onsdag 23 januari 2013

Gravar och murar vid Ventlinge kyrka, Öland

Under vinterhalvåret sitter vi arkeologer för det mesta och sammanställer dokumentationen från sommarens grävningar, men det kommer sig ibland i brådskande ärenden att vi måste ut även på vintern. Då gäller att ta fram vinterkläderna och med mössan på bege sig ut i snö och kyla. Så kom det sig att en arkeolog från Kalmar läns museum åkte från Kalmar ned till södra Öland under några vinterdagar för att utföra en så kallad schaktövervakning vid Ventlinge kyrka.

Runtom Ventlinge kyrka skulle man gräva för nya rör för vatten och avlopp till kyrkan. Då Ventlinge kyrka har gamla anor som går tillbaka till 1100-talet var det angeläget att ingreppet övervakades av en arkeolog. Till stora delar skulle de nya rören grävas ned på samma ställe som gamla rör som grävdes ned på 1960-talet. Därför var förväntningarna låga för att man skulle hitta nya lämningar. Det visade sig ganska snabbt att utmed de gamla schakten och strax under de gamla betongrören utmed den norra kyrkoväggen låg tätt med äldre okända lämningar.



 Ventlinge kyrka på Öland, Foto: Kalmar läns museum, från sydöst. 

Kyrkan i Ventlinge med sin kyrkogård är anlagd på sluttningen av västra landborgen på sydvästra Öland. Den närmaste registrerade fornlämningen utgörs av en borttagen stenkistegrav daterad till vikingatid som påträffades drygt 100 meter norr om kyrkogården. Den ursprungliga kyrkan utgjordes av en liten tornlös absidkyrka som uppfördes på 1100-talet. Kyrkan bestod då av ett långhus, kor och absid. Tornet i väster, som vilar på en egen mur intill långhuset, byggdes till senare på 1200-talet. Höjden på det kvadratiska tornet var ursprungligen endast 14 meter och har beskrivits som ett försvarstorn. Under medeltidens senare del höjer man tornet ytterligare, samtidigt som det sker en utbyggnad av fönster i långhuset. Kyrkan har genom århundradena genomgått åtskilliga förändringar och visar idag ytterst få spår av den ursprungliga kyrkan. År 2008 frilades emellertid delar av den medeltida kyrkans långhus, kor och absid som doldes under alla renoveringarna. Under bjälklagets golvnivå, på 0,6 meters djup, kom en gammal golvbeläggning av kalkstenshällar i dager. Kalkstensgolvet såg ut att vara bevarat över större delen av det område som utgjorde den ursprungliga medeltida kyrkan.

I arkiven kan man även hitta uppgifter om de äldsta begravningarna på kyrkogården. I samband med gravgrävningar har man hittat flera gravar som har antagits tillhöra kyrkans äldsta tid. Dessa gravar kännetecknades av stenkistor uppbyggda av kalkstenshällar som har legat i öst-västlig riktning. Stenkistorna hittades norr om kyrkan men kom aldrig att vare sig undersökas eller dokumenteras av arkeologer. I samband med schaktövervakningen i början av januari 2013, direkt under betongrören, påträffades tre stenkistor av den här typen, och för första gången kunde arkeologer dokumentera medeltida gravar på kyrkogården i Ventlinge. Stenkistorna låg på rad utmed den norra kyrkoväggen i öst-västlig riktning. Eftersom syftet med schaktövervakningen var att undvika att de nya ledningarna för vatten och avlopp skulle skada äldre lämningar togs inte stenkistorna fram i sin helhet, utan togs endast fram i den utsträckning som var nödvändig för att kunna avgränsa dem och för att kunna skydda dem. Två av stenkistorna har en längd på 2 meter och antas vara gravar för vuxna individer. Den tredje stenkistan som kännetecknades av mindre kalkstenshällar och uppskattades till dryga metern antas vara en barngrav.



 Stenkista för vuxen individ. Foto: Kalmar läns museum från väst.

Ut från tornets norra vägg påträffades även två murar med ett inbördes avstånd av 5,75 meter som fortsatte under schaktkanten i nordlig riktning. Murarna är uppbyggda av 3-4 skift kallmurade huggna kalkstenar och murarna är cirka 0,5 meter höga. Båda murarna, som delvis hade skadats vid nedgrävningen av betongrören på 1960-talet, är av samma karaktär och bör därför ha ingått i en och samma konstruktion som var uppbyggd mot tornet. Detta talar för att konstruktionen bör ha tillkommit efter tornet men det är oklart om murarna uppfördes under medeltid eller historisk tid, eller ens till vilken typ av konstruktion de har tillhört. För att kunna få klarhet vad det är för typ av murar eller om de utgör grunden för någon form av byggnad skulle det vara nödvändigt att ta upp bredare schakt än vad som var nödvändigt inför aktuell schaktövervakningen. 


 Mur mot kyrktornets vägg. Foto: Kalmar läns museum, från norr.

