Torg och gator i Gamla stan

Under ett par veckors tid har det grävts i Kalmars Gamla stad. Med gemensamma krafter öppnade Kalmar läns museum och Riksantikvarieämbetet (UV Öst och Syd) upp flera större och mindre ytor för att studera och dokumentera vad som dolde sig under ytan. Undersökningarna utgjorde en del i Kalmar kommuns projekt för kvarteret Valnötsträdet där man vill lyfta fram de historiska värdena på platsen. Man har då valt att luta sig mot de resultat som arkeologin kan bidra med. I härlig vårsol och med den gamla kyrkogården som fond tog arbetet sin början!

 

Området som undersökts utgjorde de delar av Kalmar gamla stad där torget, Bykyrkan och den gata som förband torget med stadens port mot norr, Norreportsgatan, låg. Kartor som visar hur gatunätet från 1600-talet och äldre tider såg ut är mycket få och det rekonstruktionsförslag som Dagmar Selling lade fram på 1970-talet baserar sig i stort på en karta men med ett relativt bra material från stadens jordebok där räkenskaperna för en mängd tomter finns bevarade från slutet av medeltid och framåt.

Rekonstruktionsförslag över hur gatunätet kan ha sett ut under medeltid och tidigt 1600-tal.

De primära frågeställningarna inför undersökningen var:

• Att söka en fysisk begränsning av det gamla torget.
• Få en bättre kunskap om hur de äldre tomterna varit placerade (riktningar på bebyggelse).
• Att belysa en del av det äldre gatunätet.

Totalt togs 10 schakt upp spridda över delar av kv Valnötsträdet där det gamla konstmuseet bildade en gräns mellan undersökningsområdena.

Det medeltida torget låg en gång i tiden på den södra sidan om Bykyrkan d.v.s. den yta som idag ligger mellan Södersportskolan och det gamla konstmuseet. Här började vi ta upp det första schaktet och med spänd förväntan stod jag och Stefan Larsson från Uv-Syd och blickade ned i schaktet, när skulle vi finna en stenläggning som visade att torget var funnet? Många skoptag blev det men någon stenläggning att tala om syntes inte. Det visade sig att torget troligtvis redan förstörts under 1600-talet. Spår av uppbruten stenläggning kunde anas i form av stenmaterial som påträffades i schaktet. Rester av fragmentariska murar kunde också ses. Kanske hade denna del av staden monterats ned först för att demonstrativt visa invånarna att nu var det den nya staden, Kvarnholmen, som gällde. En mer välbevarad källargrund kunde dock dokumenteras i förlängningen av det första schaktet och ger oss den fysiska begränsningen av det gamla torget åt sydväst. Källaren gav också värdefull information om bebyggelsens placering och riktning invid torget. Av detta kan vi således bilda oss en uppfattning om tomtstrukturen i området. I ett par av de mindre schakten i detta område kom också spår av den tidigare sträckningen av Österlånggatan, nedlagd i samband med byggandet av lasarettet i slutet av 1800-talet. 

Stefan Larsson under arbete med att förstå de olika murrresterna och lagren i ”torg-schaktet”. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Nicholas Nilsson och Magnus Stibéus funderar på murar och lager vid framgrävandet av källaren vid torget. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Resterna av äldre gatsträckningar, dock relativt unga, slutet av 1800-talet början av 1900-talet. Foto: Nicholas Nilsson KLM och Hanna Menander Uv-öst.

 Nordöst om det gamla konstmuseet togs tre schakt upp vilka skulle ge information om bebyggelsen i området och dess struktur samt eventuellt visa var den gamla Norreportsgatan legat.

Utan att överdriva kan jag väl säga att vi fick full pott på dessa förhoppningar. Inte bara bebyggelsestrukturen under 1600-talets slut påträffades utan även strukturer vilka kunde knytas till yngre bebyggelse från slutet av 1800-talet.

De äldsta spåren, och de kvarvarande resterna av den stad som övergavs under slutet av 1600-talet visade sig i form av en brunn och en gatsträckning med tillhörande bebyggelse. Brunnen var en stor konstruktion som legat blott ett kort avstånd från Bykyrkans kor. Brunnen var helt stenfylld och det var ett mödosamt arbete att få fram den. Om brunnen ingått i en tomt gick inte att utröna i detta skede.  Brunnen grävdes bara fram delvis då den troligtvis hade ett ansenligt djup.

Den delvis framgrävda brunnen. Foto: Nicholas Nilsson KLM.

