torsdag 19 mars 2009

Runbleckens svåra språk

Museet har denna vecka besök av Sonya Steblin-Kamenskaya från S:t Petersburg. Hon är gästdoktorand vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och är här för att studera de runbleck som vi förvarar. De har hittats i Köpingsvik och i Övra Vannborga på Öland.

Runbleck är ca 5 cm långa bleck, oftast i brons, med inristade runor. De kan ha hål i ena kortsidan och man tror att de burits hängande runt halsen eller insydda i kläderna. Det finns ca 30 stycken från vikingatiden från områden där vikingarna vistades. Då inräknas så klart Ryssland där man vid utgrävningar i Novgorod hittat flera bleck och även annat med runskrift.


Runbleck hittat 1990 vid utgrävningar i Köpingsvik. Foto Rolf Lind

Sonyas kommande avhandling ska behandla själva språket, betydelsen av vissa ord och tecken som finns på vikingatida och tidigmedeltida amuletter. Runor har ristats t ex för att visa att man ägt ett visst föremål, eller som på runstenar, för att visa släktskap och ägorätt. Men det finns annat som inte kan förklaras så här: runbleck, runmärkta pinnar, stenar och liknande och dessa har tolkats som amuletter. De har burits som skydd mot onda makter eller t ex för att ”driva ut” en sjukdom från en person. De här amuletterna har använts både inom hednisk och kristen tro.

Eftersom det fordras mikroskop för arbetet med att rita av runorna är det vår konservator Max Jahrehorn som har upplåtit en plats i laboratoriet. Alla som seriöst arbetar med runor måste nämligen göra en egen tolkning och då är det nödvändigt att rita av dem. Då måste man bestämma sig – hur är min tolkning av detta lilla tunna streck, slutar det här eller möjligen där?

Hella Schulze, KLM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar