Avslutat fältarbete i Risinge

Fyra veckors grävande i Risinge hög är avslutat, och det var med visst vemod som vi i fredags lade igen vårt schakt och packade ihop utrustningen. Nu vidtar inomhusarbete med fyndhantering, rapportskrivning och analyser.

Igenläggningen av schaktet gjordes med hjälp av grävmaskin. Vår framgrävda yta täcktes med fiberduk, som i sin tur täcktes med grus innan jordmassorna lades tillbaks. På så sätt kan man vid eventuella framtida utgrävningar se vart vi varit, även sedan duken förmultnat. Restaureringen av högen, som ju var ett av syftena med undersökningen, kommer troligen att ske under nästa år.

Vi kan börja med att konstatera att vi vädermässigt knappast kunde ha valt fyra bättre veckor. Helt underbart höstväder har det varit, det känns som att vi under denna tid har fått följa övergången från sommar med 22 grader till senhöst/vinter med frostnätter och bitande kyla. Sol har det varit mest hela tiden, och flyttfåglarnas orkester har förgyllt vår tillvaro på sydvästra Öland.

Spänningen har varit hög rakt igenom hela undersökningen. Redan första veckan trodde vi att vi hittat en grav, och när denna visade sig vara tom sattes hoppet till de många stenpackningar som framträdde i storhögens inre. Även dessa visade sig vara mer eller mindre tomma, och antalet antiklimax ökade stadigt. Mot mitten av sista veckan hittade Lina en mycket distinkt ansamling stenar innanför ett av blocken i kantkedjan, som verkligen utmärkte sig gentemot hur det såg ut innanför resten av blocken. Det här måste verkligen vara något, tänkte vi, och spänningen steg återigen. Fast denna gång var vi nog alla säkra på att vi inte skulle bli besvikna. Typiskt att detta skulle dyka upp mot slutet av sista veckan. Gissa hur det gick...? Tomt, igen. Inte ens en mörkfärgning. Vad stenarna gör där återstår att förklara.

Innanför ett av blocken i kantkedjan framkom mot slutet av grävningen en stenansamling, som vi hyste stort hopp till in i det sista.

Översikt av schaktet mot slutet av grävningen. Stenpackningarna har plockats bort, och på några ställen framträder mörkfärningar som noggrannt undersöks.

Resultaten då? Tja, fynden är överlag relativt få och egentligen har vi inte hittat ett enda fynd som helt säkert kan kopplas till gravmonumentet Risinge hög. Men de intressanta iakttagelserna är desto fler, som tidigare blogginlägg skvallrat om. Under grävningens gång har det mer och mer gått upp för oss vilket monumentalt byggnadsverk Risinge hög är, med sin närmast megalitiska kantkedja och sitt komplexa inre. Även om vi inte ännu helt säkert vet, så är magkänslan att monumentet nog är från äldre bronsåldern trots allt, d.v.s. omkring tre och ett halvt tusen år gammalt. Förhoppningsvis kommer analyssvaren under vintern att visa om detta stämmer eller ej. De fynd som vi har hittat kan till största delen antas härröra från det kulturlager från yngre stenålder som finns i området under och omkring Risinge hög. Vilken relation dessa aktiviteter egentligen har till det som senare kom att bli Risinge hög är också något som vi hoppas kunna belysa längre fram i inomhusarbetet.

Intresset för undersökningen har varit stort rakt igenom. Spontanbesökarna har varit många, skolbesöken lyckade och de öppna visningarna välbesökta. Tack alla som tittade förbi!

Även om grävningen är slut så fortsätter alltså arbetet med att förstå mer av Risinge hög. I takt med att saker och ting (förhoppningsvis) klarnar kommer vi skvallra om det här på bloggen. Så, ni som är nyfikna, håll utkik!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

Byggnadsverket Risinge hög

Den tredje veckan av fyra är till ända i Risinge, och efter många heta spår och förhoppningar om gravfynd har fokus skiftat något. I takt med att nya pusselbitar faller på plats växer bilden av Risinge hög som ett mäktigt och omfattande arkitektoniskt byggnadsverk fram.

