförts genom åren, oftast i liten skala men inte sällan med uppseendeväckande fynd som följd. Många fornlämningar är således kända inom själva Köpingsviks samhälle, men strax utanför samhället är kunskapsbilden en annan. Eftersom exploateringstrycket inte är lika stort här har mycket färre undersökningar genomförts, och vi vet därför mindre om vilka fornlämningar som finns under marken och var.


Ett av schakten från utredningen i början av mars, med några av de påträffade anläggningarna synliga som svarta fläckar. I ytan på flera av groparna kunde noteras fynd av obrända djurben.

Prästhagen kallas ett område som ligger ca 500 m söder om Köpings kyrka och direkt väster om prästgården, i Köping socken på mellersta Öland. Inom ett närmare 40 000 m2 stort område planeras för bebyggelse, och vid den arkeologiska utredning som länsmuseet utförde i början av mars påträffades fornlämningar i form av gropar, härdar och liknande över ungefär halva området. För att närmare bedöma avgränsningen, omfattningen och karaktären hos dessa lämningar ska vi nu göra en förundersökning, vilket innebär att vi kommer att gräva ett större antal sökschakt med grävmaskin och provundersöka några av de härdar och gropar och liknande som vi hittar. Med ledning av de fynd och andra iakttagelser som vi gör, dels i fält och dels inomhus under rapportarbetet, ska vi sedan bedöma om fornlämningarna inom området är av sådan omfattning och betydelse att en ordentlig utgrävning, en så kallad särskild arkeologisk undersökning, är nödvändig innan området kan tas i anspråk för bebyggelse. Med våran förundersökningsrapport som utgångspunkt är det sedan Länsstyrelsen som fattar beslut om huruvida ytterligare arkeologiska insatser krävs eller ej.

Förhoppningsvis fortsätter det vackra vädret. Förundersökningen genomförs under fyra dagar, tisdag-fredag den här veckan.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

Senaste nytt om skelettet på Kalmar slott

I tisdags skickades en liten del av skelettet till Ångströmslabotatoriet i Uppsala för att vi ska försöka datera det genom C14-analys. Så förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid få en datering på när kroppen lades ner intill slottsmuren.

Skelettet har idag packats ner och är just nu på väg till Jönköping i bil. Nästa vecka ska en osteolog titta på skelettet och då ska vi bland annat kunna få reda på om det är en man eller en kvinna, ungefärlig ålder på personen när den dog och eventuella skador på skelettet. Om vi lyckas få fram tillräckligt med pengar kommer sedan en mängd andra analyser att genomföras på skelettet vid Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm. Där är man specialiserad på så kallad laborativ arkeologi, där man genom olika typer av naturvetenskapliga analyser "gräver fram" mer information ur ett arkeologiskt material än vad som syns för blotta ögat. Bland annat kan man få fram DNA som kan ge information om kön, hårfärg och ögonfärg, och genom att mäta halten av speciella isotoper av kol och kväve i skelettet kan man få information om vilken huvudsaklig diet personen har haft. Andra isotoper kan ge annan information, bland annat kan halten av strontium tala om i vilken sorts geologisk bakgrundsmiljö personen har visats under sitt liv. På så sätt kan man se om det finns fog för att anta att personen kommer någon annanstans ifrån eller om vederbörande har växt upp i Kalmartrakten.

Här på bloggen kommer vi att fortsätta berätta om arbetet med det spännande fyndet vid slottet, så håll utkik!


Cecilia Ring, KLM

Ölands första människa upptäckt?

Skelettet efter en av de första ölänningarna har återfunnits i marken tack vare Ölands kalkrika jord och Kalmar läns museums duktiga arkeologer. Fyndet gjordes 1991 i Övra Vannborga men först nu har skelettet daterats med hjälp av 14C-metoden. Analyssvaret visade att skelettet var 9000 år gammalt!

Det hela började med att en fornlämning upptäcktes 1989 i samband med att en plats utanför byn användes som grustag. Platsen kom sedan att undersökas vid flera tillfällen under åren 1989-1991 och blev mest känd för dess rika förekomster av hus från yngre järnåldern. Men det var alltså inte bara hus som dolde sig under markytan utan även en grav från jägarstenåldern.

Fyndet av en 9000-årig grav är att betrakta som sensationellt då det endast hittats totalt tre stycken i Sverige tidigare, samtliga på Gotland. Det finns ytterligare ett fåtal platser i Norden där man hittat äldre människoben men då har dessa legat i andra miljöer än på själva begravningsplatsen. Tidigare har bara två riktigt gamla gravfynd gjorts på Öland. Skeletten från Alby och Köpingsvik är riksbekanta men medan dessa gravar är omkring 6000 år gamla så är Vannborgagraven från år 7000, före Kristus!