Ivonne Dutra - KLM

måndag 26 november 2012

Nya fynd i Sandby borg eller Tragedi i forntiden del I

Som några av er kanske kommer ihåg påträffades flera spektakulära föremål i Sandby borg 2010 (Länk) där särskilt reliefspännena utmärker sig med sin prakt. Eftersom fynden är så speciella så ville vi veta lite mer om hur de lagts ned och förhoppningsvis också få veta något om varför de låg kvar efter 1500 år. Sådana praktfulla smycken borde ha varit viktiga för de människor som lagt ned dem och vi ställde oss frågan;  varför ingen har hämtat tillbaka dem? De är främst fem smyckeuppsättningar som hittats och de har burits av rika kvinnor. Hantverket är fint och tyder på att bärarinnorna har haft hög status. De fem smyckeuppsättningarna innehöll också pärlor och det verkar som att alla uppsättningarna är samtida.

  Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum


Utifrån flygbilder och en markradarundersökning utförd av Andreas Viberg (Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet) kunde vi se att fynden påträffats inne i hus redan innan vi börjat gräva. Eftersom hela borgområdet noga avsökts med metalldetektor vet vi också att inga andra metallfynd finns kvar.

Vi började vår undersökning i april 2011 med att gräva på tre av de platser där smyckena hittades. Det visades sig också mycket riktigt att smyckena hade placerats inne i huset, i ett gömställe nästan som i ett litet ”kassaskåp”.  Under stenar i hörnet av huset har föremålen gömts och man verkar ha lagt dem på samma ställe i husen. Inte så hemligt kan tyckas att använda samma gömställe i flera hus, men uppenbarligen fungerade det eftersom de har fått ligga kvar. 

Den röda pilen visar var en av depåerna legat i hörnet på huset. I bildens högra ände syns husets ingång som en öppning i stenmuren.


Eftersom smyckena lagts på samma ställen i åtminstone tre av husen måste en förklaring hittas till varför de gjort så. Dels tror vi att föremålen har nedlagts/gömts vid ett och samma tillfälle. Dessutom är det troligt att kvinnorna (och deras familjer?) som ägt smyckena känt varandra och också haft en gemensam överenskommelse om var de skulle gömmas. Det är inte särskilt troligt att flera olika personer väljer exakt samma plats i sitt hus av en ren slump. Inga andra sådana "kassaskåp" har hittats i hus på detta sätt. Vi tror också att varje familj har haft ett hus i borgen. Dessutom har man antagligen inte bott permanent i borgen utan förmodligen på en närliggande större gård. Vi hittade heller inga direkta spår efter att man bott i borgen. På t ex Eketorp tyder kulturlager och fynd på ett mer permanent boende, men så är inte fallet på Sandby borg. 

Sista dagen av vår tredagars-utgrävning 2011 hittade vi något extra spännande. Vi grävde tre mindre schakt och först kom det en människotand vid husväggen nära en av smyckesdepåerna i första schaktet. I det andra scahktet kom det en människokäke strax intill smyckesdepån som legat där. Sen i det tredje schaktet (det på bilden), i hörnet av schaktet strax innanför dörröppningen stack det ut en fot i schaktväggen. Efter lite rensande kom det en till fot. 


Vi förstod att det borde ligga ett helt skelett inuti huset vi undersökte, men eftersom det var grävningens sista dag hade vi ingen möjlighet att öppna en ny yta och rensa fram ett skelett. Vi beslutade att täcka över den ena foten och ta med den andra in för analyser. Inga av de mänskliga benen vi hittade hade blivit brända, som är det normala vid gravläggningar på den tiden. Istället verkade de bara ha lämnats på platsen för att sedan så småningom blivit bortglömda. Borgen verkar inte ha använts mer efter detta.

Förväntningarna inför de fortsatta undersökningarna var därför mycket höga. Skulle vi hitta resten av skelettet?? Och hur hade individen i så fall dött? Varför låg det döda kvar i borgen?

Fortsättning följer...

fredag 19 oktober 2012

Tingby färdiggrävt, igen!

Tiden går fort när man har roligt! Idag avslutades den fyra veckor långa seminariegrävningen i Tingby utanför Kalmar. Det har varit en spännande undersökning, som vanligt fylld av såväl förväntan och spänning som antiklimax och överraskningar.

Liza och Pernilla fyller i dokumentationsblanketter. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Emelie gräver rutor alldeles själv men är glad ändå. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Rahelleh är arkeolog från Iran. I hennes hemland får kvinnor inte vara med på utgrävningar, berättar hon, och undersökningen i Tingby är hennes allra första. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Fran har lärt sig att bli kompis med våra högteknologiska hjälpmedel. Här mäter hon med GPS. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I senaste inlägget beskrevs den "turning point" som inföll under fredagseftermiddagen vecka 2, då vi plötsligt lite motvilligt insåg att den stenpackning som vi var i färd att undersöka, och som vi var rätt säkra på borde kunna vara en grav, i själva verket var betydligt större och konstigare än vad vi hittills förstått. Tredje veckan bestod till stor del i att försöka avgränsa stenpackningen, vilket visade sig vara svårare än man kunde anat. Efter flytt av dumphög, upptagning av nytt schakt och genomgrävande av det flera dm tjocka sandlager som täcker delar av stenpackningen började vi fundera över vad det egentligen är vi undersöker. På flera håll var sedimenten som överlagrade stenarna mycket hårt packade. Vi började undra om det kunde vara så snöpligt att det hela var en naturbildning. Vi hade besök av kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl, och för att komplicera det hela tyckte han inte att stenpackningen såg naturlig ut. Så, vad gör vi? Gräver, så klart.