Den gamla Norreportsgatan såg åter dagens ljus i ett annat schakt. Inte bara gatan utan också bebyggelse invid gatan kunde dokumenteras. Här kan an också konstatera att det gäller att ha lite tur ibland. Vid den första avbaningen av ytan syntes ingenting i schaktet. Vi visste dock att gatan legat någonstans i närområdet och beslutade oss för att gå lite djupare. Ett skrap av metall mot sten och de påtagliga spåren av en stenläggning syntes! Men det var bara ca 20 cm av stenläggningen som syntes vid skoptaget! Hade vi lagt detta skoptag en halvmeter åt väster hade vi missat hela gatan! Gatan var endast bevarad till hälften, den andra halvan hade plockats bort i senare tid. Den bevarade gatdelen kunde rensas fram och där gatan tog slut tog bebyggelsen vid. Ett hus med ingång och delvis bevarad trapp kunde rensas fram. Huset hade också haft flera rum visade det sig och av murtjockleken att döma har det sannolikt rörts sig om ett flervåningshus.

Norreportsgatan och det påträffade huset. Foto: Hanna Menander Uv-öst.

Den yngre bebyggelsen framkom i ett av schakten som en stenläggning med äldre tegel vilken täckte en större del av schaktet. Intill denna kom också resterna av en rektangulär kalkstenskonstruktion. Båda dessa går att knyta till 1800-tals bebyggelse vilken finns med på äldre kartmaterial. Tegelgolvet utgör någon form av gårdsläggning och kalkstensläggningen en konstruktion till något hus. På en av tegelstenarna kunde vi även se fabrikatet "Höganäs". I den ena änden av schaktet påträffades en liten del av en stenläggning som kan vara fortsättningen på Norreportsgatan. 

Tegelsten av märket "Höganäs". Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

Schaktet med de yngre lämningarna. Längs ned till höger i bild anas en stenpackning som kan vara en del av Norreportsgatan. Foto. Magnus Stibéus Uv-öst.

Projektet avslutades med en mycket uppskattad och välbesökt guidad visning av de påträffade lämningarna samt ett efterföljande ”After-work”-föredrag på Söderportscafet. Tillströmningen av intresserade var så stor att vi fick dela upp oss i tre grupper för att kunna visa resultaten. På Söderportscafet var det till och med så mycket folk att alla tyvärr inte fick plats. Överlag har intresset för undersökningarna varit mycket stort och alla son följt projektet på plats har varit väldigt intresserade och positiva. Ett stort tack till alla som följt oss på plats!

Den mycket välbesökta guidningen med efterföljande ”After-work”-föredrag. Foto: Magnus Stibéus Uv-öst.

 Vid pennan!

Nicholas Nilsson

Ett medeltida hus i Västergarn eller hur man botar en arkeolog med hemlängtan

När jag var liten var mitt favoritställe Fornsalen i Visby. Jag kunde gå i timtal bland montrarna med skelett, bildstenar, keramikurnor, medeltida brynjor och vapen och fantisera om hur jag var en av dom som grävt fram vår gotländska historia.  Helt ärligt så skulle jag nog ljuga om jag skulle säga att jag inte längre har den drömmen. Som född och uppvuxen på Gotland så är ön, hur man än vrider och vänder på det, alltid ”hemma”.

För nån vecka sen kom jag tillbaka till Kalmar igen från ett soligt Gotland med bagaget fyllt till bredden med uppfyllda drömmar, nya spännande kontakter och idéer tillsammans med en sjuhelsikes solbränna.

Men vad gör egentligen Kalmar läns museums arkeologer på Gotland?

Jo förstår ni,   vi knyter kontakter, letar forskningsvinklar och nya spännande resultat att jämföra med vad vi hittar när vi jobbar här hemma på Öland. I just det här fallet handlar det dessutom om att jag sen en tid tillbaka driver en idé som förhoppningsvis ska landa i en avhandling. Nämligen om hur lika vissa av de tidigmedeltida hamn- och handelsplatserna runt om Östersjön är varandra. En av dessa platser är Köpingsvik på Öland, där länsmuseet under lång tid har samlat kunskap och vid flera tillfällen fått möjlighet att genomföra arkeologiska undersökningar (inte minst genom framlidna Hella Schultzes försorg). När jag och min kollega Nicholas Nilsson påträffade delar av den vikingatida/tidigmedeltida strandmuren i Köpingsvik 2010 började jag fundera hur man skulle kunna lyfta resultaten från den korta grävningen och sätta in det tidigmedeltida Köpingsvik i ett större sammanhang. Västergarn, som i det närmaste varit min bakgård sen barnsben, poppade upp i huvudet. Och ju mer jag tänkte på det, desto fler likheter samlade jag i huvudet.