Den döde hade gravlagts i en grund grop på stranden, lagom stor för att rymma kroppen. Huvudet låg i söder och kroppen låg i en hopkrupen ställning. Tyvärr skadades stora delar av graven under järnåldern så att endast den nedre delen av skelettet finns bevarat. Därför känner vi inte till om den hade fått några gravgåvor med sig. Däremot hittades 18 pärlor av kronhjorttänder kring höftpartiet. Dessa pärlor kan tänkas vara utsmyckningar som suttit fastsydda på nedre delen av en skinnskjorta eller ett skärp.

Den gravlagda personen i Övra Vannborga har ännu inte könsbestämts men utifrån dess grova benstomme är den preliminärt tolkad vara en man. Han begravdes på stranden intill det dåtida Kalmarsund som då stod 20 meter högre än idag. Trots att Vannborga inte ligger långt ifrån Köpingsvik så var området en del av Ölands norra udde. Öns storlek för 9000 år sedan var knappt hälften av dagens yta och växtligheten präglades av täta lövträdsskogar där inte Alvarets mer öppna partier bröt den lummiga vegetationen där hassel hade stor betydelse då dess nötter var eftertraktad föda. I detta landskap rörde sig djur som kronhjort och älg men även för oss idag udda arter som uroxe och visent (europeisk bison). Andra djur som känns främmande på Öland idag kan ha varit t ex vildsvin och brunbjörn. I havet, som utöver jakten på land, hyste viktiga resurser för näringsintaget med olika sorters sälar, sjöfågel och fisk. Men att jakten på land var viktig vittnar de kronhjortständer som hittades i graven om.

En mer ingående analys av den hittills äldste ölänningen är planerad att presenteras i en kommande artikel från Kalmar läns museum.

Magnus Petersson
Antikvarie
Kalmar läns museum

Intresseväckande skelettfynd på Kalmar Slott

Den här veckan genomför Kalmar länsmuseums arkeologer en förundersökning på slottet där Skanska gräver för nedläggning av en ny ledning på den yttre borggården. När schaktningarna inleddes i tisdags morse framkom ett kranium och ett antal andra skelettdelar från människa.
Benmaterialet låg sammanblandat i ett lager knappt 1 m under markytan och kan sannolikt efter en första undersökning sägas komma från flera individer. Dessutom stötte man på en del av en äldre murkonstruktion varför grävningarna avstannade i väntan på tillstånd från länsstyrelsen att gräva igenom muren.


På onsdagsmorgonen återupptogs grävningarna och ett nytt schakt öppnades upp längs med slottets södra huslänga, d v s den huskropp som sedan 1590-talet hyser slottskyrkan. I botten av det meterdjupa schaktet påträffades ett helt, förhållandevis välbevarat skelett av människa. Skelettet låg med ansiktet och bröstkorg nedåt, vridet i höften med benen lätt uppdragna. Armarna och händerna är hoplagda under kroppen och benen är korslagda. Den ovanliga positionen är intresseväckande eftersom den indikerar att det sannolikt inte rör sig om att individen fått en kyrklig eller vördnadsfull begravning. Högst eventuellt bär behandlingen av kroppen spår av ett brott, en krigshandling eller en avrättning varför osteologen och arkeologen Anna Kloo-Andersson från Jönköpings läns museum ansluter sig till grävningarna idag. Anna kommer tillsammans med vår arkeolog Cecilia Ring idag att försiktigt lyfta skelettet ur schaktet för att sedan ta det till Jönköping för vidare analyser.

En osteologisk analys av skelettet skulle kunna ge intressant information kring dödsorsak, kön och eventuellt ursprung vilket inte bara är av intresse för oss som arkeologer utan även för allmänheten i Kalmar län. För närvarande diskuterar vi tillsammans med flera intressenter ett fortsatt samarbetsprojekt kring fyndet på slottet som vi självklart hoppas kan ge oss en ytterligare pusselbit till den mycket intressanta historia som slottet och de människor som levt där kan förmedla. Vi lovar att hålla alla intresserade uppdaterade om hur vi kommer att arbeta vidare med fynden liksom vad eventuella analysresultat visar.


Ulrika Söderström
Arkeolog
Kalmar läns museum



Läs artikeln i Barometern >>
Se inslaget i Smålandsnytt >>