Stenpackningen växer och växer. I norra delen (längst ner i bild) överlagras den av ett flera dm tjockt sandlager som i sin övre del innehåller stenåldersfynd och i sin nedre del ser väldigt "naturligt" ut. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Översikt över stenpackningen, där de mindre stenarna i södra delen (överst i bild) har plockats bort så att de större stenarna framträder tydligt. Naturligt eller inte?Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Då alla stenar tagits bort grävde vi oss för säkerhets skull ner en bit till. I en profilvägg framträdde denna rödfärgning. Med risk att bli tjatig: naturlig eller inte? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vi har även grävt vidare ner i sandlagret på den plats där man vid 1980-talets undersökningar ansåg sig ha identifierat Nordens äldsta hus. Rätt så snart stod det klart att delar av kulturlagret fanns kvar, och när vi började gräva rutor här visade det sig att fynd förekom ända ner till 20 cm under markduken. Fynden koncentrerar sig till det sandlager som finns i de norra delarna av vårt schakt, men som saknas i de södra delarna. Att fynden är koncentrerade till innanför husets väggar, så som man hävdade på 1980-talet, kan vi inte se, däremot är de starkt knutna till sandlagret som dock finns såväl inom utbredningen för huset som utanför mot nordost.

Området kring "huset" från 1980-talets grävning. Det fyndrika sandlagret syns här som ett rostbrunt område närmast i bild. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Det får bli allt för nu. I nästa vecka blir det fyndregistrering, sedan påbörjas rapportarbetet för att sedan pågå under vintern och in på våren. Vi lär få anledning att återkomma, än är sista ordet om Tingby inte sagt.

Ludvig P-D, KLM

onsdag 10 oktober 2012

Bokrecension ”Kring katedralen i Lund”


Vi har ju vid några tidigare tillfällen recenserat böcker h-r på bloggen och nu är det dags igen. Denna gång är det ett skånskt tema när boken ”Kring katedralen i Lund” av Anders W Mårtensson ligger under luppen. Det medeltida Lund avhandlas.


Boken är som sagt skriven av Andes W Mårtensson på initiativ av Per-Håkan Ohlsson som också skrivit förordet till boken.
Boken är indelad i tre delar som består av
1. Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?
2. Domkyrkoforum.
3. Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden.

Skriften är ca 90 sidor lång, rikt illustrerad med både svartvita bilder och färgbilder i form av fotografier av både äldre och yngre datum, målningar och skisser samt ritningar.
Redan i förordet inser man att boken är ett resultat av en handläggning kring det nybyggda domkyrkoforum som inte fallit i god jord. Man anar mycket frustration mellan raderna. 

Den inledande delen, ”Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?” behandlar en del av de byggnader och annat som påträffats vid arkeologiska undersökningar genom årens lopp och som också går att knyta till skriftligt källmaterial. För mig som inte läst i, eller bott i Lund är det ibland svårt att hänga med på var i stan man befinner sig men inte desto mindre är det intressant läsning. Författaren ger prov på stor kunskap om staden och dess historia med små utvikningar som är intressanta men som bitvis gör att man tappar fokus . En rubricering i högre grad hade nog också underlättat läsningen, framför allt när byggnaderna från Lundagård avhandlas.

Den andra delen, #Domkyrkoforum”, avhandlas mycket kort med lite text och mycket bilder. Det är denna byggnad som givit upphov till boken och det hade kanske varit bra att inleda med denna del för att få läsaren med på banan. Tongångarna är överlag positiva till själva byggnaden som verkligen bryter av mot den övriga bebyggelsen runt om. 

Den tredje delen, ”Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden”, är en spännande genomgång av de kyrkor och kloster som funnits och vilka arkeologiska belägg de har. Det är fascinerande att läsa hur mycket som är arkeologiskt undersökt av alla dessa kyrkor. Vilka lämningar, där skulle man varit med! Denna del i boken är som en guidad tur genom Lund för att bese de platser där dessa kyrkor och kloster en gång låg. 

Min känsla för boken är att den är lite spretig, den hade tjänat på att tydligare i inledningen redogöra för ärendet av byggnationen av domkyrkoforum och att någon arkeologisk undersökning inte gjorts inför detta bygge. Med tanke på de lämningar som finns runtomkring verkar det högst märkligt att någon undersökning inte krävts. Den tredje delen i boken hamnar också lite utanför ”spåret” tycker jag. Slutomdömet för boken är dock positivt trots spretigheten, den är intressant och väcker lusten att veta mer. Betyget blir 3+.

Recensent
Nicholas Nilsson