Intresset för undersökningen i Risinge har varit stort från dag ett. Den utan konkurrens vanligaste frågan som vi får är "har ni hittat nåt spännande?" Svaret är i våra ögon tveklöst ja, men kanske inte i den bemärkelse som besökarna tänker sig. Fynden har hittills varit få, bortsett från flintavslag som härrör från det underliggande kulturlagret har vi knappt hittat några förhistoriska föremål alls. Hur gammalt kulturlagret är och vad det representerar får vi troligen god anledning att återkomma till, men när det gäller fynd som kan kopplas till gravmonumentet står vi alltså ganska barskrapade. De olika stenpackningarna som vi hittat och noggrant undersökt, inte minst med förhoppningar om att hitta gravar, har visat sig vara så gott som fyndtomma. Men de ligger där icke desto mindre, och de kan inte uppfattas på annat sätt än som delar av gravmonumentets uppbyggnad. Vilken funktion de fyllt och varför de ligger där de ligger är i nuläget svårt att svara på, men vi börjar inse att vi måste fundera i termer av arkitektur och aktiviteter i samband med monumentbyggande och gravritualer, snarare än att leta efter fynd.

Högens kantkedja utgörs av enorma stenblock som åtminstone längs högens östra sida ligger på varandra i två skift. Med fantasins hjälp framträder en imponerande fasad...

En av de kanske mest spännande detaljerna i monumentets uppbyggnad är kantkedjan, den ring av enorma stenblock som omger stora delar av högen. Längs en sträcka på högens östra sida verkar blocken ligga i två skikt, medan kantkedjan i högens norra del där vi dragit vårt schakt verkade ligga i två rader med någon meter emellan. När vi nu undersökt området kring blocken i norr ser vi att den yttre raden inte står på sin ursprunglig plats, blocken har vält och ligger och flyter i matjorden. Var de urpsrungligen stått är en sak som vi fortfarande försöker avgöra. Den inre raden däremot står klockrent på plats, de enorma blocken står resta på högkant i sin längsriktning och är uppallade på mindre stenar. Mellan två av blocken hittade vi en ansamling av stenar som vi först trodde skulle dölja en liten sekundärbegravning, men som efter undersökning visade sig vara ett kraftigt stenskott stolphål. Vi kan alltså något överraskande konstatera att trä ingått som en del i kantkedjans konstruktion!

...som förutom stenblocken även haft inslag av trä! Stenarna mellan blocken har utgjort stenskoning till en ca 25 cm i diameter stor stolpe.

Stolphålet mellan blocken sett ovanifrån.

Detaljerna i kantkedjans utformning har gett oss nya frågor, som vi åtminstone delvis hoppas få svar på under grävningens sista vecka då vi kommer undersöka ett nytt schakt som vi tagit upp i direkt anslutning till och väster om vårt huvudsakliga schakt. Här syns i markytan ett mellanrum mellan blocken som skulle kunna dölja ytterligare en stolpe. Vi hoppas även få svar på hur den yttre raden av block varit placerad. Vad är det man brukar säga? Den som gräver får se...

Kantkedjan i norr, med vårt nyöppnade schakt i förgrunden.

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Halvvägs i Risinge

Två veckor har gått av totalt fyra som står oss till buds för årets undersökning av Risinge hög. Andra veckan har ägnats åt framrensning och undersökning av en del inre konstruktionsdetaljer, som dock än så länge håller sina hemligheter väl dolda för oss. Intresset för undersökningen är fortsatt stort, och utöver de annonserade visningarna på torsdagar klockan 14 får vi många besök varje dag av diverse nyfikna och intresserade. Väldigt roligt!