Under våren har jag därför varit i kontakt med fil Dr Christoph Kilger, ämnesansvarig för arkeologi vid Högskolan på Gotland, med anledning av högskolans pågående undersökningar av Västergarn. Förhoppningen var att jag skulle få en chans att delta som forskare i årets seminariegrävningar och på så sätt få en spark i rätt riktning i min forskning kring Köpingsvik. Idén mottogs varmt och jag fick den chans jag väntat på.

Totalt 50 studenter var på plats i Västergarn för årets seminariegrävningar. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Under tre av totalt fyra veckors seminariegrävningar för studenterna på Arkeologiprogrammet vid högskolan har jag därför varit en del av teamet som hållit i trådarna kring årets undersökningar. Tillsammans med Joakim Wehlin, Alexander Andreeff och Christoph Kilger har jag handlett 50 (!) nya arkeologistudenter i fält och resultaten blev över förväntan. Tidigare undersökningar (2005-2011) har uppvisat rika lämningar i form av hus, handverkslämningar och stora mängder föremål inom fastigheten Snauvalds 1:2 där man även i år planerade en fortsättning. Syftet med årets grävning var bl.a. att finna en begränsning på en av de huslämningar som framkom 2011 samt att kartlägga utkanten av området.

En hjärtformad nit hittad i schakt 56, Västergarn 2012. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Resultaten lät till en början vänta något på sig men under slutet av vecka 2 och 3 insåg vi att vi snart skulle få mer än vi hade förväntat. I samtliga schakt, totalt fem till antalet, påträffades lämningar som kan knytas till den medeltida fasen i Västergarn. Flera av de framkomna fynden, liksom tidigare fynd gjort före årets, på en förhållandevis lång brukningsperiod på platsen. Vi har allt från fynd av en hjärtformad nit i brons, vilken vanligen dateras senare delen av vikingatid, pärlor i ben, lera och glas, kamfragment och sist men inte minst…..(trumvirvel…….) taaddda! ett 1200-tals hus!

Huset som var byggt på stensyllar hade två rum och förmodligen ingången i väster. Till höger i bild skymtar härden och ingången till det andra rummet. Foto: Ulrika Söderström, KLM.

Huset, som har sin spegelvända motsvarighet i huset vid Fjäle i Anga socken på ön, är ett urtjusigt stensyllsbyggt hus med två rum och en stor eldstad. Dan Carlsson, som för övrigt har ansvarat för utgrävningar på spännande platser som Fröjel och publicerat flerfaldigt om Paviken och Västergarn, kunde notera likheterna mellan Fjäle och Västergarnshuset och berättade om hur huset bör ha sett ut när han och de andra i referensgruppen besökte utgrävningsplatsen under den sista veckan. Även chefen för vår arkeologienhet, Per Lekberg, kom över under sista veckan för att ta sig en titt på utgrävningarna och för att diskutera möjliga samarbeten i framtiden.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att utflykten till Gotland har gett mig ännu mer på benen inför en kommande projektansökan. Insikten om likheterna mellan Köpingsvik och Västergarn i användandet av plats/rum, tidsperspektiv, sociopolitisk/ekonomisk ställning samt fyndmaterial under den period som jag väljer att fokusera min forskning kring har vuxit under veckorna på ön vilket har varit enorm värdefullt. De kontakter som vi på länsmuseet nu har knutit med Högskolan på Gotland, Gotlands museum och med studenter vid högskolan kommer med all sannolikhet att vara givande på många sätt i framtiden. Inte minst kanske för att se vår egen öländska arkeologi med nya ögon.

Vid pennan,

Ulrika Söderström, KLM.

En helt vanlig kotte?

En helt vanlig kotte?

I närmare 11 000 år låg den lilla tallkotten väl skyddad, inbäddad i gyttja, samtidigt som världen förändrades bara någon meter ovanför. Vid en arkeologisk undersökning i Smedby, väster om Kalmar sensommaren 2010, tog kottens törnrosasömn slut och den kom återigen upp i dagsljuset.

                                                

För att förstå varför kotten är speciell måste vi vrida tillbaka klockan 14 000 år. Vid denna tid försvann inlandsisen från Kalmarsundsområdet. Trycket från den kilometertjocka isen hade pressat ner berggrunden. I samband med isavsmältningen bildades en stor smältvattensjö i Östersjöbäckenet, Baltiska issjön. Den tidens strandlinje återfanns i trakten av dagens Nybro, ca 50 meter över dagens vattenyta.