Under en stor del av veckan har vi fokuserat på att rensa fram, mäta in, rita och dokumentera några ansamlingar av sten ungefär i mitten av vårt schakt. I östra schaktkanten syntes i början på veckan några knytnävsstora stenar som låg tätt ihop. Vi öppnade upp något för att se om det fortsatte, och det gjorde det. Givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor... Två dagar senare var dumpen flyttad och schaktet utökat så pass att vi någorlunda väl kunde avgränsa en rundat rektangulär stenpackning, ca 2 x 4 m och med ett tydligt försjunket mittparti. Vad detta är vet vi inte än, undersökning pågår. Strax intill den stora stenpackningen hittade vi en knytnävsstor sten med tre inknackade skålgropar, en typ av hällristning som vanligen förknippas med bronsålder och som antas haft någon form av kultisk betydelse. Spänningen växer...

En stenpackning tittar fram under schaktkanten, och fortsätter givetvis åt det håll där vi lagt våra dumpmassor. Bara att greppa spaden...


Så här såg stenpackningen ut efter ytterligare två dagars jordflyttande och rensande. Vad är det...? Den som gräver får se.

Skålgropsstenen som hittades strax norr om den stora stenpackningen. Förutom gropen som syns på bilden har stenen ytterligare två små gropar inknackade på sina smalsidor.

I övrigt lyser fynden fortfarande med sin frånvaro, bortsett från en del flinta som härrör från det underliggande neolitiska kulturlagret. Två mindre stenpackningar bestående av små kalkstensflisor håller också på att undersökas. Under den ena har vi kunnat konstatera flera tydliga mörkfärgningar, men ännu har inga fynd hittats bortsett från en bit obränt djurben. Kommande vecka kan alltså mycket väl bjuda på spännande överraskningar, det återstår att se. Besöken fortsätter också, denna vecka gästas vi bland annat av ett flertal skolklasser. Roligt!

Stenpackningarna som framträdde i mitten av vårt schakt, under framrensning.


Ludvig Papmehl-Dufay, KLM/LNU

Hög i hög i Risinge

Första veckan av seminariegrävningen i Risinge är avklarad, tre veckor kvar. Redan nu har vi goda resultat att ta med oss hem, även om fynden hittills varit få. Här följer en kortfattad rapport från första veckan.

Måndagen ägnade vi åt att komma i ordning, gå med detektor, beskriva högen samt testa totalstationen lite. Detektorfynden utgjordes uteslutande av sentida föremål. Under tisdagen hade vi grävmaskin, och vi koncentrerade oss på att få upp vårt schakt så mycket som möjligt. Det 4 m breda schaktet löper från den äldre skadans inre kant och ut mot kantkedjan. Det visade sig ganska snart att vi varit nästan osannolikt tursamma i placeringen av schaktet. I shaktväggen syntes tydligt konturerna av en mindre hög, uppskattningsvis 8 m i diameter och ca 1,5 m hög, som alltså funnits på platsen innan den stora högen restes. Precis i det som varit mitten på den lilla högen syntes mot den sandiga botten en manslång rektangulär mörkfärgning… Undersökningen av den förmodade graven gav dock inga fynd, men särskilt i södra änden fanns mörkfärgningar som skulle kunna vara rester efter ett förmultnat skelett. Även om vi inte säkert kan belägga det ännu håller vid det för troligt att det är en skelettgrav vi hittat i den lilla, undre högen. Hur gammal den är kan vi inte säga i nuläget, annat än att den är äldre än Risinge hög så som vi känner den.


Profilväggen mot söder i vårt schakt, med den lilla högen tydligt synlig som en halvmånformad brun lins under den stora högens övre torvfyllning. Bilden togs innan väggen rasade.