För ca 11 600 år sedan fick den baltiska issjön kontakt med västerhavet vilket innebar en snabb sänkning av vattenytan, 600 år senare var vattennivån nere på dagens nivåer. Vid denna tid var tallen ett av de dominerande trädslagen. Kotten som du ser framför dig har suttit på en tall som stått nära vattnet. Efter att ha strött ut sina frön föll den ner i vattnet och sjönk så småningom till botten. Strax därefter skedde återigen en höjning i vattennivån vilket innebar att landområden som tidigare varit torrlagda blev översvämmade. Kotten kom efterhand att täckas med flera lager av sand, lera och gyttja.

Tillsammans med tallkotten fanns också lämningar efter tallgrenar och bark. En del av grenarna var delvis förkolnade. Om det är lämningar efter en skogsbrand eller rester efter en lägereld går inte att säga. Från samma tid, täckta av samma lager som kotten, framkom en eldstad och en bit brandskadad flinta några meter från den äldre strandlinjen.

Den lilla tallkotten är utställd på Kalmar läns museum som månadens föremål. I samma monter, bredvid tallkotten, ligger två breda lancettmikroliter. De två pilspetsarna kommer från Binga strax söder om Kalmar och är de äldsta funna redskapen i Kalmar län och samtida med kotten . Fynd från denna tid är få men visar att det funnits människor i området för 11 000 år sedan. Antalet människor i området var litet och de levde uteslutande på jakt, fiske samt insamling av nötter och bär. Man rörde sig över stora områden och slog upp sina tillfälliga lägerplatser nära vattnet. De första invandrarna levde i en värld som var under ständig förändring. Under loppet av ett par generationer kunde man se hur vattnet drog sig tillbaka eller återerövrade redan torrlagd mark.

Sjösediment som källa för arkeologisk forskning - att datera en gruvas äldsta historia

I arkeologiska sammanhang använder vi oss mer och mer av tvärvetenskaplig metodik där olika slags analyser kompletterar det arkeologiska materialet. Det kan vara traditionella analyser i daterande syfte, som 14C- eller dendrokronologiska analyser, eller för att utröna var en människa har levt eller vad han eller hon har ätit genom exempelvis dna-studier. Något som vi sällan får möjlighet att göra vid vanliga exploateringsundersökningar men som är en väl beprövad metod är pollenanalys. Genom att studera pollensekvenser från exempelvis en mosse kan man få en god bild av närområdets vegetationshistoria och hur människans etablering av bosättningar och verksamheter påverkat naturen och format ett kulturlandskap på en viss plats. Analyserna är ofta tidskrävande och därmed kostsamma, men kan både ge ny kunskap och komplettera ett undersökt arkeologiskt material.

År 2009-2010 genomförde Kalmar läns museum i samarbete med Dalarnas Museum och Västerviks Museum stora arkeologiska undersökningar av Gladhammars gruv- och hyttområde i Västerviks kommun. Det arkeologiska projektets kateringar och undersökningar berörde ett mer än 20 hektar stort område, där ca 6 500 m2 kom att undersökas i sin helhet. Hundratals anläggningar från olika skeden och processer i gruvverksamheten dokumenterades och undersöktes.

De arkeologiska undersökningarnas huvudmål var att belysa de äldsta faserna av gruvverksamheten. Vi skulle datera och följa gruvdriftens etablering och utveckling på platsen. I de skriftliga källor som finns framgår inte när gruvbrytningen i Gladhammar startade. Säkra belägg finns först från 1520-talet, men med hjälp av förundersökningens dateringar kunde verksamhet beläggas från åtminstone 1300-talet och framåt. Gruvorna var alltså minst 200 år äldre än vad som tidigare var känt! Frågan var dock om de fysiska lämningarna på gruvfältet verkligen var representativa för de allra äldsta skedena. Kunde verksamheten vara ännu äldre?

Översikt över Gladhammars gruv- och hyttområde.

För att få ett kompletterande material till de fysiska lämningarna vid hyttan och på gruvberget gjordes därför en omfattande pollen- och geokemisk analys av bottensedimenten i Tjursbosjön och Hyttgöl i samband med slutundersökningen 2010. Gruvdrift påverkar nämligen landskapet, dels genom själva brytningen, men även genom de binäringar som kan kopplas till verksamheten. Detta kan exempelvis återspeglas i skogsröjning, kolning, ved- och timmerbehov, men även i agrara verksamheter som nyetablering av beten och åkermark som en följd av befolkningsökningar eller nytt resursutnyttjande av området. Gruvdriften sätter också spår i den omgivande naturen i form av ökad markerosion och spridning av miljöföroreningar som sot, kolpartiklar och tungmetaller. Genom att mäta i vilken omfattning den äldre gruvdriften belastat miljön i närliggande sjöar och hur denna belastning ser ut i jämförelse med den moderna, kan man ur ett historiskt perspektiv få mycket intressanta resultat.