Ganska snart efter att vi tagit upp schaktet fick vi problem med att schaktväggen rasade. För att undvika skador såväl på oss själva som på den redan svårt sargade högen, bestämde vi oss för att redan denna vecka lägga igen den delen av schaktet som ligger närmast profilväggen. Vi ägnade därför allt krut på att bli klara i den delen, och i eftermiddags hade vi hjälp av en grävmaskin att täcka igen där. Nu återstår mycket arbete i resten av schaktet, där flera stensamlingar tyst tilldrar sig vårt intresse. Kanske får vi också anledning och möjlighet att öppna upp ytterligare något mindre schakt någonstans i högen.


På onsdag morgon möttes vi av en mindre trevlig överraskning: schaktväggen hade rasat. På bilden syns den rektangulära mörkfärgningen i mitten av den "lilla" högen, som visade sig vara tom men som vi tror kan vara en skelettgrav.


Att rensa stenpackningar är inte världens roligaste, men fint blir det.

Det var allt för denna gång. Fynden få alltså, men resultaten redan mycket goda! För övrigt kan jag tipsa om att studenterna har skapat grävningens alldeles egna Facebook-sida. Gilla oss!!!

Ludvig Papmehl-Dufay, LNU/KLM

Rapport från ett sommarprojekt

Strax före semestern genomförde jag och en kollega ett av årets mest annorlunda och roliga projekt: att agera fälthandledare för en grupp glada amatörarkeologer när den första glashyttan i Målerås från 1890-talet skulle grävas fram.

Målerås första hytta byggdes upp 1889 av brukstjänstemannen Johan Gustaf Holmqvist från Kosta. Han hade köpt den nedlagda hyttan vid Johanstorp som revs och flyttades till Målerås. Anledningen till att hyttan flyttades till Målerås sägs ha varit för att den så viktiga järnvägen hade börjat byggas här en kort tid före flytten. Järnvägen, som invigdes 1890, var av stor betydelse för att bruket skulle lyckas eftersom man var beroende av den för att kunna frakta glassand och andra råvaror till platsen liksom för att kunna frakta det färdiga glaset. När järnvägen kom växte samhället markant och glasbruket blomstrade under några år.



Rallare vid anläggandet av Målerås Södra 1899. Foto: Privat.

Det första bruket tillverkade fönsterglas men efter ett par konkurser ändrades driften till buteljglas och hushållsglas vilket pågick fram till 1904. Därefter lades driften ner och återupptogs inte förrän 1917, då i helt nya lokaler. Den första hyttan övergavs och föll mer eller mindre i glömska. Fram till nu.

Ett tjugotal entusiaster deltog i arbetet. Foto: KLM.

Utgrävningen är en del i det större projekt som initierades för ett par år sedan genom föreningen Glasbyn Målerås. Ett av projektets mål är att lyfta fram fram Målerås äldre glasbrukshistoria och knyta den till dagens glasbruk för att på så sätt skapa ett nytt besöksmål för turister samtidigt som man vill stärka hembygdens känsla för sin historia. Den äldsta hyttan låg på en plats som idag är ett igenvuxet grönområde, precis intill den gamla järnvägen och smalspåret. Här vill man skapa nya cykel- och gångvägar som ska leda in till dagens glasbruk. Grönområdet med de framkomna lämningarna efter den första hyttan skulle bli en del av ett enklare friluftsmuseum med informationstavlor och en rastplats där Målerås äldsta glashistoria kan berättas.  Ett tjugotal entusiastiska Måleråsbor och en och annan glasbruks- och arkeologiintresserad allmänhet deltog i arbetet med utgrävningen som pågick under en vecka i juli. 


En av tre ugnar som framkom vid grävningen. Foto: KLM.


Resultaten av grävningen blev över allas förväntan. Fem strukturer varav åtminstone tre ugnsbottnar återfanns tillsammans med en enorm mängd fynd: flaskor i brunt, vitt, grönt och blått glas, packat fönsterglas, munstycket till en blåspipa, proppar till medicinflaskor, deglar och glassmältor, högar med glassand som nästan ser ut som man övergav igår mm. Grävningen hjälpte till att lyfta fram en del av Målerås historia som inte ligger så långt ifrån oss i tid, men som fallit i slummer lite grann. Nu ser vi fram emot fortsättningen och invigningen av besöksmålet nästa sommar!