Från Holländarefältet är utsikten milsvid. Nedanför gruvberget ligger den förorenade Tjursbosjön. Foto: V Palm, 2009.

Metaller sprids som föroreningar i luft och vatten och deponeras i sjösediment och i myrmarkernas torvlager. Med hjälp av geokemiska analyser, som metallanalyser och analyser av fördelningen av olika blyisotoper, kan man avgöra i vilken utsträckning de föroreningar som deponerats är lokala, regionala eller om de avsatts efter atmosfäriskt nedfall kommet längre bort ifrån. Det går t.ex. att spåra föroreningar från stora källområden, som exempelvis Romarriket 2 000 år tillbaka i tiden lika väl som från Tyskland för 1 000 år sedan eller från den medeltida och historiska verksamheten vid Falu koppargruva. Bly från Mellansverige skiljer sig från bly från kontinenten eller Brittiska öarna. Det är fördelningen av de olika blyisotoperna som skiljer sig åt, dvs. antalet neutroner i atomen som därmed förändrar blyatomens masstal. Genom att studera hur stort avrinningsområde en viss sjö har kan man också få en lokal bild av påverkan på dess sediment. Alla påvisbara höjningar i Gladhammar är alltså ett resultat av det lokala bergsbruket i trakten. Genom åldersbestämning av de sedimentlager där förändringar av skogen sker samtidigt som blydepositionen, kan man med stor säkerhet datera gruvverksamheten.

Den lilla sjön Hyttgöl ligger vid Torsfallsåns utlopp, ca 2 km öster om gruvområdet. Bottensedimenten i denna lilla sjö avspeglar verksamheten uppströms Torsfallsån där hyttorna en gång funnits. Utifrån arkivmaterialet och den arkeologiska förundersökningen vet vi att det har bedrivits hyttverksamhet här åtminstone sedan 1600-talets början. Proverna från Hyttgöl borde därför ge information om denna verksamhet, alltså själva metallproduktionen samt bearbetningen i hyttorna. Hyttgöl har dessutom ett litet avrinningsområde och avspeglar främst närområdet kring sjön och ån och utgör därför ett viktigt komplement till analyserna från Tjursbosjön nedanför gruvberget. Sedimenten i Tjursbosjön är istället en direkt recipient av själva gruvverksamheten. På samma grunder speglar de två sjöarnas sedimentarkiv den agrara och skogshistoriska utvecklingen på något olika sätt, eftersom den större Tjursbosjön ger en mera regional bild av hur skogarna och deras exploatering sett ut. Sedimentarkiven i Tjursbosjön skulle också bli otillgängliga när avfallsdeponin i sjön väl anlagts, vilket därmed satte en tidsgräns för möjligheten att utnyttja sedimenten som källa.

Vy över Holländarefältet sett från Tjursbosjöns vinteris. Foto: V Palm, mars 2010.


I mitten av mars 2010, när isen låg stadig på Tjursbosjön och Hyttgöl, var det dags att ta själva proverna. Denna typ av analyser kräver sin kompetens och därför hade vi anlitat experter i form av forskare från Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. Utrustade med isborr, packetteringsmaterial och en så kallad rysk torvborr gav vi oss iväg över isen. Det är viktigt att man tar proverna på en lämplig plats och ganska nära gruvområdet finns en djuphåla i Tjursbosjön, en liten bassäng med en så kallad ackumulationsbotten, där sediment lagrats ända sedan sjön avknoppades från det forna havet för mer än 7 000 år sedan.

Utrustningen drogs till provtagningsplatsen på slädar över Tjursbosjöns is . Foto: V Palm, mars 2010.

Ovan: Proven togs med s.k. rysk torvborr, som förlängdes med långa aluminiumrör för att nå ned till sjöns botten på ca 18 meters djup.

Nedan: Sedimentlagren i Tjursbosjön var ca 3 m tjocka. Längst ned syns den gråa lera som avsatts före sjöns egentliga tillblivelse för mer än 7 000 år sedan. Foto: V Palm, mars 2010.

Under 2011 har proverna analyserats uppe i Umeå. Centimeter för centimeter bearbetades sedimentpropparna och vissa delar valdes ut för olika detaljstudier och analyser; man undersökte innehållet av grundämnen, stabila blyisotoper, pollensammansättning och mängden träkol. Proverna preparerades på olika vis, men det mest tidskrävande arbetet var att räkna pollen och kolpartiklar manuellt genom mikroskopiering. Minst 500 pollen skulle räknas i varje prov och de kolpartiklar som skulle registreras var som minst bara 50 mikrometer stora! Där man kunde se viktiga förändringar plockades också material ut för åldersbestämning med 14C-analys. På så vis fick man en lång tidsskala med händelser direkt relaterade till områdets agrara och industriella utveckling.

Försiktigt skars små små prover ut med skalpell ur de varviga sedimentpropparna för analys och räkning av pollen och kolpartiklar under stark förstoring i mikroskop. Foto: SLU.


Pollenanalyserna visade att sädesodling bedrevs runt Hyttgöl under de första århundradena e.Kr. Efter 500-talet minskade odlingen, men upphörde inte helt. Vid Tjursbosjön kan odling spåras från ca 800-talet. De första tecknen på gruvbrytning kan ligga så tidigt som under vendeltid, ca 750 e.Kr., då sedimentanalyserna visar på en första ackumulation av bly. Med större säkerhet kan sägas att verksamheten är igång vid Gladhammars gruvor under tidig medeltid, omkring år 1100, då halten metaller, kolpartiklar och erosionen ökar markant i Tjursbosjön. Samtidigt ökar odlingen och skogsbetet och skogen blir öppnare och glesare. Mycket intressant och närmast sensationellt är att analyserna i Hyttgöl visar på samma utveckling! Det är svårt att tolka det på annat sätt än att en hytta etablerats vid ån under medeltidens början.

Under de kommande århundradena visar sedimentgeokemin i kombination med ökad erosion och större andel kolpartiklar en intensivare aktivitet runt båda sjöarna. Omkring år 1400 sker återigen en markant ökning i Tjursbosjön, vilken avslöjar en intensifierad gruvbrytning. Denna utveckling fortsätter sedan under kommande århundraden och även odling och bete intensifieras. Sannolikt beror en del av det krympande skogsbeståndet på gruvans och hyttans behov av byggnadsmaterial och bränsle.

I analysresultaten har vi alltså funnit spår av verksamheter som är äldre än vad skriftligt källmaterial och de undersökta arkeologiska spåren ovan mark återger. De äldsta anläggningarna som undersöktes dateras framför allt till 1300-1600-tal, medan sedimenten påvisar någon form av verksamhet redan under slutet av 700-talet, med en markant ökning under 1100-talet. Vad dessa verksamheter bestått av kan naturligtvis inte påvisas i sedimenten. Vi vet inte om man bearbetade järn eller koppar och de spår som en gång avsatts vid hyttan och gruvan har raderats ut av senare tiders verksamheter. Resultaten kan ändå ligga till grund för fortsatt forskning och rent principiellt visar de att kombinationen av arkeologi och tvärvetenskapliga analyser av detta slag ger ett mycket gott resultat, som nu kan fungera som referens inför liknande undersökningar inom landet och i övriga Norden.

För den som vill läsa mer rekommenderas undersökningsrapporten som du kan hitta här:
http://www.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/182/1/?group=art_art_grp-s1/191

Under 2012 kommer också resultaten att publiceras i en artikel i bokserien Västerviks Historia samt i en andra artikel i den internationella skriftserien Journal of Archaeological Science i samarbete med Jon Karlsson och Anna Berg vid SLU. Håll utkik!

Vid pennan

Veronica Palm
Kalmar läns museum/Västerviks Museum

Att hylla en saknad kollega

I slutet av förra veckan hölls ett heldagsseminarium på Linnéuniversitetet i Kalmar läns museums regi kring arkeologin i Köpingsvik på Öland. Syftet med seminariet var inte enbart att lyfta fram en spännande plats som Köpingsvik och Öland utan kanske främst för att hylla en mycket saknad kollega, den framlidna Hella Schulze, och hennes livsgärning inom arkeologin på Öland.

Under sin långa karriär som arkeolog arbetade Hella tillsammans med många personer, varav några kom till Kalmar för att med sina föredrag berika seminariet. Först ut var museets Kenneth Alexandersson som berättade om stenålder i Köpingsvik. Utifrån resultaten från ett par grävningar, däribland förundersökningen på Köpinggården (rapport kommer inom kort) samt gravfyndet på Tings Ene, visade han att det trots de rika gropkeramiska lämningarna på orten finns material som tyder på att området varit utnyttjat betydligt längre än vad som tidigare varit känt.

Utgrävningen vid Tings Ene, 2007. Foto: KLM.