Ulrika Söderström

Den gamla Korngatan ser åter dagens ljus.


Idag fick vi möjlighet att åter bese en av Kalmars äldsta och mest trafikerade gator, Korngatan i gamla stan. Efter ca 350 år fick jag äran att återigen gå på dess stenläggning.

I Kalmar stadspark håller man som bäst på med att skapa en ny lekplats där den gamla en gång stod. I och med detta var man tvungen att gå på djupet för att de nya lekställningarna skall stå stadigt. Jag åkte dit och i den ena änden av det stora område som skall omfattas av den nya lekplatsen syntes en liten del av en stenläggning. Genom äldre kartmaterial har vi känt till att det på medeltiden och en bit in på 1600-talet låg en väg här som kallades Korngatan. Korngatan gick från den stora sjöporten i hamnen (nuvarande trappen vid söder om Byttan). Vägen leder från hamnen upp till torget och var en av de mest trafikerade gatorna i staden då alla varor som kom till hamnen måste transporteras på denna väg.

En del av den gamla vägen så som den ser ut idag. Nederst i bild syns mittdelen av vägen och borterst i bild den ena vägkanten. De större stenarna kan utgöra rester efter bebyggelse som legat längs vägen.

Det som syns av vägen idag är det som syns genom ett halvmeter stort schakt som ligger som ett kors över den påträffade stenläggningen. I den sydöstra delen av schaktet hittades spåren av vägens ena kant och rester av något som kan vara bebyggelse som legat längs vägens kant. På motsatta sida återfanns spåren av vägens mitt vilken är gjord som ett dike för att kunna transportera bort vatten. Hela vägens bredd var troligen 6-7m.

I och med att vi nu fått se var gatan låg kan vi rektifiera de kartor vi har för att få en bättre bild av hur väggar och bebyggelse legat i det gamla Kalmar. Ett litet schakt i jorden men ett stort steg för vetenskapen.



Nicholas Nilsson

Grävstart i Risinge

Igår startade Linnéuniversitetets seminarieundersökning av Risinge hög. Första dagen karaktäriserades av mycket fika, stora fynd och TV-besök.

Som framgick av det senaste inlägget så kommer arkeologistudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar att under fyra veckor framöver känna på vad det innebär att genomföra en utgrävning. Offret för vår upptäckarlust är denna gång den monumentala gravhögen Risinge hög på sydvästra Öland. Graven är sedan många år svårt skadad av jordtäkt, och skadan har kontinuerligt förvärrats av jordtramp. Vår undersökning kommer främst att beröra den skadade/urschaktade delen av högen, och huvudsyftet är att försöka avgöra hur pass illa skadad högen är. VI vill också om möjligt försöka säga något om högens konstruktion och dess datering. I slutändan är tanken att högen ska lappas och lagas, så att skadan inte förvärras ytterligare i framtiden.

Även om första dagen var lite "slow start" på flera sätt, så var det även full fart på andra sätt. Medan vi monterade skottkärror, satte ut punkter för att etablera totalstationen mot, samt började med en inledande metalldetektering, kom såväl SVT som journalisthögskolan på besök för att göra repotage. VI får väl se om uppmärksamheten håller i sig. Håll utkik här på bloggen för nya rapporter!


Innan vi tar upp vårt schakt karterar vi högen och söker av det skadade området med metalldetektor.


Grävningens första, och kanske största, fynd: en högaffel, inte så jättegammal. Enligt uppgift har urschaktningen skett under 1800-talet, högaffeln har hamnat här efter att urschaktningen skedde och är alltså från 1800-talet eller senare.


Vi som gräver! Från vänster: Angelica, Gustav, Frauke, Lina, Danni, Veronica och Ludvig.


Ludvig Papmehl-.Dufay, LNU/KLM