Kerstin Lidén från Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet höll ett intressant föredrag om amning under forntiden. I en jämförelse mellan två olika järnåldersgravfält med övervägande barngravar, Triberga och Bjärby på östra Öland, studerades och analyserades skillnader i diet, då främst amningslängd, hos de gravlagda barnen för att på så sätt finna svar kring t.ex. dödsorsaker. Majoriteten gravlagda barn i Triberga har, till skillnad från barnen i Bjärby, dött före sex månaders ålder vilket tidigare tolkats som resultatet av undernäring. Lidéns studie, vilken baserades på analys av data från stabila isotoper från tänder och ben, visade att det funnits en stor variation i amningslängd hos båda barngrupperna men att det inte finns någon entydig skillnad i amningslängd. Dock fanns det skillnader i vilken kompletterande föda som getts i samband med amning. I Triberga tycks det ha varit vanligare att man använt kolhydratrika spannmålsprodukter med låga proteininnehåll som komplement till amningen. Detta kan i sin tur ha varit en bidragande orsak till den för tidiga döden hos Tribergabarnen.

Efter detta kom en rad spännande föredrag med fokus på Köpingsvik. Charlotte Hedenstierna-Jonson från Historiska museet i Stockholm berättade om två speciella gravar som, trots att de gravlagts med knappt ett sekels mellanrum, visar två kvinnor med ett religiöst uppdrag men som tycks representera varsin sida av religionsskiftet hedendom/tidig kristendom. Därefter höll Gustav Trotzig ett underhållande och intressant föredrag om ett skattfynd gjort 1775 i Köpingsvik där 1700-talets fyndhantering sattes i perspektiv till den nya tidens forskning.

Johan Åstrand, Kulturparken Småland, berättade om utgrävningarna i Prästhag 2009 där en väl sammanhållen, tidigmedeltida gårdsmiljö påträffades. Med stöd i historiska kartor och det arkeologiska källmaterialet diskuterade han möjligheten att gården varit Köpingsviks första prästgård.

Besök i Köpings kyrka för att se samlingen med runstensfragment. Foto: KLM.

Seminariet avslutades med en halvdagsexkursion till Köpingsvik på fredagen i strålande solsken där vi bland annat fick se de fina runstensfragmenten i Köpings kyrka och se många av de platser som varit så betydande för Köpingsviks forntida historia. Exkursionens sista stopp blev sedan Hellas viloplats på Löts kyrkogård innan vi återvände till Kalmar.

Vi vill passa på att tacka samtliga föredragshållare;

Ole Stilborg, Gunilla Eriksson, Magnus Petersson, Kerstin Lidén, Charlotte Hedenstierna-Jonson, Gustav Trotzig, Laila Kitzler Åhfeldt, Johan Åstrand, Marie Sundqvist och Lena Ericsson

liksom alla som deltog för ett par trevliga dagar!

Vi på Arkeologienheten hoppas att detta bara var det första i raden givande seminarier som hålls i vår regi. Håll nu utkik efter den kommande publikationen från seminariet!

Vid pennan,

Ulrika Söderström, KLM

Från gård till gård

Hösten 2011 fick Kalmar läns museum i uppdrag att utföra en arkeologisk förundersökning strax sydöst om Borgholm, i närheten av Strömbacka, i samband med en kabeldragning. Undersökningsområdet begränsades till en sammanhängande bebyggelse- och kulturlandskapsmiljö bestående ett stråk, i nordostlig-sydvästlig riktning, hägnadssystem och husgrunder. Kabeldragningen och undersökningsområdet kom att beröra den fasta fornlämningen RAÄ Räpplinge150:3, ett hägnadssystem.

Fig 1. Fornlämningskarta efter ekonomiska kartan.
Orange markering visar platsen för de undersökta stensträngarna.
Lantmäteriverket: tillstånd 507-98-2848.

Hägnadssystemet utgörs av en väg med två parallelligande stensträngar som sträcker sig över en cirka 500 meter lång sträcka och ansluter till husgrunder både i norr och i söder. Idag är lämningarna till stora delar överväxta med slyvegetation. Utmed fastigheten Borgholm 8:25 finns en traktorväg som förbinder en åker i söder med en grusväg i norr och skär igenom hägnadssystemet. Det är här som kabelschaktet kom att dras och möjliggjorde att tidigare okända delar av hägnadssystemet kunde komma i dager. Resterna av hägnadssystemet täcktes här av uppemot 0,6 m tjocka massor matjord med tegel. Det var endast botten av stensträngarna som fanns bevarade. Troligen hade överdelen av stensträngarna grävts bort inför beredningen av den nu befintliga traktorvägen.

Stensträngarna framträdde som två separata välvda stenpackningar som fortsatte under schaktkanterna på ömse sidor. Den södra stensträngen var 2,8 m bred och 0,45 m hög, den norra stensträngen var 4,2 m bred och 0,4 m hög. Vägen mellan stensträngarna uppmättes till 2 m i bredd och kännetecknades av spridda stenar. Stenmaterialet i stensträngarna, som i huvudsak kännetecknades av kalkstenar, varierade från knytnävestora stenar upp emot enstaka större markfasta hällar. Fyllningen mellan stenarna utgjordes i huvudsak av kalkgrus.

Fig 2. RAÄ Räpplinge 150:3: hägnadssystem. Från norr.
Foto Kalma läns museum.

Att ett stort antal av stenmurarna på Öland tillhör samma tidperioder som husgrunderna framgår av de mönster de bildar tillsammans. Den samlade arkeologiska forskningen talar för att husgrunderna på Öland var i bruk under järnålder ända fram till omkring 700 e Kr och därför kan man sluta sig till att hägnadssystemen också härrör från samma period. Den vanligaste uppfattningen är att dessa hägnadssystem har haft en praktisk funktion att hägna in landskapet och möjligen har dessa tillkommit för att förhindra djuren från att beta av omkringliggande åker och ängsmark. Därför är en trolig tolkning att de undersökta stensträngarna anlades för att hänga in en fägata som gick mellan gården i norr och gårdarna i söder.

Seminarium till minne av Hella Schulze

För en tid sedan förlorade vi tragiskt en trogen och omtyckt medarbetare. I september 2010 avled Hella Schulze efter en tids sjukdom. Vi vill nu hedra Hella genom att kalla till ett seminarium i Kalmar den 15 mars 2012, program enligt nedan. Seminariet anordnas som en heldag, med en exkursion till Köpingsvik på förmiddagen nästkommande dag. Föredragen kommer att publiceras i en minnesskrift som ges ut under hösten 2012.


Hella glad vid sållet, vid utgrävningen av den tidigmedeltida gården i Prästhag sommaren 2009.

Hella kom till Öland i slutet av 1960-talet genom Ulf-Erik Hagbergs arkeologiseminarium i Uppsala. När Riksantikvarieämbetets Ölandskontor startades 1969 var hon med ombord, och hon arbetade där fram tills kontoret lades ner 1984. Hon stannade kvar på Öland och fortsatte jobba för Riksantikvarieämbetet, och till Kalmar läns museum kom hon 1990. Under mer än 40 år ägnade sig Hella åt arkeologi på Öland, och hela tiden har Köpingsvik återkommit som en plats för otaliga arkeologiska ärenden och spännande fynd. Mycket av hennes kunskap har hamnat i tryck i olika sammanhang, men det är också ett fantastiskt levande arkiv som nu försvunnit för alltid.

Att Hellas minnesseminarium till stora delar skulle handla om Köpingsvik kändes självklart, även om andra aspekter av öländsk arkeologi också kommer att beröras. Seminariet hålls i sal 312 i Nisbethska huset, Linnégatan 5 i Kalmar. Programmet är som följer:


Torsdagen den 15 mars

9.00–9.15 Introduktion, Per Lekberg

9.15–9.45 Stenålder i Köpingsvik. Kenneth Alexandersson

9.45–10.15 Gropkeramiken från Köpingsvik. Ludvig Papmehl-Dufay & Ole Stilborg

10.15–10.30 Fika

10.30–11.00 Vem rörde om i grytan? Gunilla Eriksson

11.00–11.30 Järnålderns barngravar i Triberga. Magnus Petersson

11.30–12.00 Att ammas eller inte ammas, det är frågan. Kerstin Lidén

12.00–13.15 Lunch


13.15–13.45 Särskilda kvinnor i Klinta. Charlotte Hedenstierna Jonson

13.45–14.15 Den magiska silverskatten från Klinta. Gustaf Trotzig

14.15–14.45 3D-scanning av runfragmenten i Köpings kyrka. Laila Kitzler Åhfeldt

14.45–15.00 Fika

15.00–15.30 Köpingsvik under tidig medeltid. Ulrika Söderström

15.30–16.00 Prästhag och det tidigmedeltida Öland. Johan Åstrand

16.00–16.30 På jakt efter Ölandshästarnas närmaste släkt. Marie Sundquist, Hella Schulze† , Lena Ericsson, Leena Drenzel

16.30–17.00 Avslutning, Per Lekberg

18.30–? Middag



Fredagen den 16 mars

09.00. Avresa med buss från Nisbethska (Linnégatan 5) mot Öland och Köpingsvik. Vi beräknas vara tillbaks i Kalmar vid 13.00.


Varmt välkomna!

/Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU